Angela Merkel – Europas Bush? 2007-01-31

Efter årsskiftet har Tysklands förbundskansler Angela Merkel tagit över ordförandeskapet i EU. Sedan hon blev förbundskansler har hon medvetet förändrat Tysklands utrikespolitik, och ersatt en tidigare kritisk hållning till USA till att betrakta USA som enbart en god vän. Dessutom har hon gjort NATO till en grundbult i säkerhetspolitiken. Det finns t.o.m. bedömare som menar att det finns en plan utarbetad att låta göra den tyska regeringen och särskilt Angela Merkel  till språkrör för USA:s intressen i Europa. En sådan utveckling vore katastrofal för Europa. För att förhindra detta krävs från svensk sida att Sverige återgår till en nationellt självständig utrikes- och säkerhetspolitik.

Under hösten har det bl.a. med Bakerplanen blivit uppenbart även för anhängare till George Bush att USA har överskattat sin förmåga att med ökade militära våldsinsatser införa s.k. demokrati i Mellersta Östern, Afghanistan, Irak och Iran. Den amerikanska administrationen befinner sig i ett pressat läge med ett ökat federalt underskott och en kraftigt minskad popularitet både i Arabvärlden och USA.

Den politiska situationen inom USA är annorlunda nu än efter 11 september. USA:s regering står idag med ryggen mot väggen. Krigsäventyren har gjort att landet alltmer rör sig i riktning mot ett totalitärt styrelseskick. Hur skall man annars förklara att kongressen gör sig av med allt det som man säger sig försvara? T.ex. har grunden för de civila fri- och rättigheterna, dvs skyddet mot godtyckliga handlingar av myndigheterna, avskaffats genom en militärlag 2006  (Military Commissions Act). Om en person förklaras som en ”fientlig motståndare” kan denne nu arresteras utan några som helst bevis och fängslas inför en militärkommission, som har utsetts av presidenten. Dessutom har förbud mot ”grymma och inhumana” bestraffningar försvunnit ur rättstillämpningen.

Med Bushadministrationens minskade popularitet har det kommit fram allt mer allvarlig och besvärande kritik mot grunderna i Bushadministrationens krigspolitik. Denna omfattar brott mot mänskliga rättigheter och användande av tortyr från högt uppsatta diplomater, officerare, personer i säkerhetstjänsten och tidigare regeringstjänstemän. Innan Bushadministrationen får lämna scenen vill den gärna utverka en allmän amnesti för att dess krigspolitik inte har brutit mot internationell rätt.

Det bör tilläggas att Bushadministrationens krigspolitik i allt väsentligt har backats upp av bägge de två stora partierna, vilket senast visade sig i hösten val. Kongresspartiet har inte haft några större invändningar mot administrationens krigspolitik, den kraftigt stigande militärbudgeten eller nedmonteringen av de demokratiska  fri- och rättigheterna. Man kan därför inte heller förvänta sig någon avgörande förändring i grunderna för USA:s krigspolitik vid ett maktskifte.

Däremot kan supermaktens strategi förändras. Oroande tecken på detta märks redan nu i Europa.  Inflytelserika finansiella maktgrupper i USA tycks söka efter nya vägar för att underkasta regeringar och stater att ta på sig ett ökat finansiellt och politiskt ansvar i syftet att tona ned USA:s alltmer obekväma roll som den ledande imperialistmakten, och således ta med andra på båten. Vi ser detta genom att NATO får ta ett större ansvar för krigförande operationer (Afghanistan, Mellersta Östern). Detta betyder i de flesta fall europeiska stater, samtidigt som USA:s ledarskap upprätthålls.

Det är i det här sammanhanget som Tyskland och förbundskansler Angela Merkel har tilldelats det smutsiga rollen att överlåta på andra. Redan innan hon blev förbundskansler stöddes hon av mäktiga finanskretsar i USA. Hon har sedan dess givit Tysklands utrikespolitik en ny inriktning genom att montera ned tidigare regeringars politik, som syftade till att balansera USA:s hegemoni. Samtidigt har de transatlantiska banden stärkts med den nya koalitionsregeringen av konservativa och socialdemokrater.

Det finns också mycket som tyder på att Angela Merkel är mer än en docka åt USA:s president. Som en europeisk Bush kan hennes roll bli att genomföra USA:s politik och planer i Tyskland, EU och Europa. Detta har slagits fast av vissa strateger som t.ex. Zbigniew Brzezinski, säkerhetsrådgivare åt USA:s regering. I sin bok från 1997 ”Det stora schackbordet” skisserar Brzezinski att för att upprätthålla USA:s överhöghet spelar kontrollen av den euroasiatiska kontinenten en avgörande roll. Om den gamla kontinenten, skriver han,  att ”Europa är Amerikas viktigaste geopolitiska brohuvud till den euroasiatiska kontinenten. Amerikas geostrategiska intresse för Europa är enormt” ty,  fortsätter han, ”Västeuropa, och i ökande grad centraleuropa, förblir till stora delar ett amerikanskt protektorat med allierade stater i ett vasalliknande förhållande”.

Brzezinski ägnar sig i detalj åt Tyskland. Till skillnad från efter andra världskriget då Frankrike tilldelades en roll att forma Europa efter sina planer, är det nu Tyskland som har tilldelats rollen att hindra Frankrike får en ledarskapsposition, som är kritisk till USA. Samtidigt har en tysk-fransk EU-axel etablerats för att inte väcka staters misstanke om att Tyskland drar iväg av egen kraft. En tysk-fransk axel som domineras av Frankrike kan inte accepteras. Istället är syftet med denna axel att garantera USA:s expansion på den euroasiatiska kontinenten. För att detta skall ske måste Tysklands maktställning förstärkas. Vi bör minnas att USA med avsevärda insatser från dagens utrikesminister stödde Tysklands återförenande mot Frankrikes vilja, som fruktade ett starkt Tyskland i Europa.

Angela Merkel har inte vuxit upp i en miljö som var kännetecknande för det forna Västtyskland: inte längre krav på absolut makt; en politisk orientering på kristen grund; ett rättssamhälle; accepterandet av liberala och sociala rättigheter samt undvikandet att bli inblandad i militära konflikter. Merkel, däremot, växte upp i Östtyskland i en stark ateistisk miljö. Så vitt vi vet anpassade hon sig till systemet och förberedde sig för att acceptera positioner i det diktatoriska systemet, om detta tjänade hennes personliga karriär. Under några år har hon nu tydligt torgfört en ateistisk agenda, och även efter det hon blev ordförande i ett kristdemokratiskt parti. När hon år 2004 fyllde 50 år höll hon ett hälsningstal på temat ”Hjärnan – ett exempel på  själv-organisering av ett komplext system”.   Frankfurter Allgemeine Zeitung kommenterade detta med: ” När en hälsningstalare i hennes ställning förklarar att kristendomen är en otidsenlig form av tänkande, så är detta av historisk betydelse”.

Partimedlemmarna vet att Merkel med sin bakgrund inte har den fulla makten i partiet. Istället betraktas hon av många som en som kommer utifrån. Men hon har fått ett villkorslöst stöd från den mäktiga Springerkoncernen, och har i utbyte lovat mer makt tillbaka. Det var grundaren av Springergruppen, Axel Caesar Springer, som i vått och torrt underställde Springergruppens media en pro-amerikansk och pro-israelisk hållning och politik. Gruppen är idag nära knuten till amerikanska intressen. En av dess journalister Jeffrey Gedmin, som skriver i Die Welt, är också en informell rådgivare till Angela Merkel. Nästan varje vecka skriver han långa kommentarer till politiska händelser, som strikt följer en neo-konservativ linje. Han tillhör de neo-konservativas inre cirkel. Han har arbetat tätt tillsammans med Richard Perle och John Bolton i American Aspen Institute. Sedan ”kriget mot terrorn” har Gedmin varit chef  för det internationella Aspenkontoret i Berlin. Det är också intressant att notera Gedmins hänförelse över sitt kommunistiska förflutna. Han studerade bl.a. två terminer i Östtyskland innan han gav sig in i politiken. Han tar idag avstånd från sitt tidigare politiska förflutna, men som nära rådgivare åt Angela Merkel, så innehar Gedmin en position liknande topprankade rådgivare i Östtyska Stasi. Om Tyskland vill fortsätta att bli behandlad som en demokrati är det viktigt att dessa nära och mer eller mindre dagliga överläggningar offentliggörs för folket.

Den officielle utrikespolitiske rådgivaren till förbundskanslern, Eckart von Klaeden, är en utrikespolitisk hök inom CDU/CSU, som alltid förespråkar USA-administrationens linje. Den tidigare CDU-ordföranden Wolfgang Schäuble är också transatlantiker som tillsammans med försvarsministern, Frans Josef Jung CDU, trycker på för att stationera ut militära trupper inom Tyskland. Den officielle utrikesministern från SPD, Franz-Walter Steinmeier, har en anklagelse att ha varit inblandad i en skandal över sig under sin tid som tidigare minister. Denna anklagelse anses tynga honom, och hindrar honom från att kunna föra en från transatlanterna oberoende politik.

Under senare tid har Angela Merkel gjort anmärkningsvärda eftergifter till de internationella finansiella grupperna. De tysks ha reserverat en speciell roll åt henne i deras interna planering. I sitt tal ” Que Vadis, Tyskland” på årsdagen  2003 till återföreningen av Tyskland argumenterade hon för ett nyliberalt politiskt program för CDU, och tog på så sätt avstånd från den katolska sociala doktrinen i CDU:s politiska program. Detta är också en händelse av stor politisk vikt! Sedan hon kom till makten har inte makroekonomin och finanspolitiken orienterats mot den gemensamma välfärden. Skattehöjningar för konsumenter och nedskärningar i sociala utgifter (t.ex. Hartz IV) syftar till att få fram mer pengar för den nyliberala politiken och till växande militärbudget. Ryktet går att före Merkel valdes till förbundskansler, så lovande hon George Bush att under sin regeringsperiod  fortsätta att välkomna även tvivelaktiga finansiella investeringar. Inför det tyska ordförandeskapet 2007 har Merkel tydligt deklarerat gynnandet av fria kapitalrörelser som en av de tre viktigaste frågorna.

Genom att anta ”the Military Commission Act” i både senaten och kongressen har USA utmanövrerat sig själv från gruppen av västerländska demokratier och rättstater. International Committee of the Red Cross (ICRC) har kritiskt kommenterat denna lag. Redan för ett år sedan rapporterade ryska källor att ICRC hade öppnat en akt om krigsförbrytelser i Irak som en följd av brott mot mänskliga rättigheter begångna av USA:s president, vice presidenten, försvarsministern, USA:s militära befälhavare och ett stort antal medlemmar i kongressen. Enligt en rysk källa var det första gången sedan 1943 som ICRC på samma sätt öppnade en akt mot Hitlers krigsförbrytelser.

Den tyska regeringen har inte med ett ord kritiserat den nya USA-lagen. Tvärtom, ungefär vid samma tid som lagen antogs fick den federala tyska regeringen igenom ytterligare en s.k. anti-terroristlag. Denna tillåter upprättandet av en anti-terroristdatabank efter amerikansk modell för att kunna utöka kontrollen över den tyska befolkningen. Förra året när CDU firade 60 år sade Angela Merkel att ”tyskarna har ingen laglig rätt till demokrati och en social marknadsekonomi inom historisk tid”. Med dessa ord förbröt hon sig mot den tyska konstitutionen. Enligt artikel 20 i samspel med artikel 79:3 så har tyskarna en legitim rätt till demokrati och en socialstat. Detta hennes uttalande är en annan händelse av historisk betydelse.

Angela Merkel betraktar inte längre den tyska konstitutionen som grunden för statsbildningen, rättsstaten, rättvisa och fred. Grunden för tysk politik är numera det ”transatlantiska partnerskapet” och Israels rätt att existera, ytterligare ett uttalande vid CDU:s 60-årsfirande. Nykonservativa ideologer hade inte kunnat hitta en bättre formel. Att slå fast Israels existens är en av de neo-konservativas  förevändningar för att driva sitt ”internationella krig mot terrorn”. Transatlantiskt partnerskap betyder för dem tysk och europeisk underdånighet. Med sin politik och uttalanden om inställningen till krig och krigsförbrytelserna i Libanon och Palestina har den tyska regeringen klart och tydligt visat att den är villig att påtvinga dessa nya ”grunder för statsbildningen” i Europa, även om det möter motstånd från andra europeiska stater. Medan Frankrike blir alltmer tveksamt till att hålla trupper i ett ändlöst USA-krig i Afghanistan är den tyska regeringen energiskt engagerat med att etablera sig i Hindukush för gott, och tar på sig alltmer krigsuppdrag. Tyskland deltar därmed aktivt i att bygga upp en östlig krigsfront mot Iran och i att flytta krigsfronten närmare Kina. Detsamma är sant för västliga ledares utplacering av internationella marinstyrkor längs Libanons kust och längs den syriska kustgränsen.

Tyskland är det folkrikaste landet inom EU och har den starkaste ekonomin. Det tyska folket vill leva i välstånd och fred, och det är villigt att bidra till en värld med större rättvisa och fred. Den nuvarande tyska regeringen bedriver en politik som strider mot folks uppfattningar.  Detta kan betraktas som en tyst statskupp. Ju mer tydlig Tysklands roll blir i världspolitiken på bekostnad av dess eget folk och på bekostnad av sina europeiska grannländer med sina bittra erfarenheter av den tyska ”raspolitiken”, ju mer groteskt kommer den tyska politiken i riktning mot krigsförberedande diktatur att framträda. Det är ett konstaterande, som är en uttrycklig varning av stor betydelse.

Jan-Erik Gustafsson

(Artikeln är en något bearbetad översättning av artikeln ”Will German Chancellor Angela Merkel Soon Lead Europe and the World into Coming Wars?” av Erika Voegeli och Karl Mueller. Den har ursprungligen publicerats i Current Concerns Nr 7, November 2006 www.currentconcerns.ch/index.php?id=158

Tillbaka eller Startsidan