nejtilleu_logga  Folkrörelsen Nej till EU 

EUs associationsavtal med Ukraina

2015-09-02


Det instrument EU använder sig av för att utvidga sin intressesfär och tränga in på nya marknader kallas associationsavtal. Ukraina vägrade att skriva under ett associationsavtal med EU i Vilnius i november 2013, som landet hade förbundit sig att göra under den tidigare pro-västlige presidenten Viktor Yushchenko. Denne valdes till president efter den så kallade ”orangea” revolutionen 2004.

I februari 2010 beslutade den nyligen valde presidenten Viktor Yanukovych att ta ett steg tillbaka med motiveringen att associationsavtalet skulle äventyra den nationella suveräniteten. Om Ukraina skrev under detta skulle landet måst skära av sina nära kontakter med Ryssland, och detta skulle ha drabbat den sköra balansen för självständighet med sina gränser mot de två stora makterna: Ryssland och EU-NATO. Idag vet vi att detta avtal var en taktik som användes av USA för att få ett slut på den geopolitiska maktbalansen och skilja Ukraina från Ryssland för alltid.

Yanukovych tog avstånd från det liggande associationsfördraget för att i stället förorda ett ryskt nödlån och närmare förbindelser med Ryssland. Detta ledde plötsligt till folkliga protester och senare ockupation av Maidantorget i centrala Kiev av unga pro-västliga ukrainare. Slutligen tvingades den valde president Yakukovish bort i slutet av februari 2014 i vad som nu de flesta vet var en USA-EU stödd kupp.

Ett associationsavtal behandlar alla aspekter av ett lands liv: politiskt, juridiskt, militärt, ekonomiskt och finansiellt. Den exakta lydelsen är inskriven i EUs grundlag Lissabonfördraget:

”Unionen får med ett eller flera tredjeländer eller en eller flera internationella organisationer ingå avtal som innebär en associering med ömsesidiga rättigheter och förpliktelser, gemensamt uppträdande och särskilda förfaranden” (Artikel 217 EUF).

I ett MEMO från EU-kommissionen 27 mars 2014 ges en tillrättalagd och skönmålad historiebeskrivning till bakgrunden av associationsavtalet med Ukraina:

”Ukraina beslutade 21 november 2013 att upphäva förberedelserna för att skriva under ett Associationsavtal (initierat i mars 2012) med hänvisning till nationella säkerhetsintressen och behovet av att återupprätta förlorad handel med Ryssland och partnerna inom Commonwealth of Independent States. I den gemensamma deklarationen från det Östliga partnerskapets toppmöte 28-29 november vidhöll Ukraina sin utfästelse att signera associationsavtalet. Ukrainas beslut att upphäva förberedelserna för att skriva under AA/DCFTA utlöste massiva civila protester (så kallade ”Euromaidan”) till stöd för en politisk förening och ekonomisk integration med EU. Som en följd av detta röstade parlamentet igenom en lag för att återinsätta 2004 års konstitution. Efter den plötsliga avresan av president Yanukovych från Kiev avsatte parlamentet med en konstitutionell majoritet president Yanukovych för att ha misslyckats att genomföra sina plikter, och tillsatte en ny regering som leddes av premiärminstern Yatsenuk. Ukrainas suveränitet och territoriella integritet våldfördes klart och tydligt av ryska militära styrkor. Det ryska federativa rådet bemyndigade 1 mars användandet av militära styrkor på Ukrainas territorium. Dessa handlingar är ett klart brott mot FN-stadgan, OSCEs Helsingforsakt, liksom speciella ryska medgivande att respektera Ukrainas suveränitet och territoriella integritet under Budapestmemorandumet 1994 och det bilaterala Vänskaps- Samarbets- och Partnerskapsavtalet från 1997”.

De partner som dirigerade upplösningen av Ukraina in i ett inbördeskrig och en ”failed state” förebrår Ryssland för att ha våldfört sig på ukrainskt territorium. Det går inte längre att förneka att om president Yanukovych hade skrivit under associationsavtalet, som en av ”sina plikter” skulle det ha lett till en uppsplittring av Ukrainas suveränitet.

Efter Yanukovych fall har EU inte slösat bort tiden på att snabba upp processen för att konfiskera Ukrainas suveränitet. MEMO fortsätter:

”Som det uttalats av president H. Van Rompuy och JM Barroso 18 mars erkänner EU varken den illegala och illegitima folkomröstningen på Krim eller dess följder. EU erkänner inte och kommer inte att erkänna annexeringen av Krim och Sevastapol till den Ryska federationen. Europeiska rådet delar detta synsätt om folkomröstningens illegalitet och de följande åtgärderna som uttrycktes i dess slutsatser den 20 mars 2014. Dagen därefter skrev EU och Ukraina under de politiska delarna av associationsavtalet, och bekräftade sin vilja att fortsätta och skriva under övriga delar av avtalet och slutsatserna, vilka tillsammans med den politiska delen utgör ett enda instrument”.

Den ekonomiska delen av avtalet signerades 27 juni 2015 ”tillsammans med undertecknandet av liknande dokument med Moldavien och Georgien enligt det Europeiska rådet”. Antagligen är denna del den viktigaste i avtalet för de sociala och kulturella delarna var inte lika viktiga. Förvisso genomför man inte en kupp för att gynna social och kulturell vänskap! Och enligt ett EU-pressmeddelande 25 mars 2015 så ratificerade det ukrainska parlamentet hela associationsavtalet 16 september 2015 och samtycke gavs av Europaparlamentet, vilket gjorde att associationsavtalet trädde ikraft 1 november och den vidhängande DCFTA-delen från 1 januari 2016.

Den ukrainska krisen liknar väldigt mycket Georgienkrisen sommaren 2008. Ryssland försökte då förhindra USA och Georgien och komma allt för nära genom att besätta områden som är vitala för dem: Abchazien och Sydostossetien (dessa områden har den enda infrastruktur som förbinder Norra Kaukasus med Bortre Kaukasus) och Krim i Ukraina (avtalet om en rysk flottbas i Sevastapol fram till 2042). Dessutom producerar det ryskt-militära komplexet militärutrustning i de ryskspråkiga östliga delarna av Ukraina.

Jag är inte en slavisk anhängare pro-rysk politik, men jag är inte heller en fiende till Ryssland, och betraktar de kampanjer som drivs på Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets, New York Times och Washington Posts ledarsidor för att demonisera Ryssland och Putin som inte demokratiskt acceptabla. Som EU-medborgare kan jag inte heller acceptera den destabilisering som utförs av våra så kallade humana och demokratiska EU-ledare.

Slutligen måste man göra reflexionen att det är banker och transnationella affärsintressen som styr EUs utvidgningspolitik och associationsavtal. Dessa EU-ledare och maktintressen säger sig officiellt värna ”gemensamma västliga värden”, bland annat mänskliga rättigheter, men deras handlingar avslöjar det motsatta för allmänheten.

Jan-Erik Gustafsson