EU militariseras och det sker i rasande takt. Lissabonfördraget innebär ett stort kliv i den riktningen. EU:s säkerhets- och försvarspolitik ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Därefter ska Europeiska rådet ”rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser”.

Det är klartext. Innebörden är att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och Österrike, blir konstitutionellt förpliktade att leva upp till kravet på gemensamt försvar. Det är en fråga om när, inte om. Som en brasklapp för att lättare få de alliansfria staterna att acceptera skrivningarna har det petats in en formulering att unionens politik inte ska påverka ”den specifika karaktären” hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Vad detta i praktiken innebär är oklart. [Förmodligen är skrivningen enbart en rökridå för att fördunkla insikten om vart EU i praktiken är på väg.]

I Lissabonfördraget införs en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen NATO]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte. Två förbehåll har petats in i fördragstexten. För det första ska försvarsåtagandet ”inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”. Vad som åsyftas är återigen otydligt. Möjligen förhållandet att Sverige och några andra EU-länder inte är medlemmar i NATO. För det andra ska ”åtgärderna och samarbetet på detta område” vara förenliga med de åtaganden 21 EU-länder har som medlemmar i NATO. För dessa ska NATO också i fortsättningen ”utgöra grunden för deras kollektiva försvar”.

 Förpliktelsen att försvara varandra kvarstår. Förbehållen klargör bara att vissa EU-länder också är med i NATO, andra inte. I en särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen skall bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.

Lissabonfördraget visar att EU när ambitionen att bli en militär stormakt. Men i praktiken kommer EU:s militär under överskådlig tid att vara beroende av NATO. EU:s militär be­höver tillgång till NATO:s resurser för större operationer Detta betyder att det är de EU-länder som är med i NATO som kommer att vara styrande för utvecklingen – det vill säga NATO kommer att vara hästen som drar EU-vagnen.

I Lissabonfördraget framgår tydligt att EU:s militära politik måste vara förenlig med NATO:s. Därtill kommer att EU kopplas samman med NATO:s huvudkvarter i den belgiska staden Mons, och NATO ska kunna placera officerare i EU:s huvudkvarter i Bryssel. 21 av EU:s 27 medlemsstater är också med i NATO, och ytterligare fyra i Partnerskap för fred som har starka band med NATO. Så utifrån alliansfrihetsbegreppet är det svårt att se någon praktisk skillnad mellan EU:s nya grundlag och NATO-medlemskap.

På ett säkerhetspolitiskt seminarium på regeringskansliet i november 2005 [räck upp handen ni som var där] konstaterade kanslirådet Hans-Christian Hagman på försvarsdepartementet att Sverige redan är så djupt inne i NATO att ingen skulle lägga märke till om vi också blev formella medlemmar.

Svenska soldater övar mer och mer med NATO, svenska officerare finns permanent på plats i NATO-högkvarteret, svenska styrkor i tredje världen står under NATO-befäl, svensk militär ska troligen ska ingå i NATO:s planerade snabbinsatsstyrka, vi köper allt mer krigsmateriel från USA och andra NATO-länder.

Den amerikanske ambassadören Michael Woods deklarerade i svensk tv i början av oktober 2007 att NATO omedelbart skulle svara ja om Sverige begär att få bli medlem. Men utrikesminister Carl Bildt slog fast att det inte är aktuellt, så länge socialdemokraterna säger nej, även om han är för att gå med.

Vid en utrikespolitisk debatt i Uppsala i slutet av 2007 mellan Carl Bildt och socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin, var debattörerna nio av tio gånger överens. Den enda oenigheten gällde NATO. ”Vi är mycket nära NATO:s kärna”, sade Bildt. ”Nej”, svarade Ahlin, som inte ens vill utreda ett NATO-medlemskap: ”Det finns ingen anledning att öppna den dörren.”

Den svenska NATO-debatten är egentligen en gigantisk potemkinkuliss som döljer dramatiska förändringar av svensk säkerhetspolitik som pågått i många år. Idag har neutralitetspolitikens dödgrävare nått halvvägs. Vi är fullvärdiga medlemmar i EU och ”hangarounds” i NATO. Och med Lissabonfördraget militariseras EU samtidigt som EU:s och NATO:s militära strukturer allt mer flätas samman.

Vid EU-toppmötet i december antogs ett uttalande om ”en förstärkt europeisk säkerhets- och försvarspolitik”. EU-ledarna, inklusive statsminister Fredrik Reinfeldt, åtar sig att ”gradvis förbättra den […] militära kapaciteten” som ”en förutsättning” för EU-länderna att på ”ett trovärdigt och effektivt sätt kunna ta sitt ansvar inom ramen för ett förnyat transatlantiskt partnerskap”. För att stärka det ”strategiska partnerskapet mellan EU och NATO” uttalade EU-ledarna stöd för inrättandet av ”en informell EU-NATO-högnivågrupp” i syfte att ”förbättra de båda organisationernas samarbete på fältet”.

Kanske kommer de borgerliga och socialdemokratiska politikerna så småningom överens bakom potemkinkulissen om att det inte är någon skillnad på att vara med i EU:s och NATO:s försvarsallianser.

GÖSTA TORSTENSSON
2008-12-23

Tillbaka eller Startsidan