|
Granskning av argumenten mot folkomröstning
”Vi har valt representanter som ska ta svåra beslut. Jag tror att vi går en farlig väg om vi tar ifrån riksdagen den typen av
beslut och lägger det i folkomröstningar”, säger statsminister Göran Persson.
Utrikesminister Laila Freivalds argumenterar på samma sätt: ”Min uppfattning är att denna fråga ska avgöras av de folkvalda
som svenska folket har utsett just för den typen av uppdrag.”
Argumentet om att en folkomröstning skulle gröpa ur de folkvaldas auktoritet och göra den representativa demokratin mindre
handlingskraftig ger uttryck för en elitistisk demokratisyn där väljarnas huvudsakliga funktion är att utse vem av de utsedda kandidaterna som ska få
representera dem.
Många ministrar, partiledare och riksdagsmän verkar ha en ganska låg tillit till medborgarna. Däremot tycks de ha en obegränsad
uppskattning av den egna förmågan.
Det är dock svårt att se varför de skäl som är giltiga för folkomröstning i en mängd andra EU-länder inte även skulle gälla
i Sverige. Det är snarare så att folkomröstning är mer angeläget för Sverige än i de flesta andra EU-länder. Helt enkelt därför att det svenska
parlamentet, riksdagen, inte är representativ för vad svenska folket tycker i EU-frågan. Inte ens nära. Det visade EMU-folkomröstningen med all önskvärd
tydlighet. Trots att 80 procent av riksdagsledamöterna är för EMU röstade 56 procent av väljarna nej.
Dessutom är det ett faktum är att när dagens riksdag valdes så var innehållet i förslaget till konstitution helt okänt. Flera
partier, inte minst socialdemokraterna, allt för att inte diskutera EU-frågorna i valrörelsen 2002. Enligt regeringens planer ska riksdagen fatta
beslut om konstitutionen under våren 2006, dvs. ett halvår innan nästa riksdagsval. Om dagens riksdag skulle anta förslaget till konstitution så har
väljarna därmed förvägrats varje möjlighet att påverka frågan. Det trots att det står i vår grundlag att
”all makt utgår från folket”.
Att all offentlig makt utgår från folket, betyder att svenska lagar ska stiftas i Sverige av
folkets valda ombud.
Vårt medlemskap i EU har redan medfört en betydande maktförskjutning från Sveriges riksdag
till EU-organen i Bryssel, Frankfurt och Strasbourg. Lagstiftningen om viktiga politiska frågor som utrikeshandeln, jordbrukets villkor, alkoholfrågorna
och den regionala balansen sker inte längre i Sverige utan sköts av EU.
EU-konstitutionen handlar om att ta ytterligare stora, och för landets framtid avgörande, steg
i samma riktning.
För det första innebär konstitutionen att unionen alltmer får karaktären av en stat. EU ska
ha en president, en egen krigsmakt, större maktbefogenheter och förses med klassiska symboler som en fana, en nationalsång och en nationaldag.
För det andra ska EU-rätt alltid ta över svensk rätt. EU-domstolen blir därmed en överdomstol
som kan tolka och förkasta den svenska grundlagens bestämmelser.
För det tredje överförs ett stort antal nya politikområden från Sveriges riksdag till EU:s
institutioner.
För det fjärde minskas de små ländernas inflytande, samtidigt som de stora länderna ges möjlighet
att tillsammans blockera för dem oönskade beslut.
EU-konstitutionen medför en genomgripande förändring av det svenska statsskicket. En förändring
där en stor del av vårt självbestämmande överlämnas till institutioner dominerade av Europas stormakter och EU-organens tjänstemän.
En sådan historisk förändring av det svenska folkets framtid kan inte genomföras genom ett
enkelt riksdagsbeslut utan måste förankras hos folket genom en folkomröstning.
Den representativa demokratin innebär att folket har delegerat makt till riksdagen, men har inte gett riksdagen mandat att delegera
makten vidare.
I Dagens Nyheter (30 april 2004) skriver den kände brittiske statsvetarprofessorn Verner Bogdanor att ”man kan säga att väljarna
anförtror parlamentsledamöterna makten att stifta lagar, men de ger dem inget mandat att överflytta makten till någon annan. Ett sådant mandat kräver
ett särskilt förfarande: folkomröstning”. Bogdanor uppmanar utifrån detta demokratiska synsätt Göran Persson att följa Tony Blair och utlysa en
folkomröstning även i Sverige.
-Den union vi gick med i har inte genom detta fördrag [konstitutionen] ändrat karaktär. Det är samma EU och samma svenska
relation. Därför finns ingen anledning att ha en ny folkomröstning, säger statsministern (Sydsvenskan 2/9 2004).
Utrikesminister Laila Freivalds resonerade på samma sätt vid en pressträff efter EU-toppmötet i juni:
– Riksdagens och regeringens uppfattning är att det ställningstagande vi behövde göra, det gjorde vi i den folkomröstning vi
hade om EU 1994.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
För det första valde EU-anhängarpartierna i riksdagen inte att låta folket säga ett rakt ja eller ett rakt nej i folkomröstningen
1994. Av manipulativa skäl valde man att ställa följande fråga till folket: ”Anser Du att Sverige bör bli medlem i EU i enlighet med avtalet
mellan Sverige och EU:s medlemsstater?”
På detta sätt försökte man inbilla väljarna att det vi röstade om inte var EU:s då gällande grundlagar (Maastrichtfördraget)
utan det av Ulf Dinkelspiel framförhandlade medlemskapsavtalet. Så var det naturligtvis inte. Det folkomröstningen gällde var Maastrichtfördraget
plus medlemskapsavtalet i vilket det reglerades hur många platser Sverige skulle få i EU-parlamentet, hur många röster Sverige skulle få i EU-rådet,
osv. samt en del tidsbegränsade undantag från EU:s dåvarande regelverk, till exempel när Sverige full ut skulle ha infört EU:s införselkvoter när
det gäller alkoholvaror.
Hade EU-anhängarpartierna inte gjort sig skyldiga till detta bedrägliga förfarande utan ställt en rak fråga till folket, typ:
”Anser Du att Sverige bör bli medlem i EU oavsett hur EU förändras i framtiden?”, då skulle man möjligen kunna hävda såsom Göran Persson och
Laila Freivalds att folkomröstningen 1994 har gett regering och riksdag öppet mandat att godkänna varje framtida förändring av EU även om det innebär
att riksdagens ställning som lagstiftande församling undergrävs och att det svenska inflytandet inom unionen reduceras.
Men eftersom EU-anhängarpartierna av taktiska skäl valde att begränsa frågan i folkomröstningen till medlemskapsavtalet, så
har man inte fått något mandat av folket att gå med på någon förändring som går längre än avtalet och de då gällande fördragen.
Regering och riksdagen har alltså inte mandat att besluta om Sverige ska säga ja till den föreslagna EU-konstitutionen. Frågan måste
remitteras till väljarna.
För det andra innebär det nya konstitutionsförslaget en radikal förändring av såväl EU som den svenska relationen till EU.
Förslaget innebär flera viktiga förändringar mot ökad överstatlighet, bland annat genom en kraftigt vidgad användning av
majoritetsbeslut och genom en radikal förstärkning av EU-parlamentets ställning. EU-rätten överordnas nationell
rätt. Ett gemensamt försvar ska byggas upp och EU görs till en militär allians. De stora EU-ländernas makt ska öka på de små ländernas
bekostnad. EU ska inte bara få president och utrikesminister utan också gemensam flagga, nationaldag och nationalsång.
Förslaget till konstitution (det handlar inte om ett fördrag, såsom Göran Persson säger) innebär en tydlig förskjutning av
den politiska makten från Sverige till Bryssel.
Det går inte att såsom Göran Persson och Laila Freivalds gör påstå att frågan om EU:s konstitution är bagatellartad. Om det
hela skulle vara en bagatell är det omöjligt att förklara att man redan i ett tiotal av EU:s länder beslutat om en folkomröstning - och fler är på
gång.
Det finns inga hållbara argument mot en folkomröstning. Den egentliga orsaken till att Göran
Persson och andra avvisar en folkomröstning är att EU-anhängarna, precis som när vi röstade om EMU, skulle förlora. De vågar helt enkelt inte låta
oss folkomrösta om EU-konstitutionen.
Vill man inte veta vad folk tycker är det bäst att inte fråga dem. En gammal sanning som statsministern verkar tagit till sig.
Tydligare kan klyftan mellan väljare och politiker inte bli.
Granskningen fortsätter...
Tillbaka
|
