Lönlöst att tala för döva öron

Ingen är mer döv än den som inte vill höra. Det är ett gammalt ordstäv som aktualiserats mer än kanske någonsin under det senaste året.

Enligt Mona Sahlin och majoriteten i den socialdemokratiska riksdagsgruppen är Lissabonfördraget bättre än det nuvarande Nicefördraget eftersom det gör EU:s rättighetsstadga juridiskt bindande och därmed rider spärr mot framtida Lavaldomar.

Att detta påstående är osanning, eller icke med verkliga förhållandet överensstämmande, har jag skrivit om i flera böcker och stort antal artiklar alltsedan Lavaldomen avkunnades för snart ett år sedan.

Bland annat har jag redovisat att Mona Sahlins partikamrat, EU-kommissionären Margot Wallström, i ett skriftligt svar på en fråga som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ställt till EU-kommissionen visar att Lissabonfördraget inte ändrar någonting i sak.

”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna [fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital] har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”

Jag har också påtalat att advokat Ulf Öberg, som mot lön företrädde Byggnads och Elektrikerna vid EU-domstolen i Lavalmålet, har tillintetgjort LO-ledningens försäkran om att Lissabonfördraget är en barrikad mot nya antifackliga domar: ”Sanningen är att varken antagandet eller förkastandet av Lissabonfördraget skulle spela någon som helst roll i förhållande till de problem som har uppstått efter EU-domstolens dom i Lavalmålet.”

Men Mona Sahlin vill inte höra på den saken. Hon är döv på det örat.

Istället har den socialdemokratiska partiordföranden och andra företrädare för det socialdemokratiska EU-etablissemanget uppträtt som något av arbetarrörelsen svar på Jehovas vittnen, som oavsett vad som sker i den verkliga världen lika trosvisst som exegetiskt rabblar ”det nya fördraget är bättre än det nuvarande; det nya fördraget är bättre…”

Men att Lissabonfördraget inte utgör någon som helst garanti för fackliga rättigheter såsom kollektivavtal och konflikträtt, bekräftas av Pernilla Lindh, svensk domare i EU-domstolen, i en intervju i senaste numret av Kommunalarbetaren. Enligt henne har EU-domstolen vid elva tillfällen, däribland Lavalmålet, direkt hänvisat till EU:s rättighetsstadga.

”Den spelar mycket stor roll för domstolens bedömning. Som jag ser det är stadgan bindande redan i dag. Skillnaden om den skrivs in i Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för domstolens bedömning jämfört med i dag”, säger Pernilla Lindh.

Lissabonfördraget utgör således inget skyddsvärn mot kommande Lavaldomar. Raka motsatsen. Att säga ja till Lissabonfördraget är i realiteten att säga ja till Lavaldomen.

Med Lissabonfördraget, närmare bestämt EU:s rättighetsstadga som medföljer fördraget som ett protokoll, får EU-domstolen grundlagsfäst befogenhet att pröva och tolka arbetstagarnas eller deras organisationers rätt ”att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk”. I anslutning till rättighetsstadgan refereras det till EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden [...]”

De grundläggande rättigheter Lissabonfördraget innehåller, till exempel rätten till kollektiva åtgärder, kan således begränsas med hänvisning till den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i Lavaldomen.

Genom att riksdagen med förkrossande majoritet, och med den socialdemokratiska riksdagsgruppens avgörande medverkan [102 ja, 0 nej och 8 nedlagda röster], ratificerat Lissabonfördraget så har man också godkänt EU:s nuvarande antifackliga rättsordning och EU-domstolens odemokratiska överhöghet.

Lönlöst att tala för döva öron, lyder ett annat gammalt talesätt. Men att Mona Sahlin vänder det döva örat till, vägrar lyssna på kritiska röster och kommenderar villkorslös ja-röstning till Lissabonfördraget, är för att tala med stridbara ledare i byggfacket ”ett svek mot svenska löntagare”. Något jag tror att socialdemokraterna kommer att få betala dyrt, mycket dyrt för i framtiden.

GÖSTA TORSTENSSON
redaktör för Kritiska EU-fakta
2008-11-21

Tillbaka eller Startsidan