Pressas tilbaka till varje pris

I förslaget till ny migrations- och asylpolitik tydliggörs unionens planer på att stänga ute stora delar av dem som flyr världens krigs- och konflikthärdar i syfte att söka asyl i Europa. Politiken att trycka tillbaka flyktingar är redan praxis – det har skett en dramatisk minskning av migrationen till EU och det är ingen tillfällighet, hävdar journalisterna Johan Persson och Anna Roxvall i sin nya bok ”Till varje pris”.

Kampen mot migrationen i EU förs på flera fronter, den kanske mest kontroversiella av EU:s mäktiga kustbevaknings- och gränspolismyndighet Frontex som nu anklagas för att ha brutit mot konventionerna för de mänskliga rättigheterna i flera så kallade pushback-aktioner (trycka tillbaka-aktioner).

Anklagelserna stöds av till exempel berättelsen om en grupp migranter från Pakistan och Tunisien som, när de försökt ta sig över gränsen till Kroatien, misshandlades och jagades tillbaka över gränsen av en skara poliser som tillhörde Frontex. Den här och andra ögonvittnesskildringar har nu samlats i boken ”The black book of pushbacks” (Den svarta boken om pushbacks), sammanställd av aktivister från ett tiotal frivilligorganisationer som varit på plats i EU:s ytterområden och dokumenterat hur människor trycks tillbaka med våld när de försökt ta sig in i unionen.

Anklagelserna mot Frontex har samlats på hög och lyfts fram av bland annat The New York Times som berättar om försöken att förhindra en incidentrapport från en grupp svenska kustväktare som bevittnat pushbacks vid EU:s yttre gräns.

Kritik mot Frontex av EU-parlamentets mänskliga rättigheter-utskott har lett till att man har lyckats skjuta upp parlamentets beslut om ansvarsfrihet för Frontex berättar Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk.

EU:s allt hårdare gränspolitik sträcker sig dock längre än så, den verkliga kärnan finns i avtalen med kringliggande länder som Turkiet, Libyen och Niger, där EU använder biståndspengar för att förmå länderna att förhindra ”illegal” immigration. EU:s avtal med Turkiet, som i dag håller över tre miljoner, främst syriska, flyktingar på väg mot Europa, är välkänt.

Andra avtal finns med Libyen, där kustbevakningen på order av EU:s spaningsplan plockar upp afrikanska flyktingar ur båtarna och tvingar dem till slavarbete i libyska interneringscenter. Niger söder om Sahara erhåller stora EU-bistånd för att de stängt sina gränser och kriminaliserat den tidigare lagliga migrationen. Konsekvensen blir att de som trots allt försöker korsa gränserna hamnar i händerna på hänsynslösa smugglare som tar omvägar genom öknen för att kringgå militära kontroller och lämnar människor att dö i öknen om de känner sig hotade. Johan Persson menar att om människor försvinner i öknen i Niger ses det inte som ett europeiskt problem, utan ett afrikanskt. Man har lyckats skjuta problemet ifrån sig.

Enligt EU-parlamentarikern Malin Björk är både tredjelandsavtalen och det våld som begås av Frontex två sidor av samma mynt och drivs fram av en medveten politisk inriktning. Hon menar att flyktingar har rätt till en juridiskt ordnad asylprocess snarare än att tryckas tillbaka vid gränsen, och att det skulle göra stor skillnad om man använde sig av EU-rätten och respekterade EU:s flyktingkonvention så att ingen blir utsatt för brutalitet vid gränserna. I stället planerar EU att stadfästa den nuvarande politiken och stärka Frontex, som 2027 beräknas ha 10.000 uniformerade anställda.

Text: Marie Ericsson