EU driver på avreglering och privatisering
Enligt Trygghetsrådets tidning är Sverige det land inom EU som
har gått längst i avreglering och privatisering av den
offentliga sektorn. Ungefär 13 procent av offentliga
verksamheter, som vård, skola, omsorg, infrastuktur mm hanteras
inom den privata sektorn. En rapport från Svenskt Näringsliv
visar att privata företag står för 7,2 procent av kommunernas
drift i landet som helhet. I borgerligt styrda Stockholms län är
siffran det dubbla - 14 procent. Men även i socialdemokratiskt
dominerade kommuner som Linköping (13,7 procent), Norrköping
(12,8) och Västerås (12,8) är siffran över genomsnittet. Vaxholm
toppar listan och köper in 22 procent av all driftverksamhet. På
landstingsnivå leder Stockholm läns landsting statistiken.
Landstinget köper upp 15,1 procent av sin driftsverksamhet av
privata företag.
Svenskt Näringsliv och andra privatiseringsivrare anser att
privata entreprenörer sköter
välfärdstjänster effektivare än under allmän regi, men vill
fortfarande att verksamheterna skall skattefinansieras.
Skattemedel skall således bidra till de privata företagens
vinster, samtidigt som det hävdas att verksamheten skall bli
effektivare.
Före Sveriges anpassning till EU och EU-inträdet 1994
betraktades Sveriges välfärdspolitik med avund av omvärlden. Nu
är vi ett av EU:s mest avreglerade länder. Detta har kunnat ske
genom att Sverige nitiskt tillämpat EU:s privatiseringspolitik
samtidigt som politikerna givit sken av att välfärdspolitiken
bara naggats kanterna.
Allmänna välfärdstjänster i EU-fördragen
I EU-fördragen finns inget effektiv skydd för de allmänna
välfärdstjänsterna. Den allmänna sektorn eller som termen lyder
"tjänster av allmänt ekonomiskt intresse" har ingen framträdande
plats i EU-fördragen. Den allmänna sektorn understöds bara på
villkor att den skall bidra till "ekonomisk och social
sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna" (Artikel
2), vilket kompletteras med de specifika målen, men begränsade
verksamheterna, att ge "bidrag till att uppnå en hög
hälsoskyddsnivå" (Artikel 3 p) samt "bidrag till god utbildning
samt kulturens utveckling i medlemsstaterna" (Artikel 3 q). Den
allmänna sektorn är underordnad huvuduppgiften att upprätta en
gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union (Artikel 2).
I praktiken lyder de allmänna välfärdstjänsterna under den s.k.
subsidiaritetsprincipen, som
korthet innebär att EU endast skall engagera sig "om
målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning
kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den
planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan
uppnås på gemensamhetsnivå" (Artikel 5).
Det är endast artikel 16 i EU-fördraget som i någon mening
uttrycker sig positivt om att "tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse" är av betydelse för att främja social och territoriell
sammanhållning. Gemenskapen och medlemsstaterna skall, sägs det,
"sörja för att sådana tjänster utförs
på grundval av
principer och villkor som gör det möjligt för dem att fullfölja
sina uppgifter". Men genom hänvisning till andra artiklar
begränsas artikel 16 omgående, då medlemsstaterna inte får gynna
offentliga företag och företag med särskilda rättigheter eller
exklusiva rättigheter genom att vidta åtgärder som strider mot
EU:s konkurrensregler (Artikel 86). Det enda undantaget från
konkurrensreglerna som gäller är att medlemsstaterna får gynna
den egna krigsmaterialproduktionen medhänvisning till
säkerhetsintresset (Artikel 296). Ej heller får vissa företag
eller viss produktion gynnas av statligt stöd (med några få och
speciella undantag) eftersom det kan snedvrida konkurrensen och
således inte är förenligt med den gemensamma marknaden. (Artikel
87).
EU:s rättighetsstadga från 2001 omnämner i allmänna ordalag
allmänna tjänster, men det innehåller ingen förpliktelse om
någon allmän rättighet att erhålla eller tillhandahålla offentliga tjänster.
EU-direktiv påtvingar privatiseringar
Istället har EU och EU-parlamentet upphävt den s.k.
subsidaritetsprincipen genom ett antal EU-direktiv, som således
blir nationell lag.
El-direktivet 96/92/EC från 1996[1]
kräver en gradvis öppning av de nationella el-marknaderna för
konkurrens och begränsar enligt artikel 86 starkt möjligheterna
till nationellt stöd.
På samma sätt får medlemsstaterna inte begränsa tillgången till
en konkurrenskraftig gasmarknad enligt gas-direktivet 98/30/EC
från 1998[2]
och en konkurrenskraftig telekommunikationsmarknad enligt det omarbetade tele-direktivet 96/19/EC från 1996[3].
EU:s järnverksdirektiv 91/440/EEC från 1991[4]
bygger på artiklarna 70 och 71 som säger att EU skall ha och
kunna reglera en gemensam transportpolitik. Målet är nationellt
avreglerade järnvägsmarknader, där driften delats upp på olika
operatörer. Direktivet anbefaller dessutom att räls och drift
skall skötas separat.
Direktivet förordar således den modell som tillämpas i
Storbritannien, vilket har lett till att det privata rälsbolaget
Railtrack i höstas gick konkurs och ett antal allvarliga
järnvägsolyckor som berott på bristande underhåll. En kraftig
majoritet av engelsmännen vill att Railtrack åternationaliseras,
men detta möter på svårigheter för Blairregeringen, då det
strider mot direktivet.
Post-direktivet 97/67/EC från 1997[5]
hänvisar till att en inre marknad för postservice är ett viktigt
bidrag till EU:s ekonomiska och sociala sammanhållning. Allt som
inte har med postförsändelser skall till en början
avregleras. Direktivet ställer endast krav på
medlemstaterna att medborgarna skall ha regelbunden tillgång
till postförsändelser genom att kunna hämta ut sådana på
postkontor med en geografisk spridning som uppfyller kundernas
behov.
Sverige är redan nu det mest avreglerade landet vad gäller
posthanteringen. Inför Sveriges ordförandeskap 2001 deklarerade
näringsminister Björn Rosengren "Sverige kommer som
ordförandeland…att driva frågan om en ändring av postdirektivet
för att ytterligare öka konkurrensen inom EU:s postsektor".
Under hösten fick Rosengren lön för mödan. Ländernas
postmarknader skall vara fullt avreglerade 2009[6].
Redan nu har Deutsche Post och Royal Mail slagit sig in på
Sveriges avreglerade marknad. I England har det tidigare
statliga postverket Royal Mail blivit ett statligt bolag och
bytt namn till Consigna. Detta bolag uppvisar växande förluster,
så i december 2001 annonserade bolagsledningen utan protester
från Blairregeringen att man under en 18 månaders period avsåg
att reducera arbetsstyrkan med 30 000 eller 15 procent av alla
anställda.
Direktiv kan förväntas även för andra områden. EU-kommissionen
och EU-parlamentet anser att VA-försörjningen ”i större
utsträckning behöver bedrivas enligt lönsamhetskriterier…”
EU-parlamentets utskott för ekonomi och valuta uppmanar
medlemsstaterna att i princip öppna marknaden för vatten- och
avloppsförsörjning för privata företag enligt antingen den
engelska modellen (utförsäljning av hela anläggningar) eller
franska modellen (långa drifts-och underhållskontrakt)[7].
Fri konkurrens med privatiseringar är en myt
Den fundamental tron bakom dessa EU-direktiv och andra EU-beslut
är att avregleringen av offentliga tjänster kommer leda till en
ökad konkurrens, och dessutom att denna konkurrensutsättning
kommer att gynna konsumenterna/kunderna genom effektivare
service och lägrepriser. Men erfarenheterna visar att sedan
direktiven tillkommit har konkurrensen inte gynnats. Istället
framträder en rad nackdelar.
Ett nyckelkrav bakom el-direktivet är att dela upp
elförsörjningen på antal privata bolag, som under konkurrens
säljer el till kunderna i ett oberoende nät. I praktiken, både i
Storbritannien och i Skandinavien, dominerar ett fåtal som
kontrollerar hela elförsörjningsprocessen. I Sverige har
Vattenfall, Sydkraft/Eon, Birka/Fortum och Graninge /EdF på
några år köpt upp de flesta kommunala elbolag. Marknaden
begränsas också av att de stora bolagen alltmer använder sig av
långsiktiga leveranskontrakt.
Koncentrationen till fåtal el-bolag är också så snabb att de
flesta bedömare tror att EU kommer att domineras av 6 till 7
elgiganter år 2005. Tyskland närmar sig en
oligopolsituation, där företagen RWE och Eon
redan kontrollerar hälften av elförsörjningsmarknaden,
EdF och Vattenfall tillsammans en fjärdedel och den sista
fjärdedelen fortfarande av den kommunala sektorn. 60 000
arbetstillfällen inom energisektorn har försvunnit. Genom köp av
billig energi från östra Europa har 10 000 MW tagit ur
produktion i Tyskland.
Storbolagen drar sig inte heller för att bilda karteller. Det
belgiska privata Electrabel har t.e.x. bildat ett joint venture
med sin tyska konkurrent RWE på 50 -50 basis för elförsörjningen
till den tyskägda BASF-fabriken i Belgien.
Industrisektorn har också kunnat förhandla sig till lägre
el-priser, men hushållsektorn bara har fått liten sänkning,
ingen sänkning alls eller i många fall prishöjningar.
Ägandet har också koncentrerats. Fyra storförtag, som säljer för
mer än 30 miljarder dollar eller mer per år dominerar avfalls-,
vatten- och elektricitetssektorn. EU:s avregleringspolitik har
underlättat för dessa företag att sprida sig ut över hela
unionen för att vinna marknadsandelar.
Eon äger även Sydkraft, som i sin tur sedan 2001 äger
Norrköpings Energi och Miljö AB (den engelska modellen). Vivendi
har sedan 2002 fått ett tio-årigt driftkontrakt med Norrtälje
VA-verk (den franska modellen). Sita har hand om
avfallshanteringen i Stockholm.
Det är inte rimligt att konkurrensen begränsas på detta sätt.
Företags-
grupp |
Ranking/
dotterbol |
Ranking/
dotterbolag |
Ranking/
dotterbolag |
|
Vatten |
Elektricitet |
Avfall |
SUEZ |
1,
Ondeo |
5,
Tractebel |
1,
Sita |
VIVENDI |
2,
Vivendi |
-- |
2,
Onyx |
RWE |
3,
Thames |
4,
RWE |
3,
RWE |
EON |
4,
SAUR |
3,
Preussenelektra |
-- |
Källa: PSIRU databas
Dessutom opererar de här bolagen inom en mängd andra sektorer.
Vivendi äger också Linjebuss samt är majoritetsägare i
Connex-Tunnelbana i Stockholm. Vivendi opererar också inom
telekommunikations- fastighetsförvaltnings- och
underhållningssektorn. Suez driver sjukvård och fängelser.
EU:s reviderade insynsdirektiv 80/723/EEC & 2000/52/EC i
bokföringen från 2000[8]
gäller inte alla som tar sig an "tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse". I själva verket är direktivet utformat så att det
kräver insyn i allmännyttiga verksamheter och företags bokföring
för kontroll om dessa får offentligt stöd enligt artiklarna 85
och 86, men ger inte rätt till insyn i privata företag som
hanterar offentliga tjänster. Enligt EU-kommissionen har den
privata sektorn upprepat klagat över att statsstöd snedvrider
konkurrensen på en mängd tjänstemarknader. Men EU-kommissionen
ingriper inte mot att staten t.ex. subventionerar de många
engelska tågbolagen med pengar, som dessa t.ex. kan använda för
att lägga låga anbud i övriga EU.
Avsaknaden av insyn i privata företag som hanterar offentliga
tjänster har lett till oegentligheter och korruption. Det
franska riksrevisionsverket konstaterade i en rapport från 1997,
att "bristen på övervakning och kontroll av privata
tjänsteföretag, förvärrat av bristen på insyn i denna
förvaltningsform, har lett till oegentligheter". I rapporten
citeras att det privata vattenbolaget i Metz inte lämnade någon
bokföring till kommunkontoret på över 20 år. Vivendi fakturerade
en kommun för samma tjänst under många år. Samma
riksrevisionsverks granskning av Suez bokföring för dess
VA-drift i Paris kom fram till att företagets vinstnivå var 2
1/2 ggr vad som uppgavs officiellt.
Vivendi och Suez använder sig också av att föra över intäkter
från allmänna servicesektorer som VA till att subventionera mera
konkurrensutsatta sektor som t.ex. inom
telekommunikationsmarknaden. Med denna typ av kors-subventioner
kunde man på så sätt expandera en då icke vinstgivande
telekommunikationssektor. Och genom bokföringstransaktioner
kunde Vivendi föra över förluster inom tele och media till
miljösektorn av bolaget.
Privatiseringar är en aktiv del i EU- och EMU-politiken
Nedskärnings- och privatiseringspolitiken ingår som en viktig
komponent i EU:s ekonomiska politik i vilken den monetära
unionen är en viktig del. Maastrichtavtalets konvergenskriterier
kräver att en medlemsstats offentliga budgetunderskott och
offentliga skuld begränsas till 3 procent respektive 60 procent
av BNP. Detta har lett till offentliga budgets- och utgiftstak
som instrumentet för nedskärningar och försämrad arbetsmiljö
inom den offentliga sektorn. Detta har i sin tur gynnat den
nyliberala konkurrensideologins påstående att privata initiativ
är så mycket effektivare än offentliga. Privatisering används
också som argument för minska kommunala underskott. När
Norrköpings energi- och Va-verks såldes ut till Sydkraft/Eon
motiverade lokala (m) och (s)-politiker detta med att kommunen
behövde pengarna till vård, skola och omsorg.
Dessutom hårdlanserade EU:s regeringschefer inklusive Göran
Persson vid toppmötet i Lissabon 2000 något som ursprungligen
var en Thatcheristisk politik och
som kallas "samhälle-privat i samverkan" (PPP eller PFI)
för att snabba på avregleringarna. Detta betyder att företag,
myndigheter, intresseorganisationer (som t.ex fackföreningar)
och s.k. frivilligorganisationer (som t.ex. Frälsningsarmen och
idrottsorganisationer) i allt högre grad på bekostnad av
politiskt valda församlingar skall ta ett ansvar för att i
korporativa strukturer utveckla och finansiera t.ex. utbildning,
omsorg, infrastuktur- och byggprojekt. Blairregeringen har accepterat
PFI och PPP som en del av sin privatiseringsstrategi. För
näringsminister Björn Rosengren är det en het potatis. När
regeringens infrastrukturproposition lades fram i höstas fanns
ingen hänvisning till privata finansieringsinitiativ, trots att
näringsdepartement en längre tid har utrett hur PPP skall
introduceras i Sverige.
Dessutom bestämde världens handelsministrar inklusive Leif
Pagrotsky på WTO-mötet i Qatar i november att starta en ny
förhandlingsrunda, som syftar till att överföra i stort sett all
upptänklig offentlig tjänsteproduktion i privat regi. EU:s
handelskommissionär Pascal Lamy, tidigare medarbetare till
Jacques Delors och därefter anställd vid den franska banken
Crédit Lyonnais, har tillsamman med sin amerikanska motsvarighet
Robert Zoellick (f.d. rådgivare till det konkursdrabbade
elhandelsföretaget Enron) varit särskilt pådrivande för
genomförande av denna förhandlingsrunda.
Ett förslag till ramdirektiv för offentliga tjänster
Den fackliga organisation som på Europanivå företräder de
nationella facken (med undantag för post, telekommunikation,
transporter och lärare)
är EPSU (European Federation of Public Service Unions)[9].
EPSU grundades 1978 och säger sig företräda mer än 180
offentligfack med mer än 10 miljoner medlemmar i mer 30 länder.
EPSU har två platser i Europafackets exekutivkommitté och är
också representerad i Europafackets kommitté för social dialog.
EPSU arbetar för att få tillstånd sociala dialoger med
offentliga arbetsgivarorganisationer, regeringar inom EU och
EU-kommissionen. Tillsammans med den offentlig
arbetsgivarorganisationen CEEP har EPSU/Europafacket deltagit i
ta fram ett förslag till ramdirektiv för "tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse" som ett led i revidering av EU:s fördrag
inför 2004. Utgångspunkten är att ge den allmänna tjänstesektorn
en starkare ställning än vad som nu är fallet i artikel 16.
Men förslaget ifrågasätter inte konkurrensutsättningspolitiken.
Det vill bara bättre reglera formerna. Enligt artikel 9 i
förslaget skall "varje offentlig myndighet välja status på
genomförandet av allmänna tjänster för vilket det är ansvarigt.
Genomförandet kan organiseras som en offentlig administration,
ett offentligt bolag, ett privatbolag, en allmänt-privat
samverkan eller av en mellankommunal organisation. I enlighet
med subsidaritetsprincipen är det upp till den kompetenta
offentliga myndigheten att välja metod för att erbjuda kontrakt
för tjänster av allmänt intresse (anbudsförfrågan, privata
kontrakt, konkurrens, underkontrakt etc.)".
Sammanfattning[10]
EU:s politik gentemot den allmänna sektor styrs i allt
väsentligt av EU-fördragens konkurrensregler, ett antal
EU-direktiv och Maastrict-
avtalets konvergensregler och andra beslut som gynnar en massiv
avreglering och privatisering. Bevekelsegrunden för
kommersialisering, upphandlingar och privatiseringar är att den
fria konkurrensen sägs leda till effektivare service och lägre
priser för medborgarna.
Men erfarenheterna visar att privatiseringspolitiken leder till
kontroll av hela försörjningsprocessen, koncentration till ett
fåtal bolag inom varje sektor, karteller, sällan lägre priser,
uppköp och ägarkoncentration, minimal insyn i upphandlade bolag,
sämre service och uppsägningar etc.
På Europafacknivå försöker man möta utvecklingen genom att i
sociala dialoger förändra EU-fördragen. Detta är en kamp "von
oben" som leder fel. Istället måste de nationella facken börja
kräva en åternationalisering av utsålda offentliga
serviceverksamheter.
Jan-Erik
Gustafsson
Forskare på Kungliga
Tekniska Högskolan I Stockholm (KTH)
2002-03-03
[1]
http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1996/sv_396L0092.html
[2]
http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1998/sv_398L0030.html
[3]
http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1996/sv_396L0019.html
[4]
http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1991/sv_391L0440.html
[5]
http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1997/sv_397L0067.html
[6]
SvD Näringsliv 17 oktober 200
[7]
VAV-Nytt Nr 5, 2001; Svenskt Vatten Nr 2 , 2002
[8]
http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/2000/en_300L0052html
[9]
Se www.epsu.org
[10]
För ytterligare information se
www.psiru.org
Tillbaka eller
Startsidan
|