Lissabonfördraget innebär slutet för den militära
alliansfriheten
En av de största förändringarna i
Lissabonfördraget görs på försvarsområdet. EU har ett militärt
samarbete sedan flera år. Utvecklingen har skett i rasande fart.
Det började med Maastrichtfördraget med antagandet av en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och har sedan successivt
lett fram till gemensamma militära styrkor (ERRF och European
Battle Groups) som ska kunna sättas in i andra delar av världen
och en militärbyråkratisk apparat i ministerrådets byggnader i
Bryssel, till exempel kommittén för utrikes- och
säkerhetspolitik (KUSP), militära kommittén (EUMC) och militära
staben (EUMS). EUMC är EU:s högsta militära organ och är
sammansatt av medlemsländernas överbefälhavare, ofta företrädda
av sina representanter som är stationerade vid respektive
medlemslands representation i Bryssel.
European
Rapid Reaction Force (ERRF) är en transnationell militär styrka
som leds av EU. Beslut om denna styrka togs vid toppmötet i
Helsingfors 1999 och ambitionen är att kunna sända 60.000
militärer till ett krisområde inom 60 dagar och kunna stanna ett
år. Varje enhet ska bestå av 1.500 soldater, dvs. som ett
regemente. Medlemsländerna anger hur många trupper, vapen och
vilken utrustning som de kan bidra med. Dessa sammanställs i en
så kallad styrkekatalog. Målet var att denna snabbinsatsstyrka
skulle vara tillgänglig från och med år 2003, men ännu har man
inte nått dit.
European
Battle Groups [europeiska stridsgrupper] är en annan del av EU:s
militära resurser. Till skillnad från ERRF handlar detta om
stående trupper. Förslaget om att inrätta stridsgrupper kom upp
under ett toppmöte mellan Frankrike och Storbritannien år 2003.
I förslaget till EU-konstitution som undertecknades i juni 2004
föreslogs permanent strukturerat samarbete som avser militära
stridsgrupper. I ett protokoll preciserades förslaget. Fem
månader senare deklarerade EU:s försvarsministrar i London att
de var redo att ställa upp med sammanlagt 13 stridsgrupper.
Varje stridsgrupp ska kunna rycka ut med tio dagars varsel och
vara på plats inom 15 dagar. Den måste kunna verka i åtminstone
30 dagar, vilket kan utökas till 120 dagar med rotation.
Större
medlemsländer ska kunna bidra med egna stridsgrupper medan
mindre stater kan bilda gemensamma grupper. Stridsgrupperna ska
två och två vara beredda under ett halvår att rycka ut. Det
finns en nordisk stridsgrupp [Nordic Battle Group] som leds av
Sverige med bidrag från Estland, Norge och Finland. Styrkan,
till vilken Sverige bidrar med cirka 2.300 soldater, står
stridsberedd sedan årsskiftet. I den militära ledningen för den
nordiska gruppen ingår Storbritannien.
Med
Lissabonfördraget konstitutionaliseras EU:s militära utveckling.
Dessutom går man betydligt längre. Den gemensamma säkerhets- och
försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar,
när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”.
Därefter ska Europeiska rådet ”rekommendera medlemsstaterna att
anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive
konstitutionella bestämmelser” [27.b FEU]. Det är klartext. Det
innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt
alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och
Österrike, blir konstitutionellt förpliktade att leva upp till
kravet på gemensamt försvar. Det är en fråga om när, inte om.
Som en brasklapp för att lättare få de alliansfria staterna att
acceptera skrivningarna har dock tagits in en formulering att
unionens politik inte ska påverka ”den specifika karaktären” hos
vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Vad detta i
praktiken innebär är oklart.
I
Lissabonfördraget införs en klausul om kollektivt försvar med
ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det
föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för
ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge
den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något
veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av
Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft
behövs inte. Två förbehåll har petats in i fördragstexten. För
det första ska försvarsåtagandet ”inte påverka den särskilda
karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och
försvarspolitik”. Vad som åsyftas är återigen otydligt. Möjligen
förhållandet att Sverige och några andra EU-länder inte är
medlemmar i Nato. För det andra ska ”åtgärderna och samarbetet
på detta område” vara förenliga med de åtaganden 21 EU-länder
har som medlemmar i Nato. För dessa ska Nato också i
fortsättningen ”utgöra grunden för deras kollektiva försvar”.
Förpliktelsen att försvara varandra kvarstår. Förbehållen
klargör bara att vissa EU-länder också är med i Nato, andra
inte. I en
särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen skall
bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts
för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man
bistår andra medlemsländer.
Med
Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera
militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att
ställa civila och militära resurser till unionens förfogande.
Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till
”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive
fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter
konflikter”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig
att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills
har man meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp.
[Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp.]
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett
insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett
enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska
skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det
krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s
säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används
den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet
med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som
avgör vad man anser falla inom FN:s principer. Undantag från
kravet på FN-mandat ökar risken för militära äventyr under EU:s
flagga, där Sverige dras in i moderna kolonialkrig om råvaror.
EU-beslut
inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också
uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag
för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom
unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan
naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå
utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan
genom andra staters agerande.
I
Nicefördrag skrev man in rätten för vissa länder att inom
unionens ram fördjupa sitt samarbete inom något område, med
undantag för saker med militära och försvarsmässiga
konsekvenser. I Lissabonfördraget introduceras ett nytt begrepp
- ”permanent strukturerat samarbete” - som avser just detta, det
vill säga ett fördjupat militärt samarbete mellan vissa länder
inom EU:s ramar. Den vetorätt som tidigare funnits mot detta
slopas.
De EU-länder
som vill genomföra militära operationer i andra länder ska
tillåtas bilda en förtrupp som kan agera på egen hand. I det nya
fördraget sägs det uttryckligen att ett ”permanent strukturerat
samarbete” på det militära området ska upprättas av de
medlemsstater ”som uppfyller högre krav på militär kapacitet och
som har gjort mer bindande åtaganden på området med tanke på de
mest krävande uppdragen" [27.6 FEU]. Vem som helst får alltså
inte vara med. Bara eliten, dvs. de som ”uppfyller de kriterier
och gör de kapacitetsåtaganden” som anges i ett protokoll som
fogats till Lissabonfördraget. I protokollet listas en räcka med
konkreta krav som de medlemsstater som ska ingå i det ”permanent
strukturerade samarbetet” förbinder sig att uppfylla, till
exempel ”mer intensivt utveckla sin försvarskapacitet”,
”samarbeta i syfte att nå överenskomna mål avseende nivån på
utgifterna i investeringar i försvarsmateriel”, ”så långt
möjligt tillnärma sina försvarsstrukturer” och ”vidta konkreta
åtgärder för att öka styrkornas tillgänglighet,
interoperabilitet, flexibilitet och tilltransportförmåga”. En
deltagande medlemsstat som inte längre uppfyller åtagandena, kan
bli suspenderad från det ”permanent strukturerade samarbetet”.
I
Lissabonfördraget står det dessutom att ”medlemsstaterna
förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”
[27.3 FEU]. Det är sannolikt helt unikt att man skriver in krav
på militär upprustning i en grundlag.
En
”europeisk byrå” för försvarsmateriel, forskning och militära
resurser ska inrättas. Vad är det? Ett embryo till ett gemensamt
försvarsdepartement? Redan i juli 2004 tog ministerrådet beslut
om att bilda den europiska försvarsbyrån [EDA] och samma
startade dess verksamhet. En av byråns uppgifter är enligt
Lissabonfördraget att ”identifiera de operativa behoven” och
”främja åtgärder för att tillgodose dessa”. En annan viktig
uppgift är att samordna utvecklingen av europeisk vapenindustri.
EDA arbetar under överinseende av ministerrådet och leds av en
styrelse bestående av de deltagande ländernas försvarsministrar
samt en representant från kommissionen som är
styrelseordförande. [Samtliga EU-länder utom Danmark deltar i
byråns arbete.]
Om Sveriges
riksdag ratificerar Lissabonfördraget betyder det att Sverige
godkänner principen om att EU ska utveckla ett gemensamt försvar
[någon gång i framtiden]. Det är nu inte längre fråga om något
som skulle kunna inträffa utan något som kommer att ske. Det är
bara tidpunkten som är kvar att bestämma. I sin tur betyder det
att Sverige skrivit under på att vi kommer att överge vår
militära alliansfrihet så småningom.
Regeringen
invänder mot denna tolkning och hänvisar till att det gemensamma
försvaret kräver ett enhälligt beslut, och att Sverige alltså
inte behöver uppge sin militära alliansfrihet förrän vi själva
vill det. Det är riktigt, men vi deltar ändå i ett samarbete som
har till uttalat syfte att skapa ett gemensamt försvar. Det går
då inte att både skriva under målsättningen att skapa ett
gemensamt försvar och samtidigt säga vi avser att stoppa detta
då frågan aktualiseras. ”Man skall inte gå med i en klubb vars
målsättning man inte delar” sade en gång förre utrikesministern
Torsten Nilsson.
GÖSTA
TORSTENSSON
2008-11-03
Tillbaka eller Startsidan
|