nejtilleu_logga  Folkrörelsen Nej till EU 

EU syftade till att rädda det europeiska kolonialväldet

2015-06-12

 

Efter andra världskriget låg Europa i grus och spillror och i de europeiska kolonialländerna som bildade det som idag är Europeiska unionen, började folken att ställa krav på självständighet. 1956 var kolonialismen utmanad, men fortfarande stark. Bara fem afrikanska stater var oberoende. 120 miljoner människor levde under någon form av europeisk överhöghet. Bland de blivande EEC-länderna var Frankrike en kolonial stormakt, och Belgien en mindre.

Under 1950- och 1960-talet vann de flesta europeiska kolonierna sin politika självständighet – i en del fall efter blodiga krig mot kolonialmakten som i Algeriet. På 1950-talet blev både Marocko och Tunisien självständiga stater, men Frankrike ville inte släppa Algeriet, som hade stora naturresurser och var tätt sammanknuten med den franska ekonomin.

Underkuvandet ledde till att motståndsrörelsen 1954 gick samman i Front de Libération Nationale [FLN], och började föra gerillakrig för att befria landet. Två år senare hade befrielserörelsen etablerat frigjorda zoner som de kunde operera ifrån. Vid denna tid kunde befrielserörelsen mönstra omkring 15.000 soldater, medan fransmännen hade satt in 200.000.

Som mest hade Frankrike en halv miljon soldater i Algeriet, och satte in alla resurser på att vinna kriget efter det smärtsamma nederlaget i Indokina. Sedan fransmännen satt upp ett elektriskt stängsel vid gränsen till Tunisien och lagt ut 900.000 landminor i gränsområdena, hade FLN svårt att försörja trupperna. Fransmännen förflyttade även mellan en och två miljoner algerier från sina hem till ”koncentrationscenter” för att avskära kontakten mellan civilbefolkningen och gerillan.

FLN-ledningen hade i utlandet etablerat en provisorisk regering, Gouvernement de la république algerienne [GPRA], och börjat bygga upp en reguljär armé.

Frankrike fick emellertid det militära övertaget och drev gerillan på reträtt. Den militära framgången till trots växte motståndet mot kriget i Frankrike, och i Algeriet fick FLN allt större uppslutning. Sedan general Charles de Gaulle blivit fransk president 1958 började han söka ett sätt att komma undan kriget.

År 1961 gjorde den europeiska minoriteten i Algeriet ett kuppförsök understött av franska generaler, men detta slogs ner.

Förhandlingar om vapenvila i Schweiz tog vid i april 1961. De var svåra och avbröts flera gånger, men ledde till slut fram till ett fredsavtal som bekräftades genom en folkomröstning i Frankrike, där 90,7 procent av rösterna lades på de Gaulles politik.

Kriget kostade mellan 300.000 och 1,5 miljoner algerier livet. 8.000 byar låg i ruiner, stora områden låg brända och härjade, och över två miljoner människor hade blivit hemlösa.

Den 1 juli 1962 folkomröstade algerierna om självständighet, och den 3 juli 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig.

I boken ”Eurafrika. EU:s koloniala rötter”[Leopard] följer statsvetaren Peo Hansen och litteraturvetaren Stefan Jonsson den underskattade imperiepolitiska idén om Eurafrika mellan 1920 och 1960.

Tanken hade lite olika innebörder, men gick förenklat ut på att ett förenat Europa skulle inkludera de frankofona delarna av Afrika. En del, som senegalesen Léopold Senghor, uppfattade det som en möjlig federal väg mot avkolonisering, men för de flesta var avsikten naturligtvis den motsatta. Författarna visar hur den eurafrikanska ambitionen till sist landade i Romfördraget [idag Lissabonfördraget].

Boken är en påminnelse om hur självklara koloniala och rasistiska värderingar var i offentligheten. 1961 talade Belgiens utrikesminister, och en av Europatankens viktigaste företrädare, Paul-Henri Spaak i FN om organisationens Kongopolitik som ”ett försök att göra den vite mannen till ett villebråd” som ska lämnas försvarslös. Ungefär så lät det i efterkrigstidens Europa.

HUGO TORSTENSSON

 

[Boken kan köpas från Folkrörelsen Nej till EU. Pris: 200 kronor plus porto. I bokhandeln får du betala 299 kronor. Mejla hugo.torstensson@nejtilleu.se ]