|
Årsminne av tysk euroånger
Vid övergången
maj-juni i dessa vårdagar är det ett år sedan ryktet gick
om att ta den tyska marken tillbaka. Anledningen till detta
känner jag inte till, men det hela var tydligen mycket
dramatiskt bakom kulisserna. Det franska och nederländska
nejet till EU:s nya Grundlag var givetvis bidragande. Men
redan före beslutet om att överge Deutsche Mark pågick
det en hård kamp i det fördolda. Starka krafter inom den
tyska Riksbanken var direkt motståndare till övergång
till euron. Enl. rykten skall Kohl ha blivit överraskad
under en måltid för att signera dokumentet som formellt övergav
marken.
Brasklapp
rör marken
Något som få känner till är att höga tyska bankekonomer
krävde en brasklapp för den beprövade tyska valutan. Som
säkerhet krävde de att den tyska delen av
valutaupptryckningen skulle identitetsmärkas med X röre
serienumreringen. Nationalidentiteten är alltså inte
uppgiven! Den som tvivlar kan förvissa sig om detta genom
att titta på en tysk eurosedel. (Se ovan) Samma sak gjorde då alla
EU-länder - inte ens Centralbanken i de olika länderna
skrotades. Men från Bryssels sida är detta givetvis tänkt
som övergångsordning. Så fort som de törs tas
nationalitetsindikationen bort.
Svensk
ekonom har forskat i en eventuell återgång till
nationalvalutan
Den svenske ekonomen Joachim Fels på Morgan Stanley har
forskat omkring möjligheterna till att ta tillbaka den egna
valutan. Detta finns tryckt under titeln "Euro Wreckage?"
i Morgan Stanley Research 2004. Här kom han till att detta
skulle vara mycket lätt. Alla EU-Iänder har kvar sina
Centralbanker med tillhörande tjänstemannastab och de
skulle kunna återkalla sin gamla valuta över natten. Man
har redan god vana vid att återkalla gamla och sätta in
nya sedlar. Euromynten har ju redan en national symbol på
ena sidan.
När
Joachim Fels offentliggjorde sin forskning om återtagning
av gamla valutan för ett land, var det ingen som visade något
intresse för det. Det var givetvis rena tabut att dra upp
en sådan tanke. Desto mera förvånad måste han ha blivit
då han dagen efter Nederländernas nej kallades till
Tysklands finansminister Hans Eichel och Centralbankens ordförande
Axel Weber för att höra svenskens åsikt om detta. Enligt
rykten skall också den tyska Förbundsdagen [!] ha beställt
en rapport om de juridiska möjligheterna att lämna EMU.
Allt
detta avfärdades dock som grundlösa spekulationer. Trots
det låg flera stora tidningar på och rapporterade om denna
stora nyhet. Bl. a. den stora tidningen Bild-Zeitung i
torsdagen den 2 juni 2005.
Ä
ven i Italien vaknade hoppet om ett återupplivande av den
italienska liren. Regeringsfunktionärer luftade iden högljutt.
Såväl Prodi som Berlusconi försökte att tysta ner dem.
Jag förvånades själv över italienarna då det begav sig.
Jag besökte Rom ett halvår innan euron infördes och på
alla TV-kanaler på hotellet avbröts det kontinuerligt med
en animation av förgyllda sagofigurer som sprang runt och
trillade guldeuromynt framför sig med pinnar. Dagen efter
införandet av euron visade en gallup att över hälften av
italienska befolkningen inte fattat att liren skulle skrotas
på riktigt. Folk på gatan i Rom som svensk TV talade med
dagen efter var gråtfärdiga. En italienare på en gata i
Stockholm var förtvivlad därför att han inte kunde använda
sina lire. Då har makthavarna lyckats maximalt med sin
propaganda!
"Dagens
Industri" sladdrade i Sverige
Det var svårt att hitta något om detta i svensk press. Göteborgs-Posten
hade en liten notis i kanten. Den första riktiga
informationen om evntl. återgång till tyska marken fick
jag då vår son (civilekonom) kom hem med "Dagens
Industri" den 7 juni 2005 (pdf). Detta hedrar
faktiskt det ekonomiska magasinet som fritänkande organ. Här
stod det också om Joachim Fels. Han pekade på att det inte
finns något historiskt exempel på att en valuta har bestått
utan att vara kopplat till en stat. Detta vet givetvis
Bryssel: kan de inte få till en slutgiltig statsbildning
genom en Grundlag (Constitution) för det nya Imperiet
Europa, kommer Eurovalutan att falla på sikt -
eller tvärtom.
Vid en allvarlig kris kan det gå raskt. Och då får
Bryssel känna på en reversibel dominoeffekt - ett
effektivt knep de själva begagnade sig av inledningsvis.
Av
Ola J. Holten
Kållekärr
2006-05-30
Tillbaka eller Startsidan
|
