Upphovsrättsdirektivet ger oss ett dyrare och ofriare internet

Att copyrightdirektivet, i Sverige omdöpt till upphovsrättsdirektivet, hotar friheten på nätet har debatterats flitigt under det senaste året. Pratet om skatter och länkfilter som av förespråkarna motiveras med att rättighetsinnehavaren, som artister och journalister, får en rättmätig del av ersättningen för sitt arbete har dock helt överskuggat två andra viktiga aspekter: Dels att nätet med stor sannolikhet blir dyrare för slutanvändarna och sist men inte minst den viktiga frågan om nätneutralitet.

Trots högljudda protester från flera politiska läger godkändes direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG) av EU-parlamentet den 26 mars 2019 och några veckor senare även av en majoritet i Europeiska rådet. Därmed har direktivet, med några genomgripande förändringar, gått vidare till implementering i bland annat svensk lagstiftning.

Kritiken har främst berört de kontroversiella artiklarna 11 och 13 som i den slutliga versionen döpts om till 15 respektive 17. Kritiken har rört sig runt frågor som skrivningar om ersättning vid länkning (i förslagets artikel 11, nu omdöpt till artikel 15) och hur uppladdning av otillåtet material ska stävjas (numera i artikel 17).

EU-direktivet har i princip helt fokuserat på den första aspekten: upphovsrätten i förhållande till ett fritt och öppet internet, där man i praktiken ställt sig på rättighetsinnehavarnas sida. Företrädare för den så kallade EU-lobbyn (till exempel STIM) hävdar att detta inte är ett problem då direktivet i dag inte omfattar hyperlänkar (direktlänkning till en artikel eller text) utan enbart material som en plattform (till exempel Google News) valt att ladda upp och dela utan att betala någon ersättning till rättighetsharvarna. De menar att kritikerna har missuppfattat begreppet länkskatt eftersom det är rättighetsinnehavaren som bestämmer om materialet ska tillgängliggöras eller inte.

Kritikerna (till exempel Piratpartiet och Alexander Bard med flera) har menat att material som saknar godkända licenser (genom att till exempel plattformarna inte vill betala eller publicera) kommer att sållas bort genom så kallade länkfilter vilket i praktiken innebär en censur av nätet.

Motståndarna menar då att man inte kan tala om länkfilter eftersom det är rättighetsinnehavarnas sak att bestämma om de vill tillåta att deras material sprids, vilket de självklart har ett intresse av.

I det slutliga direktivet har man dessutom infört undantag för flera kategorier av nätpubliceringar:

– Direktivet omfattar endast kommersiella webbplatser och appar. Kravet på filtrering gäller inte små webbplattformar (med omsättning under tio miljoner euro per år eller med mindre än 5 miljoner unika besökare per månad), och inte heller nya (som har varit tillgängliga i unionen i mindre än tre år), inte plattformar som ägs av privatpersoner och inte icke-kommersiella plattformar.

– Publicering av memes och citat ska skyddas i lag, den som publicerar sådant material kan aldrig hotas av att materialet kan tas bort från plattformarna.

– Den som behöver lyfta fram någon annans yttrande för att visa hur befängt – eller briljant – detta är, ska inte av upphovsrättsliga skäl förbjudas att göra detta, vilket säkerställs genom de inskränkningar som lagstiftaren gjort i upphovsrätten, till förmån för till exempel citat, parodi, travesti. Även rätten att ta del av och sprida allmänna handlingar motiveras av liknande resonemang.

Det låter väl bra att upphovrättshavare får mer betalt för sina verk? Pratet om länkskatter och länkfilter har dock helt överskuggat två andra viktiga aspekter av friheten på nätet:

Dels att nätet blir dyrare. Om till exempel Google ska åläggas att betala för att sammanställa, referera och länka till upphovsrättsskyddat material som nyhetsartiklar innebär det i sin tur att de måste lägga kostnaderna någon annanstans.

Risken är stor att det blir slutanvändarna som får betala priset genom höjda avgifter på plattformarnas tjänster. Detta skulle i sin tur sannolikt utestänga resurssvaga grupper från internet (tänk ett abonnemang på SvD, ett på DN, ett på Netflix och så Google och/eller Spotify ovanpå det, så fattar du vad jag menar) och på så sätt minska nätets tillgänglighet och med stor sannolikhet hämma det demokratiska samtalet.

En annan fråga som inte berörs i EU-direktivet är frågan om nätneutralitet, som just nu är en het fråga i USA (där de stora plattformarna har sitt säte). Kraven på nätneutralitet innebär i korthet att man försöker hindra internetleverantörer från att särbehandla viss trafik eller vissa aktörer. Hur klarar sig
en mindre e-handlare om Amazon går att nå med förtur och högre hastighet? Vad händer med nätets innovationskraft om det förvandlas till ett slags kabel-tv, där ett fåtal globala jättar levererar efterfrågat material och städar bort allt som är obekvämt, besvärligt eller dyrt, frågar Joakim Broman i ett inlägg i Göteborgsposten.

Och sannolikt är det detta som blir konsekvensen av EU:s klåfingriga lagstiftningspolitik: De har helt enkelt gett oss ett dyrare internet där rättighetsinnehavarnas möjligheter att ta betalt överordnas slutanvändarnas intresse av ett nät som är tillgängligt för alla. Och dessutom gett grönt ljus för teleoperatörernas möjligheter att ge företräde för stora och lönsamma kunder med mycket reklamgenererande trafik på de mindre användarnas bekostnad.

Var det någon som viskade något om att EU är ett system i medborgarnas tjänst?

Text: Marie Ericsson