Vid ett kort extra toppmöte i förra veckan utsågs Portugals premiärminister José Manuel Barroso av EU:s stats- och regeringschefer till kandidat att efterträda Romano Prodi som ordförande i EU-kommissionen vars mandat går ut den 31 oktober i år.

- Jag tror att Barroso kommer att bli en bra ordförande. Det var viktigt att han fick ett enhälligt stöd. Han är en energisk och erfaren politiker som kan ge kommissionen en nystart, sade utrikesminister Laila Freivalds efter mötet.

- Det är en ung och duglig person, tillade hon.

Den 48-årige Barroso började sin politiska bana som maoiststudentledare under Salazar/Caetano-diktaturens sista skälvande år på 70-talet. Sedan började han, som välutbildad advokat, sin vandring högerut tills han 1999 valdes till ledare för PSD (Partido Social Democrata), som namnet till trots är ett högerliberalt parti.

2002 blev Barroso Portugals premiärminister. PSD har under hans ledning orienterats alltmer åt höger och regerar med hjälp av CDS-PP, ett uttalat högerpopulistiskt och delvis främlingsfientligt parti, inte olikt Jörg Haiders Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ).

Som premiärminister har Barroso utmärkt sig som en marknadsliberal budgethök. Han gjorde sig snabbt känd för sin hårdföra ekonomiska politik. Han skar drastiskt ned den offentliga sektorn och avskaffade trygghetslagar på arbetsmarknaden. Portugals ekonomi har under Barrosos ledarskap försämrats och arbetslösheten vuxit. Hans högerparti straffades också av väljarna i valet till EU-parlamentet där socialisterna vann klart.

Barroso ville inte avslöja mycket om vilka idéer han har om han blir ordförande i EU-kommissionen de kommande fem åren. Han uppgav dock som prioritet att försöka förena social solidaritet med EU:s strävan att liberalisera ekonomin. Storbritanniens Tony Blair, som mer än andra engagerat sig för valet av Barroso, lovar att den blivande kommissionsordföranden önskar ekonomiska reformer. Svenskt Näringsliv har redan uttryckt sin uppskattning. Det har också Italiens Silvio Berlusconi gjort: ”EU har fått en ypperlig ledare.”

Louis Manuel Barosso är inte ett förstahandsval, knappt ens ett andra. EU-ledarna hade först Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker högst på listan. Han tackade nej. Frankrike och Tyskland ville därefter ha Belgiens liberale premiärminister Guy Verhofstadt. Det sade flera länder med Storbritannien i spetsen nej till. Italiens Silvio Berlusconi förespråkade den konservative EU-kommissionären Chris Patten från Storbritannien. Han stoppades av Frankrikes Jacques Chirac.

Barroso blev en kompromiss. Ett tredjehands- eller femtehandsval, den alla till sist kunde enas om - inte för att de gillar honom så mycket utan för att han inte gjort sig till tillräckligt stor ovän med någon.

Utnämningen av Barroso bygger på en omfattande byteshandel, arrangerad av de fyra stora EU-länderna.

Dagarna före det extrainsatta toppmötet gjorde intensiva rykten gällande att länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien lovat ställa sig bakom Barroso mot att de fick besätta de tyngsta posterna i den nya kommissionen som kommer att utses under hösten.

* Tyskland vill ha en ny post som "superkommissionär" med ansvar för EU:s stolta Lissabon-mål, de som ska göra Europa till världsetta i ekonomi år 2010.

* Frankrike vill antingen ha ansvaret för hur makroekonomin utvecklas i EU eller konkurrensfrågorna.

* Storbritannien vill få ansvaret för EU:s stora inre marknad som växte dramatiskt med östutvidgningen i maj.

På det sättet blir det EU:s stormaktstrio som får den verkliga makten i kommissionen. Tyskland och Frankrike har till och med namngett sina kandidater. Tysken Günter Verheugen, i dag kommissionär med ansvar för utvidgningen, ska ha superkommissonärs-jobbet och fransmannen Jacques Barrot, i dag ansvarig för EU:s omfattande regionalpolitik, ska bli konkurrens- eller makroekonomi-kommissionär.

Det här följer den plan för hur EU-kommissionen ska omorganiseras som drogs upp redan i vintras av den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, Frankrikes president Jacques Chirac och Storbritanniens premiärminister Tony Blair.

Själv tillbakavisade Barroso i samband med toppmötet alla anklagelser om att redan ha lovat bort tunga portföljer i utbyte mot de stora medlemsländernas stöd.

- Jag har kontaktats av vissa av mina kolleger och kommer att titta noga på deras idéer, men några formella löften kan jag inte ge förrän EU-parlamentet har godkänt min utnämning, sade Barroso.

Med José Manuel Barroso vid rodret får EU-kommissionen en ledare som står betydligt närmare USA än flera av dagens EU-ledare.

I ett tal förra hösten pekade Barroso på vikten av goda förbindelser mellan EU och USA:

- Europa borde vara en partner till USA, inte en motvikt.

Frankrikes (och Tysklands) kandidat till kommissionsordförande var den belgiske premiärministern Guy Verhofstadt. Men redan före det ordinarie EU-toppmötet den 17-18 juni hade den brittiske premiärminister Tony Blair förklarat att han inte kunde acceptera ”federalisten” Verhofstadt. Mot bakgrund av det svidande nederlaget i EU-parlamentsvalet såg sig Blair tvungen att visa sig hård mot EU.

Men det var Belgiens roll inför Irakkriget som var det främsta argumentet mot Verhofstadt. Medan USA och Storbritannien värvade allierade inför attacken på Irak, inbjöd Verhofstadt Frankrike, Tyskland och Luxemburg till ett minitoppmöte för att diskutera uppbyggnaden av en europeisk militär styrka som motvikt till USA.

Tillsammans med Italien, Polen, Tjeckien och de baltiska staterna lyckades Blair stoppa utnämningen av Verhofstadt till ny ordförande för EU-kommissionen.

- Jag blev en smula chockad över att jag stämplades som antiamerikansk, sade Verhofstadt när han vid slutet av EU-toppmötet meddelade att han inte längre kandiderade till posten som Romano Prodis efterträdare.

Efter att Frankrike med flera blockerat motkandidaten, den brittiske kommissionären Chris Patten, fick EU-ledarna åka hem med oförrättat ärende.

Bertie Ahern, den irländske EU-ordföranden, fick i uppdrag att hitta en för alla falanger godtagbar kandidat och kalla samman ett extra toppmöte. På en presskonferens sade Ahern att det fanns en åtta-nio möjliga kandidater som hade blivit namngivna under stats- och regeringscheferna middag. Bland dem fanns Portugals premiärminister José Manuel Barraso. Det skulle dröja ytterligare nio dagar innan Ahern kunde föreslå honom.

Frankrikes president, Jacques Chirac, och Spaniens nyvalde premiärminister, José Luis Rodriguez Zapatero, var till en början kritiska mot Barroso på grund av hans nära förbindelser med och stöd till USA:s president George W Bush.

Storbritanniens Tony Blair, som mer än andra engagerade sig för valet av Barroso, lovar att den blivande kommissionsordföranden är en varm vän av USA.

Barroso gav sitt fulla stöd till George W Bushs och Tony Blairs krigsplaner mot Irak, och bidrog därmed till att splittra EU. I motsättningen inom EU om inställningen till Irakkriget har han argumenterat mot Tyskland och Frankrike och förespråkat en stark allians mellan EU och USA. Barroso bjöd in Bush, Blair och den dåvarande spanske premiärministern José Maria Aznar till Azorerna där de sista planerna inför attacken mot Irak gjordes upp.

För att ge sitt stöd till Barroso och bryta det dödläge kring ordförandeutnämningen som rått sedan det ordinarie toppmötet tvingade Frankrike och Spanien vid det extra toppmötet den 29 juni fram en paketlösning med starka nationella inslag.

I paketet ingår att fransmannen Pierre de Boissieu fortsätter på den undanskymda nyckelposten som biträdande generalsekreterare i ministerrådet, samt att mandatet för spanjoren Javier Solana, ministerrådets generalsekreterare och utrikespolitiske talesman, förlängs med ytterligare en femårsperiod. I en särskild deklaration sägs också att Javier Solana kommer att utses till den nyinrättade posten som EU:s utrikesminister när den nya konstitutionen träder i kraft.

Först i november kan José Manuel Barroso tillträda sin nya post och därmed bli EU:s tionde kommissionsordförande.

Efter att ha nominerats av stats- och regeringscheferna ska den nya ordföranden i kommissionen godkännas av EU-parlamentet. Detta är planerat att ske under det nya parlamentets första session den 19-22 juli. Det får bara en kandidat att rösta om. Om Barroso inte stöds av en majoritet i parlamentet ska förfarandet upprepas, dvs. Europeiska rådet får då föreslå en ny kandidat.

Om Barroso godkänns ska han och medlemsländernas regeringar därefter föra diskussioner om vilka som ska ingå i kommissionen, utifrån förslag på personer som länderna vill utnämna till kommissionärer.

Tidigare nominerade varje medlemsland en kommissionär var, utom de fem mest befolkade länderna (Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland) som föreslog två var. Kommissionen bestod alltså av 20 ledamöter från 15 medlemsländer.

Med det systemet skulle kommissionen ha 31 ledamöter efter det utvidgningen med tio nya medlemsländer den första maj. Men med Nicefördraget ändras kommissionens sammansättning; i fortsättningen ska det bara finnas en ledamot från varje medlemsland. Den kommission som ska utses under hösten kommer alltså att bestå av 25 ledamöter, inklusive ordföranden.

När kommissionsordföranden och medlemsländernas regeringar kommit överens antar rådet för allmänna frågor en förteckning över kommissionärer. Förteckningen skickas till EU-parlamentet, som i månadsskiftet september/oktober håller utfrågningar med de blivande kommissionärerna.

I mitten av oktober debatterar och röstar EU-parlamentet om godkännande av den nya kommissionen. Parlamentet kan lägga veto mot hela den föreslagna kommissionen, men inte mot enskilda kommissionärer.

Slutligen är det medlemsländernas regeringar som – om det behövs – med kvalificerad majoritet formellt utser ordföranden och de övriga ledamöterna av kommissionen.

Den 1 november tillträder den nya kommissionen. Mandatperioden är fem år. Det första ledamöterna får göra är att svära en ed på att de ska vara ”lojala mot Europatanken”. Kommissionen är ett federalt maktorgan - dess ledamöter företräder unionen, inte sina hemländer

EU-kommissionens sammansättning var en av de svåraste frågorna att lösa under förhandlingarna om den nya EU-konstitutionen som avslutades i mitten av juni.

Det så kallade konventets förslag var att från och med 2009 begränsa kommissionen till 15 ledamöter, inklusive ordföranden samt en utrikesminister som vice ordförande. En grupp om 13 mindre länder, anförda av Finland och Österrike, satte sig på tvären och ville slå vakt om en kommissionär per medlemsland.

Kompromisslösningen blev en kommissionär per medlemsland fram till 2014. Sedan begränsas ledamöterna till två tredjedelar av antalet medlemsländer. Platserna ska då rotera jämlikt mellan medlemsländerna. De länder som står på tur ska lämna tre förslag på namn, varav minst en kvinna, bland vilka kommissionsordföranden suveränt får handplocka.

Det återstår att se hur Tyskland och Frankrike definierar ordet ”jämlikt”. De stora länderna har regelmässigt satt sig på kommissionens tunga portföljer.

GÖSTA TORSTENSSON
2004-07-05

Tillbaka eller Startsidan