Coronapandemin slutet för EU?
Coronakrisen har visat att de viktigaste politiska, finansiella, legala och kulturella resurserna av ett styrelseskick fortfarande ligger kvar i nationalstaten. EU, som hur som helst har varit i ständig kris sedan finanskrisen 2008, konfronteras nu med ännu hårdare tider. Den numera EU-desillusionerade journalisten Rolf Gustavsson skriver i Svenska Dagbladet den 28 mars att EU inte lyckats övervinna dessa kriser, och i förlängningen av coronakrisen lurar existentiella frågor om vad som återstår av EU, när dagen för en omstart kommer. ”Kanske har då regler, institutioner och ambitioner blivit överspelade, när regeringarna nu gömmer undan EU-flaggan i garderoben tillsammans med det gamla spöket ”Brexit”, skriver Gustavsson. För förbundskansler Angela Merkel är covid19-krisen det mest utmanande händelsen för Europa och troligen i resten av världen sedan andra världskriget.
En fundamental missuppfattning i den europeiska politiska debatten som nu gjorts tydlig är att EU är en stat som USA, Kina, Indien och Ryssland, och att det därmed har till sitt förfogande en stats befogenheter. Men det måste betonas att EU ännu inte är en statsbildning, utan en unik konstruktion i fråga om styrelseskick. EU består av två grundläggande delar, å ena sidan en allians av nationalstater – vilket inte är något onormalt och finns på andra ställen – och å andra sidan överstatliga delar som den inre marknaden eller den så kallade gemensamma politiken för jordbruk, regional sammanhållning eller handel.
Denna kombination leder till en komplex och hybrid konstruktion som ursprungligen avsågs att vara en övergångsfas som senare skulle leda till en verklig nationalstat, Europas Förenta Stater. Det är uppenbart att denna vision nu är död. Integrationen har gått i stå, och i dag växer splittrande tendenser. Genom Brexit är Storbritannien på väg ut ur EU, den interna splittringen växer mellan öst och väst, nord och syd, Frankrike och Tyskland, euro- och icke euroländer, stora och små länder, länder för och emot invandring, nettogivare och bidragstagare av EU-budgeten etcetera.
Till detta har hälsopolitiken inte gjorts gemensam, det vill säga den faller inte inom EU:s överstatliga kompetens. Men detta utesluter inte att EU har andra sätt att indirekt styra de nationella hälsovårdssystemen, som genom EU:s konkurrensregler och upphandlingssystem. Detta har lett till privatisering av välfärden och att sjukvård betraktas som en vara som allt annat. Detta system har brutalt avslöjats med att EU-länderna inklusive Sverige inte ens har nationell tillgång till ansiktsmasker för sjukvårdspersonal, respiratorer, testreagens och andra medel för att skydda sig mot coronaviruset. Det statliga apoteket konkurrensutsattes 2009, och det finns i dag inte en enskild myndighet som har ansvar för läkemedelsförsörjningen. Detta förutsätts den så kallade marknaden lösa. Den då ansvarige sjukvårdsministern Göran Hägglund (KD) gråter nu i media krokodiltårar och säger att han gjorde fel. Samme Hägglund var en drivande politiker för att konkurrensutsätta sjukvården genom att överlämna bygget av det skandalomsusade Nya Karolinska sjukhuset till Skanska och det brittiska riskkapitalföretaget Innisfree samt lämna förvaltningen och driften av ett av världens dyraste sjukhus i det amerikanska företaget Boston Consulting AB:s händer.
Tanken, som framförts i globaliseringens nyliberala era sedan början av 1980-talet, att nationalstaten blivit föråldrad, har än en gång med coronakrisen avvisats av verkligheten. Istället har det blivit uppenbart för allt fler medborgare att nationalstaten är den enda form av socialisering som gör en parlamentarisk demokrati och en välfärdsstat möjlig. Dessutom är inte EU:s mål att komplementera nationalstaten som många vänsterliberaler och vänsterradikaler vill få oss att tro. Det ädla syftet med ett Europas Förenta Stater är att reproducera nationalstaten till ett dominerande maktcentrum. Coronapandemin illustrerar det på slående sätt. När det å ena sidan finns klagomål på brist på solidaritet, så valde Kommissionen som har makt över handelspolitiken att utfärda ett hårt handelsförbud för respiratorer och andra medicinska instrument som behövs för att bekämpa viruset. Låt andra vänta, EU kommer först! Som konsekvens och som exempel tvingades Serbien, ett grannland och medlemskandidat, att vända sig till Kina för att få medicinsk utrustning.
Nu när nationalstaten helt plötsligt har blivit den viktigaste aktören för att besegra den nuvarande krisen betyder detta inte att internationellt samarbete är överflödigt. Tvärtom, internationellt samarbete har blivit ännu viktigare. Inte bara på grund av coronakrisen, men också genom andra globala problem som klimatet och miljön, internationella ekonomiska relationer och inte minst för att skapa en fredlig värld.
Men för att kunna göra detta måste vi befria oss från supernationalismens tvångströja och bryta med den enda vägens liberalism som EU-eliten har påtvingat oss. Coronapandemin kommer att leda till en svårartad global och långvarig ekonomisk recession med kraftigt ökad arbetslöshet och frågan ställs om pandemin kommer att leda till ett skifte bort från ”business as usual”.
Det är inte förvånande att tunga EU-länder som Italien, Frankrike och Tyskland, men även Sverige, har tagit sina egna initiativ och lagt fram räddningspaket. Först i ett sent skede i mitten av april kunde EU:s finansministrar lägga fram ett krispaket på 540 miljarder euro, där merparten är 440 miljarder euro lån från Europeiska Investeringsbanken och euroländernas kriskassa, stödfonden ESM. Till detta har Europeiska centralbanken ECB antagit ett krisprogram för euroländerna på 750 miljarder euro, som säkert kommer att utökas. Dessa pengar behöver inte ens tryckas ut, de överförs till banker och företag med ett digitalt fingertryck, vilket bara blåser upp den rådande globala skuldekonomin.
Det är helt klart nu att EU:s grundläggande Maastrichtkriterier, stabilitetspakt och konkurrensutsättning, det vill säga grunden för den förda åtstramningspolitiken, åtminstone för tillfället är satta ur spel och chanser att återkomma är små. Vi kan därför vänta oss att statliga åtgärder kommer att få en återfödelse, när marknadsfundamentalismen nu är på defensiven. Det behövs en ny nationell sjukvårds- och välfärdspolitik, livsmedels- och jordbrukspolitik, transportpolitik, industripolitik, arbetsmarknadspolitik, klimatpolitik etcetera, för ett hållbart Sverige med bilaterala internationella relationer, ett Sverige som har kastat av sig EU:s nyliberala tvångspolitik.
Text: Jan-Erik Gustafsson
