För vem är Lissabonfördraget en förbättring?
Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin och LO:s
ordförande Wanja-Lundby Wedin skriver på Svenska Dagbladets
debattsida
[6 oktober pdf]
att ”Socialdemokraterna och LO vill se det nya
Lissabonfördraget träda i kraft. Lissabonfördraget är viktigt
för Europas löntagare. Fördraget innebär förbättringar jämfört
med dagens gällande fördrag. Det ger EU bättre möjligheter till
fortsatt utvidgning, till offensiv klimatpolitik samt ett
starkare skydd för grundläggande rättigheter – däribland
strejkrätten.”
Det är magert.
Tre ynka argument, ja inte ens argument utan obevisade
påståenden, för att få oss att stillatigande acceptera den
största omgörningen av EU sedan Sverige blev medlem. Och om vi
granskar de anförda ”argumenten” i sömmarna, visar det sig snart
att det enbart handlar om falskeligt tyckande.
Vad gäller det
påstådda skyddet för strejkrätten, så skriver Sahlin och
Lundby-Wedin: ”Det är särskilt viktigt att stadgan om
grundläggande rättigheter blir rättsligt bindande, vilket den
inte är idag. Där finns nämligen de grundläggande fackliga
rättigheterna.”
Lissabonfördraget innebär att EU:s rättighetsstadga, som för
närvarande är en politisk deklaration, blir juridiskt bindande.
Men innebär det att strejkrätten är skyddad? Att konflikten i
Vaxholm hade fått ett annat slut om Lissabonfördraget hade
funnits?
Nej. I
regeringens promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48]
konstateras att ”EG-domstolen tillämpar redan motsvarande
rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis”. Att så är
fallet framgår med tydlighet i Vaxholmsdomen. EU-domstolen slår
fast, bland annat med hänvisning till EU:s stadga om de
grundläggande rättigheterna, att rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder är en grundläggande rättighet i EU-rätten. Men
det kan ”för utövandet av denna rättighet icke desto mindre
gälla vissa begränsningar”. EU-domstolen konstaterar att de
svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda
tjänster på EU:s inre marknad: ”Denna rätt att vidta
stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till om svårare
för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i
Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att
tillhandahålla tjänster…”
Lissabonfördraget innebär i sak ingen förändring i förhållande
till dagsläget. De som påstår att det nya fördraget skulle
betytt att Vaxholmsdomen [eller Lavaldomen som den betecknas
officiellt] blivit annorlunda har därför fel. Snarare tvärtom,
vill jag påstå.
Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening
får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I
ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska
tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska
domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för
att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed
bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.
De fackliga
organisationernas första försvarslinje i Vaxholmsmålet var att
Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande från
EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga
stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det
formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och
Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga organisationernas
rättsliga argument i Lavalmålet”.
Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna viktiga
principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner
rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna
eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt
nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder
ikraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en
nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU,
närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga
juristerna i Luxemburg. På vilket sätt är det en ”förbättring”?
För vem blir det bättre?
Vad gäller
klimatpolitiken så påstår Sahlin och Lundby-Wedin att
Lissabonfördraget ger EU ”bättre möjligheter till […] offensiv
klimatpolitik”. Jaså.
I
Lissabonfördragets miljökapitel har en formulering om
klimatfrågans särskilda betydelse lagts till [efter
folkomröstningarna i Frankrike och Holland!]. Men inga nya
befogenheter att ta beslut har tillförts i fördraget. I januari
lade EU-kommissionen fram ett paket med åtgärder för att rädda
klimatet. Detta klimatpaket har kommissionen tagit fram utan det
nya fördraget, och det kommer att beslutas med överstatlighet
som alla miljöärenden. På gott och ont.
Samtidigt
skapar EU:s jordbruks-, transport- och handelspolitik stora
utsläpp av växthusgaser. Denna grundläggande motsättning har
inte rättats till i Lissabonfördraget. Så på vilket sätt EU:s
klimatarbete ska bli ”offensivare” med det nya fördraget
återstår att förklara.
Vad gäller en
fortsatt geografisk utvidgning av EU så finns det inga hinder i
de nu gällande EU-fördragen. EU kan utvidgas utan
fördragsändringar, precis såsom skedde när Sverige blev medlem
1995. Men utvidgningsargumentet utnyttjas nu liksom tidigare
[Amsterdamfördraget, Nicefördraget och EU-konstitutionen] av dem
som vill att EU ska bli allt mer överstatligt. Många är emot att
mer makt flyttas till Bryssel, men ingen, eller väldigt få är
emot att fler länder släpps in i den europeiska stugvärmen. I
alla fall i Sverige.
I andra
EU-länder, inte minst Frankrike, Holland och Österrike finns det
ett växande motstånd mot en fortsatt utvidgning, vilket också
avspeglar sig i Lissabonfördraget. Holland var pådrivande för
att de så kallade Köpenhamnskriterierna, som anger vilka krav EU
ställer på nya EU-medlemmar, skulle skrivas in i det nya
fördraget. Antagligen för att den holländska regeringen är
skeptisk till en fortsatt utvidgning av EU. Framför allt när det
gäller Turkiet. Frankrike och Österrike ville i likhet med
Sverige inte ha bindande krav, men av motsatt skäl – om
Köpenhamnskriterierna blir bindande kan det bli svårare att
senare höja tröskeln för nya medlemmar. De vill heller inte att
Turkiet ska bli medlem i EU. Resultatet blev en kompromiss
mellan Holland och Frankrike/Österrike. Med Lissabonfördraget
görs följande tillägg i EU-fördragets artikel 49: ”De villkor
för medlemskap som Europeiska rådets enats om skall beaktas.”
På vilket sätt,
Sahlin och Lundby-Wedin, ger det ”bättre möjligheter till
fortsatt utvidgning”?
De ”argument”
som Sahlin och Lundby-Wedin anför för att underbygga sin dogm om
att Lissabonfördraget ”innebär förbättringar jämfört med dagens
gällande fördrag”, är avslöjande. Kejsaren är naken. Men minst
lika avslöjande är vad Sahlin och Lundby-Wedin inte skriver om
Lissabonfördraget.
Lissabonfördraget medför att de små medlemsstaternas inflytande
i det lagstiftande ministerrådet reduceras drastiskt. Reglerna
för majoritetsbeslut ändras så att det för kvalificerad
majoritet krävs 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av
befolkningen [så kallad dubbel majoritet]. Det underlättar för
de stora länderna att få igenom egna beslut och stoppa sådana
man inte önskar.
Tyskland, som
enligt Nicefördraget har 8,4 procent av rösterna i
ministerrådet, fördubblar sin röststyrka till 17 procent.
Sverige, som enligt Nicefördraget har 2,9 procent av rösterna,
minskar sin röststyrka till 1,9 procent. Tysklands röststyrka
blir 9,17 gånger så stor Sveriges [att jämföra med 2,9 gånger
enligt Nicefördraget].
Högerregeringen
i Italien, som är en koalition Frihetsfolket, en sammanslagning
av Berlusconis Forza Italia och postfascistiska Alleanza
Nazionale, samt av extremhögerpartiet Lega Nord, får drygt sex
gånger så stort inflytande i EU:s lagstiftande ministerråd som
den svenska regeringen och därmed över alla de EU-lagar som
gäller i Sverige.
Lissabonfördraget innebär att överstatligheten i ministerrådet
ökar kraftigt genom att vetorätten avskaffas på 63 olika
områden. Områden som kommer att föras över från enhällighet till
majoritetsbeslut är bland andra; social trygghet för
arbetstagare, civilrätt och straffrätt, gränskontroll,
invandrar- och asylfrågor, Europol och EU-åklagaren,
strukturfonder och regionalpolitik, kulturpolitik,
handelspolitik, energipolitik och initiativ från EU:s
”utrikesminister”. Vetorätten begränsas till ett fåtal områden,
främst skattepolitik, utrikes- och försvarsfrågor, delar av
rättspolitiken samt vissa delar av socialpolitiken.
När man på
detta sätt går från krav på enhällighet till majoritetsbeslut så
godkänner man principen lagar kan stiftas mot enskilda länders
vilja. Det spelar ingen roll om samtliga 349 ledamöter i
Sveriges riksdag har en annorlunda uppfattning i en fråga, med
majoritetsbeslut kan ministerrådet ändå stifta lagar som
omedelbart blir giltiga också i Sverige. Riksdagen förvandlas
till ett transportkompani.
Med Lissabonfördraget kommer EU-parlamentet att få ett
avgörande inflytande över det mesta av lagstiftningen i det
framtida EU. Många, typ LO:s styrelse, ser positivt på denna
utveckling och menar att det innebär en demokratisering av EU.
Är det sant? Nej. Ett stärkt EU-parlament medför
att de nationella parlamenten
tappar i inflytande och innebär i praktiken en
avdemokratisering.
Om människor ska kunna påverka de beslut
som fattas är det naturligtvis nödvändigt med demokratiska
institutioner - men det är inte tillräckligt. Den
parlamentariska demokratin i ett land som Sverige bygger på att
medborgarna upplever Sverige som ett naturligt område att
besluta över. Vi har samma språk och kultur, vi har gemensamma
media, politiska partier, organisationer och debatter når ut
över hela landet. Inom EU saknas allt detta. Och så kommer det
att förbli, åtminstone under överskådlig tid. I andra ordalag;
EU-systemet saknar ett EU-folk. Och folkstyre utan folk blir
bara styre, har den danske författaren Ebbe Reich påpekat.
Ett annat oöverstigligt problem är
avståndet mellan folket och de folkvalda. Med Lissabonfördraget representerar varje EU-parlamentariker
657.200 invånare. Svenska riksdagsledamöter representerar 25.788
invånare. Skillnaden är ett oreparabelt demokratiskt underskott.
Om riksdagens ledamöter skulle representera lika många invånare
som EU:s parlamentariker skulle den svenska riksdagen bestå av
knappt 14 ledamöter!
Lissabonfördraget anger inte enbart reglerna för hur beslut ska
fattas, utan låser fast politikens innehåll. Sverige blir
fördragsmässigt förhindrat att föra en politik för full
sysselsättning, utbyggnad av den offentliga sektorn och
förstärkande av det sociala skyddet. Det nya fördraget kommer
att bli ett redskap för dem som vill bedriva en marknadsliberal
politik där företagens rättigheter kommer främst och där
avregleringar och privatiseringar skyndas på.
Alternativ politik som att slå
vakt om socialt motiverade offentliga monopol eller utveckling
av nya tjänster inom den offentliga sektorn försvåras eller
motarbetas i det nya fördraget.
Det finns ingen nationell
grundlag i världen som på ett så absolut sätt utesluter
alternativ politisk och ekononomisk utveckling. En grundlag ska
reglera den institutionella ramen för ett samhälles
beslutsfattande, inte vilken politik som ska gälla.
För många
borgerliga politiker ligger en del av lockelsen med EU i att
unionen låser oss vid en mer marknadsliberal politik.
Lissabonfördraget är som om riksdagen skulle besluta att skriva
in moderata samlingspartiets ekonomiska politik i den svenska
grundlagen
Med
Lissabonfördraget får EU ökad makt på det rättsliga området.
Straffrätten blir överstatlig och EU kan börja fastställa
minimistraff för olika brott. Även över civilrätten ökar EU:s
inflytande, även om vetorätten finns kvar i familjerätt. EU:s
domstol får behörighet att döma på det rättsliga området, något
som kan få stora konsekvenser för rättspraxis i nationella
domstolar. EU:s åklagarsamarbete Eurojust får möjlighet att
inleda brottsutredningar. Det klargörs också att Eurojust är
grunden för en framtida europeisk åklagarmyndighet, som ska
”utreda, lagföra och väcka åtal” mot personer om brott som
påverkar flera medlemsländer. Europol, den
europeiska polisbyrån, blir med det nya fördraget
överstatlig och får rätt att efterforska och genomföra operativa
aktioner i medlemsländerna. Med Lissabonfördraget ska EU
utveckla en gemensam gränskontroll och en gemensam
gränsbevakningsstyrka. Reglerna för asyl ska göras mer
enhetliga. I avsnitten om flyktingpolitiken har begreppet
"miniminormer" konsekvent strukits. Möjligheten för enskilda
länder att föra en mer generös flyktingpolitik slopas därmed.
Lissabonfördraget innebär i praktiken slutet för den svenska
militära alliansfriheten. Enligt fördragstexten ska EU
militariseras och medlemsländerna förbinder sig att upprätta ett
gemensamt försvar. I fördraget införs det också en klausul om
kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat
sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett
EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga
medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla
till buds stående medel”. Medlemsstaterna ska också bistå
varandra militärt för att ”förhindra terroristbrott”. En
”europeisk byrå” för försvarsmateriel, forskning och militära
resurser ska inrättas enligt Lissabonfördraget. Vad är det? Ett
embryo till ett överstatligt försvarsdepartement? Dessutom
förpliktigar sig medlemsstaterna att ”gradvis förbättra sina
militära resurser”. Det är så vitt jag vet helt unikt att man
skriver in krav på militär upprustning i en författning.
Sammantaget är
de förändringar som föreslås i Lissabonfördraget de mest
omfattande som har skett inom EU sedan Sverige blev medlem i
unionen.
* Ännu mer makt
centraliseras till unionens institutioner och dess stora
medlemsländer.
* EU
militariseras på ett vis som strider mot vår politik av militär
alliansfrihet.
* Den fria
marknaden överordnas andra politiska hänsyn som miljö eller
löntagarnas rättigheter.
* Riksdagen
förvandlas till en sockenstämma som klubbar vad övermakten i
Bryssel redan har bestämt.
På vilket sätt
är detta ”förbättringar”, Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin?
För vem blir det bättre? På ett ungefär.
GÖSTA
TORSTENSSON
2008-10-08
Tillbaka eller Startsidan
|