Kan EU demokratiseras?

Att EU har stora demokratiska brister är de flesta – såväl anhängare som motståndare – överens om.

En av demokratins huvudprinciper, möjligheten för medborgarna att utkräva ett samlat politiskt ansvar av dem som stiftar lagarna, går inte att uppfylla inom EU.

Medlemsstaterna kan bindas av beslut i ministerrådet som de motsatt sig, samtidigt som medborgarna i demokratiska val bara kan rösta bort den egna regeringen. Politiken bestäms på överstatlig nivå medan demokratin stannar kvar på nationell nivå.

Principiellt finns det två möjligheter att lösa demokratiproblemet i EU: antingen inrättar man ett folkvalt parlament med fullständiga maktbefogenheter (till skillnad från dagens EU‑parlament) eller så avskaffar man de överstatliga besluten och ger medlemsländerna vetorätt i alla frågor.

Genom Nicefördraget har EU‑parlamentets vetorätt utvidgats betydligt. Den utveckling fortsätter med den föreslagna EU-konstitutionen. Enligt Valéry Giscard d’Estaing, egenmäktig president i EU:s så kallade framtidskonvent, är EU-parlamentet ”den största vinnaren i vår konstitution”.

Om konstitutionen förverkligas i enlighet med gällande förslag, kommer parlamentet i det närmaste att bli en med ministerrådet jämställd part i unionens lagstiftningsprocedur. EU:s parlament kommer att likna en politisk församling av förbundsstatssnitt, typ Förbundsdagen i Tyskland eller Representanthuset i USA.

EU‑parlamentets reella makt är alltså starkt tilltagande. Många ser positivt på denna utveckling, och menar att ett stärkt EU‑parlament eliminerar det omtalade "demokratiska underskottet" i unionen.

Är det sant? Nej. Ett stärkt EU‑parlament innebär tvärtom ett allvarligt hot mot demokratin.

Mer makt till EU‑parlamentet betyder centralisering till Bryssel, vilket för demokratin kan vara lika illa oberoende av om Brysselmakten utövas mer eller mindre parlamentariskt.

En förutsättning för en levande demokrati är en gemensam offentlig debatt, ett någorlunda högt valdeltagande, fungerande demokratiska institutioner, kontakt mellan väljare och valda samt att väljarna anser sina demokratiska institutioner vara legitima.

Den svenska riksdagens 349 ledamöter kan sägas var och en företräda knappt 25.000 invånare. EU:s parlament har efter det stundande valet 732 ledamöter. Varje parlamentsledamot kommer att representera 615.000 unionsmedborgare. Om riksdagsledamöterna skulle representera lika många medborgare som EU‑parlamentarikerna, skulle den svenska riksdagen reduceras till 14‑15 ledamöter!

Om man i dagens EU med 450 miljoner invånare skulle införa samma representativitet som den svenska riksdagen har (dvs. en riksdagsledamot per 25.000 invånare), så skulle unionsparlamentet bestå av 18.000 ledamöter!

Ofta hävdas det att om bara EU-parlamentet fick större befogenheter så skulle folk intressera sig mera för det. I så fall borde valdeltagandet dock ha ökat kontinuerligt sedan sjuttiotalets slut. Men så här ser det ut:

1979: 62,5 procent
1984: 61 procent
1989: 58,5 procent
1994: 56,2 procent
1999: 49,8 procent

Sakta men säkert tycks väljarnas intresse för detta överstatliga parlament ha svalnat trots att det steg för steg har fått mer att säga till om. (I det svenska valet till EU‑parlamentet 1999 deltog 38,8 procent.) Snittet för valdeltagandet är dessutom egentligen för högt: några länder (Grekland, Belgien, Luxemburg, Italien) har speciella pliktbestämmelser om röstandet och utan dem skulle det ligga lägre. I Italien registreras rentav de icke‑röstande, vilket ytterligare putsar statistiken med tvångsmedel.

Det sjunkande valdeltagandet redovisar att EU‑parlamentet saknar den folkliga och demokratiska legitimitet som de nationella parlamenten har. Parlamentet har skapats uppifrån för att ge EU en demokratisk fasad, inte som en följd av människors kamp för inflytande och demokratiska rättigheter.

Att EU-parlamentets ställning stärks på bekostnad av ministerrådet innebär att man ger de stora länderna mer makt.

I ministerrådet, som idag är EU:s lagstiftare, finns ett skydd för de små länderna genom att de i förhållande till befolkningen har fler röster än de stora länderna. I EU‑parlamentet är detta skydd avsevärt mindre. I rådet får Sverige 9 röster när Nicefördragets beslutsregler träder i kraft vid årsskiftet medan Tyskland får 29. I parlamentet har de stora länderna ännu fler röster än i ministerrådet. Sverige får 19 ledamöter medan Tyskland får 99.

Att ge parlamentet mer inflytande är ett effektivt sätt att stärka de stora staternas inflytande på de smås bekostnad. Parlamentet får sammanlagt 732 medlemmar. Av dessa kommer de sex stormakterna (Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och Polen) att besätta tillsammans 441 platser, de nitton småmakterna således tillsammans 291 varav Sverige 19.

I ett "demokratiserat" EU är det inte särskilt demokratiskt att de befolkningsrika länderna har sämre representation än de mindre. En rak fördelning efter befolkning skulle innebära 14 svenska ledamöter i parlamentet till skillnad från 19. Tyskland skulle erhålla 133 ledamöter, att jämföra med dagens 99, osv.

En verklig europarlamentarism skulle således kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstaterna med färre än 80 miljoner invånare.

Att parlamentets ställning stärks på bekostnad av ministerrådet innebär, förutom att man ger de stora länderna mer makt, att de nationella parlamenten tappar i inflytande.

Ministerrådet är visserligen en församling som man kan kritisera hårt, inte minst dess stora slutenhet, och att de svenska representanternas åsikter är så svagt förankrade i riksdagen. Men i ministerrådet finns åtminstone en svensk ståndpunkt och ibland också en möjlighet till svenskt veto.

EU‑parlamentet är däremot ett övernationellt parlament och att ge det mer makt är ett tydligt steg på vägen att göra EU till en statsbildning istället för en organisation för samarbetande stater. Självklart kan det heller inte finnas ett svenskt veto när besluten tas av EU-parlamentet.

Det förefaller tämligen uppenbart att endast de nationella parlamenten kan utöva den demokratiska kontrollen av regeringarnas agerande i ministerrådet, samt att de nationella parlamentsledamöterna är de mest legitima demokratiska representanterna för de respektive europeiska folken.

Det inflytande som Sverige har i EU:s lagstiftande församling, dvs. ministerrådet, grundar sig ytterst på den svenska parlamentariska demokratin. Folket utser i fria, proportionella val riksdagens ledamöter. Riksdagen utser en statsminister som får i uppdrag att sätta samman en regering. Det är denna regering, eller närmare bestämt dess olika ministrar, som företräder Sverige i ministerrådet.

Hur de svenska ministrar ska rösta och i övrigt agera i ministerrådet är i princip en nationell fråga. Det står till exempel riksdagen fritt att förse regeringen med bundet mandat, dvs. att efter sedvanlig riksdagsbehandling besluta hur de svenska ministrarna ska rösta i enskilda frågor som kommer upp på ministerrådets agenda.

I de fall ministerådet fattar beslut med kvalificerad majoritet kan den svenska regeringen bli nedröstad och riksdagen blir bunden av beslutet. Riksdagens roll som lagstiftande församling i Sverige är således till följd av unionsmedlemskapet delvis inskränkt.

Detta är en väsentlig del av det "demokratiska underskottet" i EU. Löser man det genom att, såsom federalisterna vill, överföra beslutsmakten från det indirekt valda ministerrådet till det direktvalda parlamentet?

Nej. För det som då sker är att riksdagens redan begränsade makt går helt förlorad. Unionsparlamentet är ju till skillnad från ministerrådet helt frikopplat från de nationella parlamenten.

"Ju mer makt som ges åt parlamentet desto mindre inflytande blir kvar åt de nationella parlamenten och en allvarlig konstitutionell oklarhet uppstår om vilka folkvalda ledamöter som egentligen har det yttersta ansvaret. Demokratin kan inte ha två ansvarssystem. Då bryts den sönder", menar statsvetaren Agne Gustafsson. "Därför bör ingen europeisk parlamentarisk församling utses via direkta val inom EU, utan ländernas parlament bör företrädas av delegationer, så som sker beträffande FN."

GÖSTA TORSTENSSON
2004-05-07

Tillbaka