Att säga ja till Lissabonfördraget är att säga ja till Lavaldomen

”Lissabonfördraget är viktigt för Europas löntagare”, skriver Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin på Svenska Dagbladets debattsida. ”Fördraget innebär förbättringar jämfört med dagens gällande fördrag. […] Det är särskilt viktigt att stadgan om grundläggande rättigheter blir rättsligt bindande, vilket den inte är idag. Där finns nämligen de grundläggande fackliga rättigheterna.”

Debattartikeln publicerades några dagar efter att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutat att rösta ja till Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, utan att ställa några som helst villkor som säkerställer den svenska kollektivavtalsmodellen. Mot beslutet reserverade sig Leif Pagrotsky, Morgan Johansson, Bo Bernhardsson och en handfull andra riksdagsledamöter som åtminstone vill invänta den av regeringen tillsatta Lavalutredningen.

Trots att samma krav ställdes av en enhällig LO-kongress i juni, driver Mona Sahlin igenom att socialdemokraterna ska rösta ja till Lissabonfördraget. Argumentet är detsamma som hon och Wanja Lundby-Wedin anför i Svenska Dagblads-artikeln: Lissabonfördraget är bättre än de nuvarande EU-fördragen eftersom det skyddar de svenska kollektivavtalen och den svenska konflikträtten och därmed förhindrar framtida Lavaldomar.

Det som Mona Sahlin och den socialdemokratiska riksdagsgruppen hänger upp sitt beslut på är att EU:s så kallade stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande om och när Lissabonfördraget träder i kraft. I rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa:

”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”

Texten kanske låter som en bekräftelse av den socialdemokratiska riksdagsgruppens förhoppningar, men det är enbart en villfarelse.

Att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande har ingen egentlig betydelse för EU:s domstol i Luxemburg. I regeringens promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48] konstateras att ”EU-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis”. Att så är fallet framgår tydligt i Lavaldomen. EU-domstolen slår fast, bland annat med hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder redan idag är en grundläggande rättighet i EU-rätten.

Men enligt förhandsavgörandet i Lavalmålet ”kan det för utövandet av denna rättighet icke desto mindre gälla vissa begränsningar”. EU-domstolen konstaterar att de svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad. Så här formulerar sig juristerna: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till om svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster…”

Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.

De fackliga organisationernas första försvarslinje i Vaxholmsfallet var att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.

Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder ikraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.

”Det materiella innehållet i stadgans rättigheter kan komma att påverkas av framtida praxis från EU-domstolen och denna praxis kan därigenom få betydelse för tillämpningen av unionsrätten i Sverige”, skriver regeringen i sin promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48].

Lissabonfördraget innebär dessutom att den rättspraxis som EU-domstolen tillämpade i Lavaldomen blir fördragsfäst. I det av Lissabonfördraget reviderade Fördraget om Europeiska unionen anges det [artikel 6.1 tredje stycket] att rättighetsstadgan ska tolkas och tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i stadgan och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan”.

I en förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden [...]”

De rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt förklaringen till artikel 52, begränsas med hänvisning till den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i Vaxholmsfallet.

Att säga ja till Lissabonfördraget är därför att säga ja till Lavaldomen, även om Mona Sahlin och den socialdemokratiska riksdagsgruppen inbillar sig något annat.

Konsekvensen av Lavaldomen borde vara att socialdemokraterna omprövar sitt stöd till Lissabonfördraget. Eller i vart fall begär en omförhandling där Sverige i fördraget garanteras ett juridiskt bindande undantag som garanterar att löntagare som arbetar i Sverige får samma skydd av kollektivavtal som sina svenska arbetskamrater. [Det vill säga en sådan garanti som ledningen för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen 1994 påstod fanns i det svenska medlemskapsavtal som högerledaren Carl Bildt och hans vapendragare Ulf Dinkelspiel förhandlat fram med EU.]

Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sverige. Riksdagen kan säga nej och begära en omförhandling. Flera länder, bland andra Storbritannien och Danmark, har förhandlat fram undantag från EU-fördrag bland annat från valutaunionen EMU och EU:s militära samarbete i samband med tidigare fördragsändringar. Även i Lissabonfördraget har enskilda länder förhandlat sig till undantag. Så har till exempel Polen och Storbritannien fått ett undantag från EU:s rättighetsstadga i form av ett juridiskt bindande protokoll. I protokollet betygas att ”Stadgan ska inte utvidga Europeiska unionens domstols […] möjlighet att fastslå att Polens eller Förenade kungarikets lagar och andra författningar, administrativa praxis eller administrativa åtgärder är oförenliga med de grundläggande rättigheter, friheter och principer den bekräftar.”

Vad det polsk/brittiska protokollet innebär i praktiken kommer det säkert att bli tvister om i framtiden, och det är alltid EU-domstolen som har sista ordet enligt den rättsordning som de facto gäller inom EU och som för första gången formellt bekräftas i Lissabonfördraget.

Men det polsk/brittiska protokollet visar att det är möjligt för enskilda medlemsländer att begära undantag för att skydda nationella intressen, såsom ett enskilt medlemslands specifika arbetsmarknadsmodell.

Ingenting, förutom den politiska viljan och fortsatta illusioner om EU, hindrar Sverige från att kräva liknande undantag för vår kollektivavtalsmodell i Lissabonfördraget. Om Sverige inte godkänner det, faller hela fördraget. Det är svårt att tänka sig ett bättre förhandlingsläge.

Mona Sahlin har avgörandet i sin hand. Det duger inte att gömma sig bakom Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraterna har ett tillräckligt antal ledamöter i riksdagen för att med egen kraft tvinga den borgerliga regeringen att begära och få ett juridiskt bindande undantag som skyddar kollektivavtalsmodellen i Lissabonfördraget.

GÖSTA TORSTENSSON

2008-10-23

Tillbaka eller Startsidan