Lissabonfördraget innebär slutet för den militära alliansfriheten

En av de största förändringarna i Lissabonfördraget görs på försvarsområdet. EU har ett militärt samarbete sedan flera år. Utvecklingen har skett i rasande fart. Det började med Maastrichtfördraget med antagandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och har sedan successivt lett fram till gemensamma militära styrkor (ERRF och European Battle Groups) som ska kunna sättas in i andra delar av världen och en militärbyråkratisk apparat i ministerrådets byggnader i Bryssel, till exempel kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP), militära kommittén (EUMC) och militära staben (EUMS). EUMC är EU:s högsta militära organ och är sammansatt av medlemsländernas överbefälhavare, ofta företrädda av sina representanter som är stationerade vid respektive medlemslands representation i Bryssel.

European Rapid Reaction Force (ERRF) är en transnationell militär styrka som leds av EU. Beslut om denna styrka togs vid toppmötet i Helsingfors 1999 och ambitionen är att kunna sända 60.000 militärer till ett krisområde inom 60 dagar och kunna stanna ett år. Varje enhet ska bestå av 1.500 soldater, dvs. som ett regemente. Medlemsländerna anger hur många trupper, vapen och vilken utrustning som de kan bidra med. Dessa sammanställs i en så kallad styrkekatalog. Målet var att denna snabbinsatsstyrka skulle vara tillgänglig från och med år 2003, men ännu har man inte nått dit.

European Battle Groups [europeiska stridsgrupper] är en annan del av EU:s militära resurser. Till skillnad från ERRF handlar detta om stående trupper. Förslaget om att inrätta stridsgrupper kom upp under ett toppmöte mellan Frankrike och Storbritannien år 2003. I förslaget till EU-konstitution som undertecknades i juni 2004 föreslogs permanent strukturerat samarbete som avser militära stridsgrupper. I ett protokoll preciserades förslaget. Fem månader senare deklarerade EU:s försvarsministrar i London att de var redo att ställa upp med sammanlagt 13 stridsgrupper. Varje stridsgrupp ska kunna rycka ut med tio dagars varsel och vara på plats inom 15 dagar. Den måste kunna verka i åtminstone 30 dagar, vilket kan utökas till 120 dagar med rotation.

Större medlemsländer ska kunna bidra med egna stridsgrupper medan mindre stater kan bilda gemensamma grupper. Stridsgrupperna ska två och två vara beredda under ett halvår att rycka ut. Det finns en nordisk stridsgrupp [Nordic Battle Group] som leds av Sverige med bidrag från Estland, Norge och Finland. Styrkan, till vilken Sverige bidrar med cirka 2.300 soldater, står stridsberedd sedan årsskiftet. I den militära ledningen för den nordiska gruppen ingår Storbritannien.

Med Lissabonfördraget konstitutionaliseras EU:s militära utveckling. Dessutom går man betydligt längre. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Därefter ska Europeiska rådet ”rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser” [27.b FEU]. Det är klartext. Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och Österrike, blir konstitutionellt förpliktade att leva upp till kravet på gemensamt försvar. Det är en fråga om när, inte om. Som en brasklapp för att lättare få de alliansfria staterna att acceptera skrivningarna har dock tagits in en formulering att unionens politik inte ska påverka ”den specifika karaktären” hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Vad detta i praktiken innebär är oklart.

I Lissabonfördraget införs en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte. Två förbehåll har petats in i fördragstexten. För det första ska försvarsåtagandet ”inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”. Vad som åsyftas är återigen otydligt. Möjligen förhållandet att Sverige och några andra EU-länder inte är medlemmar i Nato. För det andra ska ”åtgärderna och samarbetet på detta område” vara förenliga med de åtaganden 21 EU-länder har som medlemmar i Nato. För dessa ska Nato också i fortsättningen ”utgöra grunden för deras kollektiva försvar”.

Förpliktelsen att försvara varandra kvarstår. Förbehållen klargör bara att vissa EU-länder också är med i Nato, andra inte. I en särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen skall bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.

Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter”. Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills har man meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp. [Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp.] Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer. Undantag från kravet på FN-mandat ökar risken för militära äventyr under EU:s flagga, där Sverige dras in i moderna kolonialkrig om råvaror.

EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan genom andra staters agerande.

I Nicefördrag skrev man in rätten för vissa länder att inom unionens ram fördjupa sitt samarbete inom något område, med undantag för saker med militära och försvarsmässiga konsekvenser. I Lissabonfördraget introduceras ett nytt begrepp - ”permanent strukturerat samarbete” - som avser just detta, det vill säga ett fördjupat militärt samarbete mellan vissa länder inom EU:s ramar. Den vetorätt som tidigare funnits mot detta slopas.

De EU-länder som vill genomföra militära operationer i andra länder ska tillåtas bilda en förtrupp som kan agera på egen hand. I det nya fördraget sägs det uttryckligen att ett ”permanent strukturerat samarbete” på det militära området ska upprättas av de medlemsstater ”som uppfyller högre krav på militär kapacitet och som har gjort mer bindande åtaganden på området med tanke på de mest krävande uppdragen" [27.6 FEU]. Vem som helst får alltså inte vara med. Bara eliten, dvs. de som ”uppfyller de kriterier och gör de kapacitetsåtaganden” som anges i ett protokoll som fogats till Lissabonfördraget. I protokollet listas en räcka med konkreta krav som de medlemsstater som ska ingå i det ”permanent strukturerade samarbetet” förbinder sig att uppfylla, till exempel ”mer intensivt utveckla sin försvarskapacitet”, ”samarbeta i syfte att nå överenskomna mål avseende nivån på utgifterna i investeringar i försvarsmateriel”, ”så långt möjligt tillnärma sina försvarsstrukturer” och ”vidta konkreta åtgärder för att öka styrkornas tillgänglighet, interoperabilitet, flexibilitet och tilltransportförmåga”. En deltagande medlemsstat som inte längre uppfyller åtagandena, kan bli suspenderad från det ”permanent strukturerade samarbetet”.

I Lissabonfördraget står det dessutom att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet” [27.3 FEU]. Det är sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en grundlag.

En ”europeisk byrå” för försvarsmateriel, forskning och militära resurser ska inrättas. Vad är det? Ett embryo till ett gemensamt försvarsdepartement? Redan i juli 2004 tog ministerrådet beslut om att bilda den europiska försvarsbyrån [EDA] och samma startade dess verksamhet. En av byråns uppgifter är enligt Lissabonfördraget att ”identifiera de operativa behoven” och ”främja åtgärder för att tillgodose dessa”. En annan viktig uppgift är att samordna utvecklingen av europeisk vapenindustri. EDA arbetar under överinseende av ministerrådet och leds av en styrelse bestående av de deltagande ländernas försvarsministrar samt en representant från kommissionen som är styrelseordförande. [Samtliga EU-länder utom Danmark deltar i byråns arbete.]

Om Sveriges riksdag ratificerar Lissabonfördraget betyder det att Sverige godkänner principen om att EU ska utveckla ett gemensamt försvar [någon gång i framtiden]. Det är nu inte längre fråga om något som skulle kunna inträffa utan något som kommer att ske. Det är bara tidpunkten som är kvar att bestämma. I sin tur betyder det att Sverige skrivit under på att vi kommer att överge vår militära alliansfrihet så småningom.

Regeringen invänder mot denna tolkning och hänvisar till att det gemensamma försvaret kräver ett enhälligt beslut, och att Sverige alltså inte behöver uppge sin militära alliansfrihet förrän vi själva vill det. Det är riktigt, men vi deltar ändå i ett samarbete som har till uttalat syfte att skapa ett gemensamt försvar. Det går då inte att både skriva under målsättningen att skapa ett gemensamt försvar och samtidigt säga vi avser att stoppa detta då frågan aktualiseras. ”Man skall inte gå med i en klubb vars målsättning man inte delar” sade en gång förre utrikesministern Torsten Nilsson.

GÖSTA TORSTENSSON
2008-11-03

Tillbaka eller Startsidan