Att säga ja
till Lissabonfördraget är att säga ja till Lavaldomen
”Lissabonfördraget är viktigt för Europas löntagare”,
skriver Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin på Svenska
Dagbladets debattsida. ”Fördraget innebär förbättringar
jämfört med dagens gällande fördrag. […] Det är särskilt
viktigt att stadgan om grundläggande rättigheter blir
rättsligt bindande, vilket den inte är idag. Där finns
nämligen de grundläggande fackliga rättigheterna.”
Debattartikeln publicerades några dagar efter att den
socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutat att rösta ja
till Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, utan att ställa
några som helst villkor som säkerställer den svenska
kollektivavtalsmodellen. Mot beslutet reserverade sig Leif
Pagrotsky, Morgan Johansson, Bo Bernhardsson och en handfull
andra riksdagsledamöter som åtminstone vill invänta den av
regeringen tillsatta Lavalutredningen.
Trots att
samma krav ställdes av en enhällig LO-kongress i juni,
driver Mona Sahlin igenom att socialdemokraterna ska rösta
ja till Lissabonfördraget. Argumentet är detsamma som hon
och Wanja Lundby-Wedin anför i Svenska Dagblads-artikeln:
Lissabonfördraget är bättre än de nuvarande EU-fördragen
eftersom det skyddar de svenska kollektivavtalen och den
svenska konflikträtten och därmed förhindrar framtida
Lavaldomar.
Det som
Mona Sahlin och den socialdemokratiska riksdagsgruppen
hänger upp sitt beslut på är att EU:s så kallade stadga om
de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande om
och när Lissabonfördraget träder i kraft. I
rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt
och rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa:
”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive
organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt
nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och
ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av
intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att
försvara sina intressen, inbegripet strejk.”
Texten
kanske låter som en bekräftelse av den socialdemokratiska
riksdagsgruppens förhoppningar, men det är enbart en
villfarelse.
Att
rättighetsstadgan blir juridiskt bindande har ingen egentlig
betydelse för EU:s domstol i Luxemburg. I regeringens
promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48] konstateras att
”EU-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd
som i stadgan i sin rättspraxis”. Att så är fallet framgår
tydligt i Lavaldomen. EU-domstolen slår fast, bland annat
med hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna, att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder
redan idag är en grundläggande rättighet i EU-rätten.
Men enligt
förhandsavgörandet i Lavalmålet ”kan det för utövandet av
denna rättighet icke desto mindre gälla vissa
begränsningar”. EU-domstolen konstaterar att de svenska
fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda
tjänster på EU:s inre marknad. Så här formulerar sig
juristerna: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra
det mindre lockande och till om svårare för nämnda företag
att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den
utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla
tjänster…”
Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell
mening får rätt att överpröva den svenska
kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan
regleras det att stadgan ska tolkas av unionens och
medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska
begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska
bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma
ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.
De fackliga
organisationernas första försvarslinje i Vaxholmsfallet var
att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande
från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga
stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det
formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och
Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga
organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.
Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna principiella
hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten att
”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller
deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt
nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget
träder ikraft kan man därför inte längre hävda att
arbetsrätten är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten
går förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och
politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.
”Det
materiella innehållet i stadgans rättigheter kan komma att
påverkas av framtida praxis från EU-domstolen och denna
praxis kan därigenom få betydelse för tillämpningen av
unionsrätten i Sverige”, skriver regeringen i sin promemoria
om Lissabonfördraget [Ds 2007:48].
Lissabonfördraget innebär dessutom att den rättspraxis som
EU-domstolen tillämpade i Lavaldomen blir fördragsfäst. I
det av Lissabonfördraget reviderade Fördraget om Europeiska
unionen anges det [artikel 6.1 tredje stycket] att
rättighetsstadgan ska tolkas och tillämpas i enlighet med de
allmänna bestämmelserna i stadgan och ”med vederbörlig
hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i
stadgan”.
I en
förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om
rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till
EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer
emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa
rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en
gemensam organisation av marknaden [...]”
De
rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till
kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt
förklaringen till artikel 52, begränsas med hänvisning till
den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital,
tjänster och arbetskraft. Det vill säga precis det
EU-domstolen gjorde i Vaxholmsfallet.
Att säga ja
till Lissabonfördraget är därför att säga ja till
Lavaldomen, även om Mona Sahlin och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen inbillar sig något annat.
Konsekvensen av Lavaldomen borde vara att socialdemokraterna
omprövar sitt stöd till Lissabonfördraget. Eller i vart fall
begär en omförhandling där Sverige i fördraget garanteras
ett juridiskt bindande undantag som garanterar att löntagare
som arbetar i Sverige får samma skydd av kollektivavtal som
sina svenska arbetskamrater. [Det vill säga en sådan garanti
som ledningen för socialdemokraterna och
fackföreningsrörelsen 1994 påstod fanns i det svenska
medlemskapsavtal som högerledaren Carl Bildt och hans
vapendragare Ulf Dinkelspiel förhandlat fram med EU.]
Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sverige.
Riksdagen kan säga nej och begära en omförhandling. Flera
länder, bland andra Storbritannien och Danmark, har
förhandlat fram undantag från EU-fördrag bland annat från
valutaunionen EMU och EU:s militära samarbete i samband med
tidigare fördragsändringar. Även i Lissabonfördraget har
enskilda länder förhandlat sig till undantag.
Så har till
exempel Polen och Storbritannien fått ett undantag från EU:s
rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll.
I protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga
Europeiska unionens domstols […] möjlighet att fastslå att
Polens eller Förenade kungarikets lagar och andra
författningar, administrativa praxis eller administrativa
åtgärder är oförenliga med de grundläggande rättigheter,
friheter och principer den bekräftar.”
Vad det
polsk/brittiska protokollet innebär i praktiken kommer det
säkert att bli tvister om i framtiden, och det är alltid
EU-domstolen som har sista ordet enligt den rättsordning som
de facto gäller inom EU och som för första gången formellt
bekräftas i Lissabonfördraget.
Men det
polsk/brittiska protokollet visar att det är möjligt för
enskilda medlemsländer att begära undantag för att skydda
nationella intressen, såsom ett enskilt medlemslands
specifika arbetsmarknadsmodell.
Ingenting, förutom den politiska viljan och fortsatta
illusioner om EU, hindrar Sverige från att kräva liknande
undantag för vår kollektivavtalsmodell i Lissabonfördraget.
Om Sverige inte godkänner det, faller hela fördraget. Det är
svårt att tänka sig ett bättre förhandlingsläge.
Mona Sahlin
har avgörandet i sin hand. Det duger inte att gömma sig
bakom Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraterna har ett
tillräckligt antal ledamöter i riksdagen för att med egen
kraft tvinga den borgerliga regeringen att begära och få ett
juridiskt bindande undantag som skyddar
kollektivavtalsmodellen i Lissabonfördraget.
GÖSTA TORSTENSSON
2008-10-23
Tillbaka
eller
Startsidan |