nejtilleu_logga  Folkrörelsen Nej till EU 

TTIP och de ”gemensamma värdena”

2015-09-02


Trots att EU-kommissionens egen studie av TTIP visar det motsatta hävdar EU-eliten att ett TTIP-avtal kommer att öka tillväxten och skapa nya jobb. EU-eliten menar också att TTIP-avtalet är en garant för de så kallade ”gemensamma västliga värdena” som delas av Europa och USA.

President Obama hänvisar till dessa värden på följande sätt: ” Låt mig bara säga att i dagar som dessa, som gjuter samman allt mer starka ekonomiska trådar över Atlanten som ett kraftfullt politiskt tecken och visar för våra allmänna opinioner, att världen som tillhör vårt hjärta i Europa och USA har ekonomier som baseras på regler, samhällen som baseras på värden, och vi är stolta att det är så”.

EU-kommissionens tidigare ordförande José Manuel Barroso har sagt: ”Jag skulle vilja säga till det amerikanska folket att det kan räkna med oss som er bästa vän och allierad. Och också till resten av världen, men samtidigt kommer vi att vara beslutsamma att försvara våra gemensamma värden… Inte enbart är våra ekonomier lika i storleksordning, men våra samhällen är också lika i värden”. I ett tal med titeln ”En värde-driven handelspolitik” säger USAs handelsrepresentant Michael Froman: ”Vi förväntar oss att TTIP kommer att lägga grunden för samarbete med Europa genom att gynna arbetsvillkor med hög standard över världen” och att ”våra värden säger till oss att den framtida globala ekonomin kommer att vara mer hållbar än idag. Också här har handel en viktig roll att spela, genom TTP och TTIP, liksom genom WTO, har Förenta Staterna satt sig i ledningen för att avancera denna agenda”.

Förvisso är USA och EU de mest inbördes beroende ekonomierna i världen och de svarar för grovt räknat för 60 procent av det globala BNP och 40 procent av världshandeln. Anhängare till TTIP beskriver dem som att de delar en gemensam kultur, tradition och värden och att de har en liknande politisk och social uppbyggnad. Deras ekonomiska förhållande beskrivs ofta som ett ”laboratorium” för globalisering (i vidare mening också för global styrning) och ekonomisk integration. För TTIP-anhängare finns inga andra regioner som lättare skulle gå vägen framåt mot en ekonomisk och också möjligt politisk integration.

EU-kommissionens handelsdirektorats web-sida listar också ”gemensamma värden” som grunden för partnerskap mellan USA och EU, bland dem ”upprätthålla och gynna mänskliga rättigheter”, ” skydda folks rättigheter på arbetsplatsen” och genomdriva ”internationella handelsregler som skyddar folks hälsa och deras välmående på arbetsplatsen”.

Skenheligheten i denna ”värde-drivna” EU-politik framgår med all tydlighet i den åtstramningspolitik som EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken (ECB) driver tillsammans med IMF i den så kallade Trojkan mot Grekland sedan 2010. Arbetslösheten i Grekland har stigit med 190 procent, medan hushållsinkomsterna har fallit med 30 procent, den genomsnittliga inkomsten med 38 procent, pensionerna med 45 procent, och lönerna med 24 procent. Medan den grekiska skulden steg med 35 procent under samma period har andelen fattiga ökat med 100 procent, vilket har lett till 450 000 familjer utan någon i arbetskraften och därutöver 3 miljoner människor utan sjukförsäkring.

En noggrann rapport över åtstramningspolitikens våldförande på mänskliga rättigheter har gjorts av organisationen Hellenic League for Human Rights. Medan värden när allt kommer i kring som ”arbetares mänskliga rättigheter” liksom ”allmän hälsovård” inte tycks vara någon prioritet i EU-ländernas krishantering i Grekland tycks de värden som prioriteras inbegripa ”tillgång till energimarknader, konkurrensutsättning, och rollen som handeln kan spela för att gynna hållbar utveckling” enligt EUs handelsdirektorat. I praktiken följer EU-politiken mot Grekland samma strategi som utvecklingsländer utsattes för under namnet av ”strukturanpassning” dvs: omfattande privatisering, nedskärningar i offentlig sektor, avreglering och att öppna upp marknaderna för transnationella företag.

Den nya Syrizaregeringen från januari 2015 avvisade åtstramningspolitiken och krävde mer solidaritet för att garantera ”gemensamma värden” som ”mänskliga och arbetares rättigheter” liksom ”skydd av människors hälsa”. Sedan dessa har landet för demokratins vagga fått känna på att ”demokrati måste vara i samklang med marknaden” och att ”solidaritet betyder… att balansera budgeten” enligt kanslern Angela Merkel inför att landets regering i juli fullständigt kapitulerade, och maldes ned mot golvet av EUs institutioner och det finansiella kapitalet.

Retoriken med de ”västliga värdena” har varit särskilt framträdande i förhållande till Ryssland. Michael Froman sade för en tid sedan att ”i en tid när krisen i Ukraina tryckt fram djup oro, så kommer TTIP att påminna att vårt transatlantiska partnerskap är vad som återstår”.

Den pensionerade admiralen James Stavridis, som 2008 återupplivade idén om att hota regeringar i Latin Amerika och sedan som hög befälhavare för NATO gynnade ett ”smart makt-militärt” initiativ har uttryckt det hela som att ”ett förhandlat och eventuellt ratificerat TTIP kommer att vara en mäktig signal till Putin’s Ryssland att Europa och Förenta Staterna står fast tillsammans i alla dimensioner – värden, politik, säkerhet och handel. Och om Putin hatar detta, så är antagligen TTIP förnuftigt”.

Emellertid har USAs biträdande sekreterare för Europa och Euroasiatisk affärer, den neo-konservativa Victoria Nuland uttryckt en något annorlunda syn på partnerskapet USA-EU i förhållande till krisen i Ukraina. I ett numera bekant läckt telefonsamtal mellan henne och USAs ambassadör i Kiev Geoffrey Pyatt 6 februari 2014 sade hon ”Fuck the EU” för EUs mindre aktiva och valhänta ställning till att lösa krisen i Ukraina, som strax därefter ledde till den illegala statskuppen på Majdan torget i Kiev.

Det finns således frågetecken kring de antagna ”gemensamma värdena” mellan Europa och USA. Paul Defraigne, som är en före detta direktör på EUs handelsdirektorat säger: ”Oavsett om det är hormoner eller boskap; GMO; klorindränkta kycklingar; privatskydd; plastförpackningar; cyberlagar; finansiella, sociala eller miljöstandarder (inkluderande, märk nog, skiffergasexploatering); är verkligen en förbättrad harmonisering och ömsesidigt erkännande av standarder mellan USA och EU möjligt? Europa och USA har inte samma kollektiva preferenser, särskilt när det gäller risköverväganden, och inte heller samma institutionella modeller: Europa tenderar mot försiktighetsprincipen, ger prioritet för lagar för att förhindra risker, medan USA föredrar en ”domstol-skadestånds” ansats. För det tredje hur ser vi på förhandlingar mellan USA och EU inom de många områden där EU olyckligtvis ännu inte har uppnått enighet - energi, finanser, telekommunikationer, järnvägar, den digitala industrin, försvarsindustrin – eller då EUs intresse står direkt emot USA, som till exempel i fallet Airbus och Boeing, jordbruket och kulturen? ”.

Dessutom det långtgående spionaget från USAs underrättelseorgan NSA till och med på Angela Merkel, har allvarligt ifrågasatt antagandet om ”de gemensamma värdena”, och har lett till en kris som har lett till uppsägning av tyska kontrakt med bland annat USA-företaget Verizon.

Diskussionen om de ”gemensamma värdena” mellan USA och Europa, och hur dessa värden förhåller sig till resten av världen, går utöver frågor som ”demokratisk styrning” men berör en stats roll, att förse befolkningen med offentliga tjänster, och det viktiga företrädet av mänskliga rättigheter framför företagens rättigheter, där det finns stora skillnader mellan de två.

Till att börja med står den nyliberala laissez-faire Anglo-Saxon modellen och den socialdemokratiska modellen (som är mer framträdd i kärn-Europa) i direkt konfrontation, medan regeringarna på andra ställen kämpar i en globalisering i bakvatten med en kombination av båda modellerna.

Slutligen – i stark kontrast till EU-länderna och andra västliga länder som har skrivit under och ratificerat de flesta av de 18 internationella fördragen om mänskliga rättigheter – har USA bara skrivit under nio, och endast ratificerat fyra.

Det är därför inte klart vad som är de ”transatlantiska värdena”. I vilket fall så betyder de hemliga icke-transparenta, företagsanpassade förhandlingar som omger TTIP det mindre troligt att världen skulle styras av de grumliga ”gemensamma värden” som trumpetas ut av anhängare till TTIP i Europa och USA.

Jan-Erik Gustafsson