nejtilleu_logga  Folkrörelsen Nej till EU 


Macron - det globala kapitalets Messias?

2017-04-13
De traditionella höger- och vänsterpartierna har misslyckats att ställa upp trovärdiga kandidater i de n franska presidentvalkampanjen. Den sittande EU-vänlige presidenten Francois Hollande har så låga opinionsiffror att han inte ens ställer upp för en andra period, vilket är mycket ovanligt i Frankrike. Och högerkandidaten Francois Fillon anses inte kunna komma tillbaka efter att ha drabbats av familjär korruptionsaffär.

Så kampen den första valomgången 23 april tycks stå mellan högerdemagogiska Nationella frontens Marinne Le Pen med kritik av globaliseringen, eliten och ett eventuellt EU-utträde på programmet och en liberal marknadsfundamentalistisk uppstickare Emmanuel Macron. Båda ligger ungefär lika till i opinionsundersökningarna.

Vem är då denne uppstickare som blivit ytterst populär och omhuldad i fransk och internationell press, och ibland beskrivs som en revolutionär ”Messias”, som dykt upp för att rädda det globala nyliberala projektet. I januari beskrev Foreign Policy honom som en ”engelsktalande fransk politiker som älskar Tyskland som Europa har väntat på”. Han är ung 39 år, är utbildad på en av de franska elitskolorna ENA, anses intellektuell för att han läst filosofi samt genomgick 2004 den i Frankrike viktiga finansinspektionsutbildningen IGF (Inspection Générale des Finances). En IGF-expert  har en livslång trygghet och kan verka som ekonomisk rådgivare till regeringar och privata företag.

Med detta i bagaget plockades han 2007 upp i framtidsvisionären Jacques Attali’s 42 personer straka super-elitistiska tillväxtkommission ”Commission for the Liberation of Growth”, som listade 316 förslag för att ”installera en ny styrning i tillväxten tjänst”. Inom denna ram betyder tillväxt enbart mera vinster genom att hålla tillbaka lönekostnader och ta bort ”barriärer” för kapitalrörelser. I kommissionen ingick bl.a den högsta ledningen för Deutsche Bank och Nestle.

Efter Attalikommissionen hade Macron 2008 meriterat sig för att verka i banken Rotschild’s högsta ledning, där han verkade i tre år och gjorde sig bland annat till miljonär genom att förhandla ett uppköp för Nestle. Därefter var Macron 2012-2014 mogen som chefsrådgivare åt Francois Hollande och premiärministern Manuel Valls. I denna position fick han igenom en ändring av ett tidigare beslut, vilket tillät en försäljning av en av de franska ”kronjuvelerna”, energiföretaget Alstom till amerikanska General Electric.

Uppenbarligen nöjd gjorde Hollande honom därefter till Minister för Ekonomi, Industri och Digital ekonomi, en position som han upprätthöll till 2016. Som minister var Macron ansvarig för den mest impopulära åtgärden under Hollandes impopulära presidentskap. Hans så kallade Macron lag anbefallde en massiv avreglering i enlighet med ett antal EU-direktiv, som tidigare regeringar inte lyckats införliva på grunda av folkliga protester. Så också massiva protester denna gång, så regeringen nådde ingen majoritet i parlamentet. Den tog då hjälp av artikel 49.3 i konstitutionen, vilken medger presidenten att kringgå parlamentet genom ett presidentbeslut.

Macrons nästa åtgärd var mer beslöjad. Han designade en s.k. reform som till stora delar marknadsanpassade den franska arbetsrätten, som presenterades för allmänheten som El Khomri-lagen efter en ung marockanskfödd arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri. Hon hade i praktiken inget att göra med lagen förutom att vara en vacker kuliss för att få igenom detta mycket impopulära lagförslag. Fackföreningsfolk och andra fransmän gick i veckor ut på gatorna och protesterade, socialistpartiet splittrades och premiärminister Valls fick ännu en gång ta till artikel 49.3 för att få igenom den.

Det globala finanslejonet Emmanuel Macrons förstörelsetaktik i Hollande/Vallsregeringen har i praktiken splittrat det franska socialistpartiet och lämnat det djupt demoraliserat. Detta öppnade för Macron att dyka upp som en heroisk uppstickare för framtiden, som lyckats beskriva sig själv som ”varken vänster eller höger” och bilda ett parti På gång (”En Marche”), som i januari inte ens hade ett partiprogram.

Själv har Macron som devis ”Vem bryr sig om ett program? Vad som räknas är en vision”. Vad kan bättre uttrycka den intellektuella fattigdom som kännetecknar den globala eliten? För denna globala elit, till vilken EU-eliten hör, är styrning (governance) viktigare än demokrati. Macron är kandidaten för auktoritär styrning, som ställer upp emot alla andra, emot Frankrike och demokratin.

 

Jan-Erik Gustafsson