Enligt Trygghetsrådets tidning är Sverige det land inom EU som har gått längst i avreglering och privatisering av den offentliga sektorn. Ungefär 13 procent av offentliga verksamheter, som vård, skola, omsorg, infrastuktur mm hanteras inom den privata sektorn. En rapport från Svenskt Näringsliv visar att privata företag står för 7,2 procent av kommunernas drift i landet som helhet. I borgerligt styrda Stockholms län är siffran det dubbla - 14 procent. Men även i socialdemokratiskt dominerade kommuner som Linköping (13,7 procent), Norrköping (12,8) och Västerås (12,8) är siffran över genomsnittet. Vaxholm toppar listan och köper in 22 procent av all driftverksamhet. På landstingsnivå leder Stockholm läns landsting statistiken. Landstinget köper upp 15,1 procent av sin driftsverksamhet av privata företag.

Svenskt Näringsliv och andra privatiseringsivrare anser att privata entreprenörer sköter  välfärdstjänster effektivare än under allmän regi, men vill fortfarande att verksamheterna skall skattefinansieras. Skattemedel skall således bidra till de privata företagens vinster, samtidigt som det hävdas att verksamheten skall bli effektivare.

Före Sveriges anpassning till EU och EU-inträdet 1994 betraktades Sveriges välfärdspolitik med avund av omvärlden. Nu är vi ett av EU:s mest avreglerade länder. Detta har kunnat ske genom att Sverige nitiskt tillämpat EU:s privatiseringspolitik samtidigt som politikerna givit sken av att välfärdspolitiken bara naggats kanterna.

Allmänna välfärdstjänster i EU-fördragen

I EU-fördragen finns inget effektiv skydd för de allmänna välfärdstjänsterna. Den allmänna sektorn eller som termen lyder "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse" har ingen framträdande plats i EU-fördragen. Den allmänna sektorn understöds bara på villkor att den skall bidra till "ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna" (Artikel 2), vilket kompletteras med de specifika målen, men begränsade verksamheterna, att ge "bidrag till att uppnå en hög hälsoskyddsnivå" (Artikel 3 p) samt "bidrag till god utbildning samt kulturens utveckling i medlemsstaterna" (Artikel 3 q). Den allmänna sektorn är underordnad huvuduppgiften att upprätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union (Artikel 2).

I praktiken lyder de allmänna välfärdstjänsterna under den s.k. subsidiaritetsprincipen, som  korthet innebär att EU endast skall engagera sig "om målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemensamhetsnivå" (Artikel 5).

Det är endast artikel 16 i EU-fördraget som i någon mening uttrycker sig positivt om att "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse" är av betydelse för att främja social och territoriell sammanhållning. Gemenskapen och medlemsstaterna skall, sägs det, "sörja för att sådana tjänster utförs  på grundval av  principer och villkor som gör det möjligt för dem att fullfölja sina uppgifter". Men genom hänvisning till andra artiklar begränsas artikel 16 omgående, då medlemsstaterna inte får gynna offentliga företag och företag med särskilda rättigheter eller exklusiva rättigheter genom att vidta åtgärder som strider mot EU:s konkurrensregler (Artikel 86). Det enda undantaget från konkurrensreglerna som gäller är att medlemsstaterna får gynna den egna krigsmaterialproduktionen medhänvisning till säkerhetsintresset (Artikel 296). Ej heller får vissa företag eller viss produktion gynnas av statligt stöd (med några få och speciella undantag) eftersom det kan snedvrida konkurrensen och således inte är förenligt med den gemensamma marknaden. (Artikel 87). 

EU:s rättighetsstadga från 2001 omnämner i allmänna ordalag allmänna tjänster, men det innehåller ingen förpliktelse om någon allmän rättighet att  erhålla eller tillhandahålla offentliga tjänster.

EU-direktiv påtvingar privatiseringar

Istället har EU och EU-parlamentet upphävt den s.k. subsidaritetsprincipen genom ett antal EU-direktiv, som således blir nationell lag.

El-direktivet 96/92/EC från 1996[1] kräver en gradvis öppning av de nationella el-marknaderna för konkurrens och begränsar enligt artikel 86 starkt möjligheterna till nationellt stöd.  På samma sätt får medlemsstaterna inte begränsa tillgången till en konkurrenskraftig gasmarknad enligt gas-direktivet 98/30/EC från 1998[2] och en konkurrenskraftig telekommunikationsmarknad  enligt det omarbetade tele-direktivet 96/19/EC från 1996[3].

EU:s järnverksdirektiv 91/440/EEC från 1991[4] bygger på artiklarna 70 och 71 som säger att EU skall ha och kunna reglera en gemensam transportpolitik. Målet är nationellt avreglerade järnvägsmarknader, där driften delats upp på olika operatörer. Direktivet anbefaller dessutom att räls och drift skall skötas separat. 

Direktivet förordar således den modell som tillämpas i Storbritannien, vilket har lett till att det privata rälsbolaget Railtrack i höstas gick konkurs och ett antal allvarliga järnvägsolyckor som berott på bristande underhåll. En kraftig majoritet av engelsmännen vill att Railtrack åternationaliseras, men detta möter på svårigheter för Blairregeringen, då det strider mot direktivet.

Post-direktivet 97/67/EC från 1997[5] hänvisar till att en inre marknad för postservice är ett viktigt bidrag till EU:s ekonomiska och sociala sammanhållning. Allt som inte har med postförsändelser skall till en början  avregleras. Direktivet ställer endast krav på medlemstaterna att medborgarna skall ha regelbunden tillgång till postförsändelser genom att kunna hämta ut sådana på postkontor med en geografisk spridning som uppfyller kundernas behov. 

Sverige är redan nu det mest avreglerade landet vad gäller posthanteringen. Inför Sveriges ordförandeskap 2001 deklarerade näringsminister Björn Rosengren "Sverige kommer som ordförandeland…att driva frågan om en ändring av postdirektivet för att ytterligare öka konkurrensen inom EU:s postsektor". Under hösten fick Rosengren lön för mödan. Ländernas postmarknader skall vara fullt avreglerade 2009[6]. Redan nu har Deutsche Post och Royal Mail slagit sig in på Sveriges avreglerade marknad. I England har det tidigare statliga postverket Royal Mail blivit ett statligt bolag och bytt namn till Consigna. Detta bolag uppvisar växande förluster, så i december 2001 annonserade bolagsledningen utan protester från Blairregeringen att man under en 18 månaders period avsåg att reducera arbetsstyrkan med 30 000 eller 15 procent av alla anställda.

Direktiv kan förväntas även för andra områden. EU-kommissionen och EU-parlamentet anser att VA-försörjningen ”i större utsträckning behöver bedrivas enligt lönsamhetskriterier…”  EU-parlamentets utskott för ekonomi och valuta uppmanar medlemsstaterna att i princip öppna marknaden för vatten- och avloppsförsörjning för privata företag enligt antingen den engelska modellen (utförsäljning av hela anläggningar) eller franska modellen (långa drifts-och underhållskontrakt)[7].

Fri konkurrens med privatiseringar är en myt

Den fundamental tron bakom dessa EU-direktiv och andra EU-beslut är att avregleringen av offentliga tjänster kommer leda till en ökad konkurrens, och dessutom att denna konkurrensutsättning kommer att gynna konsumenterna/kunderna genom effektivare service och lägrepriser. Men erfarenheterna visar att sedan direktiven tillkommit har konkurrensen inte gynnats. Istället framträder en rad nackdelar.

Ett nyckelkrav bakom el-direktivet är att dela upp elförsörjningen på antal privata bolag, som under konkurrens säljer el till kunderna i ett oberoende nät. I praktiken, både i Storbritannien och i Skandinavien, dominerar ett fåtal som kontrollerar hela elförsörjningsprocessen. I Sverige har Vattenfall, Sydkraft/Eon, Birka/Fortum och Graninge /EdF på några år köpt upp de flesta kommunala elbolag. Marknaden begränsas också av att de stora bolagen alltmer använder sig av långsiktiga leveranskontrakt.

Koncentrationen till fåtal el-bolag är också så snabb att de flesta bedömare tror att EU kommer att domineras av 6 till 7  elgiganter år 2005. Tyskland närmar sig en oligopolsituation, där företagen RWE och Eon  redan kontrollerar hälften av elförsörjningsmarknaden, EdF och Vattenfall tillsammans en fjärdedel och den sista fjärdedelen fortfarande av den kommunala sektorn. 60 000 arbetstillfällen inom energisektorn har försvunnit. Genom köp av billig energi från östra Europa har 10 000 MW tagit ur produktion i Tyskland.

Storbolagen drar sig inte heller för att bilda karteller. Det belgiska privata Electrabel har t.e.x. bildat ett joint venture med sin tyska konkurrent RWE på 50 -50 basis för elförsörjningen till den tyskägda BASF-fabriken i Belgien.

Industrisektorn har också kunnat förhandla sig till lägre el-priser, men hushållsektorn bara har fått liten sänkning, ingen sänkning alls eller i många fall prishöjningar.

Ägandet har också koncentrerats. Fyra storförtag, som säljer för mer än 30 miljarder dollar eller mer per år dominerar avfalls-, vatten- och elektricitetssektorn. EU:s avregleringspolitik har underlättat för dessa företag att sprida sig ut över hela unionen för att vinna marknadsandelar.

Eon äger även Sydkraft, som i sin tur sedan 2001 äger Norrköpings Energi och Miljö AB (den engelska modellen). Vivendi har sedan 2002 fått ett tio-årigt driftkontrakt med Norrtälje VA-verk (den franska modellen). Sita har hand om avfallshanteringen i Stockholm.  Det är inte rimligt att konkurrensen begränsas på detta sätt.

Källa: PSIRU databas

Dessutom opererar de här bolagen inom en mängd andra sektorer. Vivendi äger också Linjebuss samt är majoritetsägare i Connex-Tunnelbana i Stockholm. Vivendi opererar också inom telekommunikations- fastighetsförvaltnings- och underhållningssektorn. Suez driver sjukvård och fängelser. 

EU:s reviderade insynsdirektiv 80/723/EEC & 2000/52/EC i bokföringen från 2000[8] gäller inte alla som tar sig an "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse". I själva verket är direktivet utformat så att det kräver insyn i allmännyttiga verksamheter och företags bokföring för kontroll om dessa får offentligt stöd enligt artiklarna 85 och 86, men ger inte rätt till insyn i privata företag som hanterar offentliga tjänster. Enligt EU-kommissionen har den privata sektorn upprepat klagat över att statsstöd snedvrider konkurrensen på en mängd tjänstemarknader. Men EU-kommissionen ingriper inte mot att staten t.ex. subventionerar de många engelska tågbolagen med pengar, som dessa t.ex. kan använda för att lägga låga anbud i övriga EU.

Avsaknaden av insyn i privata företag som hanterar offentliga tjänster har lett till oegentligheter och korruption. Det franska riksrevisionsverket konstaterade i en rapport från 1997, att "bristen på övervakning och kontroll av privata tjänsteföretag, förvärrat av bristen på insyn i denna förvaltningsform, har lett till oegentligheter". I rapporten citeras att det privata vattenbolaget i Metz inte lämnade någon bokföring till kommunkontoret på över 20 år. Vivendi fakturerade en kommun för samma tjänst under många år. Samma riksrevisionsverks granskning av Suez bokföring för dess VA-drift i Paris kom fram till att företagets vinstnivå var 2 1/2 ggr vad som uppgavs officiellt.

Vivendi och Suez använder sig också av att föra över intäkter från allmänna servicesektorer som VA till att subventionera mera konkurrensutsatta sektor som t.ex. inom telekommunikationsmarknaden. Med denna typ av kors-subventioner kunde man på så sätt expandera en då icke vinstgivande telekommunikationssektor. Och genom bokföringstransaktioner kunde Vivendi föra över förluster inom tele och media till miljösektorn av bolaget.

Privatiseringar är en aktiv del i EU- och EMU-politiken

Nedskärnings- och privatiseringspolitiken ingår som en viktig komponent i EU:s ekonomiska politik i vilken den monetära unionen är en viktig del. Maastrichtavtalets konvergenskriterier kräver att en medlemsstats offentliga budgetunderskott och offentliga skuld begränsas till 3 procent respektive 60 procent av BNP. Detta har lett till offentliga budgets- och utgiftstak som instrumentet för nedskärningar och försämrad arbetsmiljö inom den offentliga sektorn. Detta har i sin tur gynnat den nyliberala konkurrensideologins påstående att privata initiativ är så mycket effektivare än offentliga. Privatisering används också som argument för minska kommunala underskott. När Norrköpings energi- och Va-verks såldes ut till Sydkraft/Eon motiverade lokala (m) och (s)-politiker detta med att kommunen behövde pengarna till vård, skola och omsorg. 

Dessutom hårdlanserade EU:s regeringschefer inklusive Göran Persson vid toppmötet i Lissabon 2000 något som ursprungligen var en Thatcheristisk politik och  som kallas "samhälle-privat i samverkan" (PPP eller PFI) för att snabba på avregleringarna. Detta betyder att företag, myndigheter, intresseorganisationer (som t.ex fackföreningar) och s.k. frivilligorganisationer (som t.ex. Frälsningsarmen och idrottsorganisationer) i allt högre grad på bekostnad av politiskt valda församlingar skall ta ett ansvar för att i korporativa strukturer utveckla och finansiera t.ex. utbildning, omsorg, infrastuktur- och byggprojekt.  Blairregeringen har accepterat  PFI och PPP som en del av sin privatiseringsstrategi. För näringsminister Björn Rosengren är det en het potatis. När regeringens infrastrukturproposition lades fram i höstas fanns ingen hänvisning till privata finansieringsinitiativ, trots att näringsdepartement en längre tid har utrett hur PPP skall introduceras i Sverige.

Dessutom bestämde världens handelsministrar inklusive Leif Pagrotsky på WTO-mötet i Qatar i november att starta en ny förhandlingsrunda, som syftar till att överföra i stort sett all upptänklig offentlig tjänsteproduktion i privat regi. EU:s handelskommissionär Pascal Lamy, tidigare medarbetare till Jacques Delors och därefter anställd vid den franska banken Crédit Lyonnais, har tillsamman med sin amerikanska motsvarighet Robert Zoellick (f.d. rådgivare till det konkursdrabbade elhandelsföretaget Enron) varit särskilt pådrivande för genomförande av denna förhandlingsrunda.

Ett förslag till ramdirektiv för offentliga tjänster

Den fackliga organisation som på Europanivå företräder de nationella facken (med undantag för post, telekommunikation, transporter och lärare)  är EPSU (European Federation of Public Service Unions)[9]. EPSU grundades 1978 och säger sig företräda mer än 180 offentligfack med mer än 10 miljoner medlemmar i mer 30 länder. EPSU har två platser i Europafackets exekutivkommitté och är också representerad i Europafackets kommitté för social dialog. EPSU arbetar för att få tillstånd sociala dialoger med offentliga arbetsgivarorganisationer, regeringar inom EU och EU-kommissionen. Tillsammans med den offentlig arbetsgivarorganisationen CEEP har EPSU/Europafacket deltagit i ta fram ett förslag till ramdirektiv för "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse" som ett led i revidering av EU:s fördrag inför 2004. Utgångspunkten är att ge den allmänna tjänstesektorn en starkare ställning än vad som nu är fallet i artikel 16.

Men förslaget ifrågasätter inte konkurrensutsättningspolitiken. Det vill bara bättre reglera formerna. Enligt artikel 9 i förslaget skall "varje offentlig myndighet välja status på genomförandet av allmänna tjänster för vilket det är ansvarigt. Genomförandet kan organiseras som en offentlig administration, ett offentligt bolag, ett privatbolag, en allmänt-privat samverkan eller av en mellankommunal organisation. I enlighet med subsidaritetsprincipen är det upp till den kompetenta offentliga myndigheten att välja metod för att erbjuda kontrakt för tjänster av allmänt intresse (anbudsförfrågan, privata kontrakt, konkurrens, underkontrakt etc.)".

Sammanfattning[10]

EU:s politik gentemot den allmänna sektor styrs i allt väsentligt av EU-fördragens konkurrensregler, ett antal EU-direktiv och Maastrict- avtalets konvergensregler och andra beslut som gynnar en massiv avreglering och privatisering. Bevekelsegrunden för kommersialisering, upphandlingar och privatiseringar är att den fria konkurrensen sägs leda till effektivare service och lägre priser för medborgarna.

Men erfarenheterna visar att privatiseringspolitiken leder till kontroll av hela försörjningsprocessen, koncentration till ett fåtal bolag inom varje sektor, karteller, sällan lägre priser, uppköp och ägarkoncentration, minimal insyn i upphandlade bolag, sämre service och uppsägningar etc. 

På Europafacknivå försöker man möta utvecklingen genom att i sociala dialoger förändra EU-fördragen. Detta är en kamp "von oben" som leder fel. Istället måste de nationella facken börja kräva en åternationalisering av utsålda offentliga serviceverksamheter.

Jan-Erik Gustafsson
Forskare på Kungliga Tekniska Högskolan I Stockholm (KTH)
2002-03-03

[1] http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1996/sv_396L0092.html

[2] http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1998/sv_398L0030.html

[3] http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1996/sv_396L0019.html

[4] http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1991/sv_391L0440.html

[5] http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/1997/sv_397L0067.html

[6] SvD Näringsliv 17 oktober 200

[7] VAV-Nytt Nr 5, 2001; Svenskt Vatten Nr 2 , 2002

[8] http://europa.eu.int/eur-lex/en/lif/dat/2000/en_300L0052html

[9] Se www.epsu.org

[10] För ytterligare information se  www.psiru.org

Tillbaka eller Startsidan