Spanien, Podemos, Katalonien och valen i december.

 

De indignerde

Podemos härrör ur 15-Majrörelsen – De indignerade, som startade med en stor manifestation på torget Puerta del Sol i Madrid 15 maj 2011. Bakgrunden var en socialdemokratisk PSOE-regering, som ville sänka utgifterna i den offentliga sektorn med 8 procent för att få ett lån från EU. Tidigare i januari 2011 hade ett antal oavhängiga aktivister samlats under den digitala plattformen Democracia Real Ya (Äkta demokrati nu), som avvisade samarbete med partier och fackföreningar.

 

Protesterna skulle vara oavhängiga av varje institutionaliserad ideologi. Målet var att uppnå åtta punkter:

·        Ta bort privilegier till den politiska klassen

·        Kamp mot arbetslösheten

·        Kamp för rätten att bo

·        Bättre offentlig tillgång till utbildning, hälsa och offentliga transporter

·        Kontroll av bankerna

·        Förändrat skattesystem

·        Mer deltagande demokrati

·        Nedskärning av militärutgifterna.

 

Via Twitter och Facebook uppmanades de som hade det sämst – prekariatet – att ta till gatorna. ”Utan, hem, utan jobb, utan rädsla” och ”Systemet är problemet” var ledande paroller. Demonstrationen i Madrid (Ja vi kan) övergick i en ockupation av torget (Ja, vi bosätter oss), som ockuperades under flera veckor. Ett 20-maj manifest krävde slut på korruptionen i landet, ändring i valsystemet med ”stängda listor”, och angrepp på IMF, ECB och de styrande politikerna.

 

De indignerade avvisade hela den politiska klassen (La Casta), höger som vänster, som oanständiga, korrupta och drivna av maktlystnad. Men till vem ställdes slagorden? Vem skulle bli agenten för förändring och revolution? Filosofen Slavov Zizek menade att idéen om självorganisering och icke-representativitet var ”den sista fällan” och ”den djupaste illusionen som bör falla”.

 

Podemos

År 2013 hade gapet mellan fattig och rik i Spanien ökat med 30 procent, och åtstramningspolitiken förvärrats. Samtidigt hade regeringen utarbetat den s.k. munkavlelagen (La Mordaza eller anti 15-M lagen) där demonstranter riskerade böter på upp till 30 000 euro.

 

Upprinnelsen till Podemos fanns i det lilla vänsterpartiet Antikapitalistisk vänster, som fick 0,13 procent av rösterna i EU-valet 2009, och som först skissade på Podemos stiftelsemanifest ”Att flytta blicken. Om att förvandla indignation till politisk förändring”. Det publicerades digitalt i Público 12 i januari 2014.  Rörelsen, men ännu inte ett parti, blev döpt till Podemos (Vi kan) och vid den första presskonferensen i en multikulturell Madridstadsdel (Lavapíes) förklarades kampen mot EUs åtstramningspolitik som det viktigaste. Efter att ha fått stöd av 50 000 namnunderskrifter registrerades Podemos två månader senare som ett parti. I EU-valet i maj fick Podemos 1, 2 miljoner röster och fem platser i EU-parlamentet.

 

De tre tongivande i Podemos, Pablo Iglesias, Juan Carlos Moneder, och Inigo Errejón kom alla från det vänsterorienterade Madrid universitet Complutense. Iglesias kom snabbt att identifieras med det nya partiet, då han var en TV-kändis från det vänsterkritiska amatörprogrammet La Tuerka, och även från ”borgerliga” TV-kanaler.

 

För att växa menade Errejón att tre tabun som hade med ledarskap måste brytas:

 

·        Extremvänsterns uppfattning att en rörelse bara kan växa fram ”när tiden är mogen”, Podemos däremot var ett parti skapt från ovan.

·        Aversionen för en ledare.

·        Ordvalet hade betydelse för framgången- prata heller om medborgare än om arbetare, höger-vänster används inte, folket vs kasten, demokrati vs oligarki. Denna inriktning var mer eller mindre hämtat från den argentinske filosofen Ernesto Laclau, som ville ersätta traditionell marxistisk klasskampsanalys med tankar om en radikal demokrati som översteg röstförsamlingar och fackföreningsrörelsen.

 

Budskapet var ”Vi är förnuftiga, ärliga och vanliga”. Delvis påverkat av att industriarbetarklassen blivit ersatt med en mera fragmenterad och utsatt personal i servissektorn, och att fackföreningsrörelsen förlorat inflytande.  Kritiker menade att med denna inriktning så vägrade Podemos att definiera sig ideologiskt.

 

Stiftarna gav efter på en del av partikontrollen, då de hade lovat att alla skulle få vara med. Detta genomfördes med cirklar som möttes i bibliotek, barer och parker; nätdiskussioner; och röstning via nätet (klicktivism) över hela landet. Plaza Podemos sattes upp som ett nätforum för nationell debatt, som de första månaderna fick 80 000 unika besökare, och som också fungerade som ett virtuellt torg för cirklarna. Ur detta blev det en strid om partiet skulle ha en kollektiv ledning eller Iglesias som talesperson. Med 88,6 procent av det 100 000 nätröstande blev Iglesias vald till partiets generalsekreterare.

 

Podemos kunde också växa efter avslöjande om de traditionella partiernas och kungahuset korruption. Precis som Syriza var Podemos obefläckat. Mest känt är Bankiaskandalen (sammanslagning 2010 av sju viktiga lokala banker som dragit på sig eländiga subprimelån) och dess chef Robert Ratio som tidigare hade varit finansminister i en PP-regering och chef inom IMF. Han hade till sig själv från hösten 2010 till hösten 2011 försnillat 99 000 euro med ett hemligt firmakort. Före Ratios korruption hade blivit känt hade Bankia fått 19 miljarder euro i nödkapital i tillägg till 4,5 miljarder euro redan fått från staten. Nödkapitalet kom genom ett lån från EU på 42 miljarder euro för att rädda de spanska bankerna och som villkor befallde Trojkan en hårdhänt nedksärningspolitik. PP-regeringen drabbades även av Bárcenas-skandalen. Som  partikassör hade Luis Bárcenas förvaltat en hemlig partifond för partitopparna och månadsvis betalat ut stora summor.  Själv hade han fått flera miljoner euro på ett hemligt Schweiziskt konto, och självaste regeringschefen Marion Rajoy hade under loppet av 11 år mottagit 25 000 euro per år. Samma sak avslöjades PSOE.  Ett antal partimänniskor, fackföreningsledare och företagare hade mottagit summor från en fond som PSOE satte upp 2001, som skulle hjälpa krisdrabbade företag med avgångsersättningar vid uppsägning. Även kungahuset har drabbats av skandaler, bl.a. har kungens svärson ertappats med korruption.

 

För PSOE var det ett problem att ingå i en koalition för att bekämpa Podemos, som hade tagit många av partiets röster i EU-valet (36 procent). Särskilt förargade det PSOE att Podemos kallades sig ett ”äkta socialdemokratiskt parti” , och att Podemos redan från början att de skulle ogiltigförklara ändringen i artikel 135 i grundlagen. Denna ändring var ett EU-krav som krävde att Spanien måste ge ”bevis” på att lån och räntor från EU skulle återbetalas före allt annat. Denna ändring togs av Zapateroregeringen utan offentlig debatt före Rajoyregeringen tog över.

 

Trängd mot väggen återstod det inte annat för PSOE och PP att utmåla Podemos som vänsterextremister, Chavezanhängare, vara allierade med ETA och vilja införa en Castrodiktatur i Spanien. De tre ledande i Podemos granskades i detalj och hängdes ut i media aparta häxprocesser.

 

Det är utan tvekan att Podemos har förändrat Spaniens politiska karta. Partiet har organiserat tusentals indignerade på ett originellt sätt. Men hetsen mot partiet från de traditionella partierna och media samt bakslaget i Grekland har gjort att Podemos under senare tid tycks ha tappat något i opinionen.

 

Katalonien

Det gick mindre bra för Podemos i regionvalet i Katalonien som anses bero på partiets otydlighet i frågan om regional självständighet och att ett borgerligt alternativ Ciudadanos/Medborgaren uppträdde på scenen. Efter regionvalet den 26 oktober presenterade grupperingarna ”Tillsammas för ett ja” (Junta pel SI och vänsterpartiet ERC), i vilken presidenten Arthur Mas parti ingår och den ”Folkliga enhetslistan/Republikanska vänstern” (CUP) , som vann valet med 72 platser av 135, inför det katalanska parlamentet en resolution om hur en oberoende katalansk stat skulle skapas som en republik. Resolutionen om frigörelseprocessen antogs i parlamentet 9 november. Den åtföljande regeringsbildningen blir en kompromiss då Republikanska vänstern inte vill rösta på Arthur Mas, som under de senaste fyra åren har drivit samma nedskärningspolitik i Katalonien som i centralregeringen, och Mas parti är också korrupt.

 

Domstolsväsendet är också en kvarleva från Francotiden och använder brottsbalken till kommatecknet för att döma fackföreningsmedlemmar för strejkaktiviteter. Det pågår flera rättsprocesser i Spanien mot fackföreningsaktiva. 300 anklagas för att ha brutit mot strafflagens artikel 315.3 som kriminaliserar fackligt aktiva för deltagande i strejker.  Med regionalvalet i Katalonien står hela Francoarvet på spel.

 

Efter 26 oktober har Rajoy reagerat mot självständighetsförespråkarna genom att föreslå alla politiska partier från Podemos till PSOE att bilda en front mot Kataloniens självständighet. Denna front skall stå upp till innehållet i konstitutionen från 1978, som förkastar rätten till självstyre. Efter det att resolutionen antagit i det katalanska parlamentet har Spaniens författningsdomstol förklarat självständighetsprocessen som ogiltig. Dessutom kräver det nya högerpartiet Ciudadanos att artikel 155 i konstitutionen skall tillämpas, vilken tillåter staten att med våld upplösa katalanska institutioner. Men Rajoy regeringen är rädd för att en sådan åtgärd skulle skapa en våg av sympati för Katalonien över hela Spanien.

 

De katalanska självständighetsförespråkarna står inför en besvärlig situation. Om de inte gör upp med åtstramningspolitiken går det knappast att få någon suveränitet. Den katalanska delen av centralfacken UGT och COOO har hela tiden uttalat sig för självstyre och kritiserat Mas eftergivenhet till finanskapitalet och EU. Samtidigt har de centrala fackförningsledarena inlett en vapenvila med arbetsgivarna efter alla strejker mot nedskärningspolitiken.

 

Efter valet 20 december

Parlamentsvalet den 20 december gjorde slut på två-partisystemet. De två uppstickarpartierna Ciudadanos och Podemos fick omkring 20 procent var av rösterna och blev tredje och fjärde största parti efter PP och PSOE. Landet har hamnat i ett politiskt vakuum då ingen centralregering fram till mitten av januari har lyckats bildats.

 

Alla dessa fyra partier är emot att Katalonien bryter sig loss. Först inför hotet av nyval i Katalonien kunde ”Tillsammans för ett ja” och den Republikanska vänstern den 10 januari installera det nya katalanska parlamentet efter att Arthur Mas till sist ställts åt sidan. ”Idag har vi nått en exceptionell överenskommelse för att gå vidare mot självständighet”, sade CUP-parlamentarikern Eulàlia Reguant enligt La Vanguardia dagen före.

 

 

 

Så nu är det mycket som står på spel inte bara i Katalonien, utan i alla regioner och därmed ytterst för hela Spanien, och kanske även för EU.

 

Jan-Erik Gustafsson