När Byggnads satte Lavals skolbygge i Vaxholm i blockad i november 2004 var det många borgerliga partiföreträdare som gick i taket.

I Rapports sändning den 25 november 2004 uttalade sig flera av de borgerliga partiledarna och hävdade att Byggnads krav på avtal och Elektrikernas blockad var orimliga.

Fredrik Reinfeldt (m) kallade Byggnads för "en skam för hela LO" och ansåg att svenska byggnadsarbetare var överbetalda. Göran Hägglund (kd) talade om "maffiametoder".

Carl Bildt (m) jämförde striden i Vaxholm med den franska debatten om polska rörmokare och kallade Byggnads för ett ”konservativt” fack. På sin blogg skrev Bildt: ”Kriget i Vaxholm fortsätter. Det är av stor betydelse för framtiden i Europa”. Karin Pilsäter (fp) ansåg att "svenska arbetare måste bli duktigare om de ska kunna försvara sin lön". Och under den dåvarande mandatperioden motionerade folkpartiet vid upprepade tillfällen i riksdagen om att Lex Britannia borde avskaffas.

Mot den bakgrunden var det många som förvånades när den borgerliga alliansregeringen, anförda av de båda moderata statsråden, statsminister Fredrik Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, plötsligt förklarade att man står upp för den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt och numera försvarade Byggnads blockad i Vaxholm.

”Det handlar om de grundläggande spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Ska vi göra en ompositionering som innebär avsteg från svensk lag så gör vi det i riksdagen och inte i ett muntligt förhör i EG-domstolen”, förklarade Sven Otto Littorin.

I januari 2007 inträffade det besynnerliga att den borgerliga alliansregeringens ombud i EU-domstolen argumenterade i enlighet med den inlaga som förre arbetsmarknadsministern Hans Karlsson (s) lämnade till domstolen ett år tidigare. ”Ett fattigdomsbevis för alliansen”, gnällde Dagens Nyheters nyliberala ledarsida.

På Fredrik Reinfeldts och Sven Otto Littorins initiativ älskar ”de nya moderaterna” sedan några år tillbaka kollektivavtalen och den svenska modellen.

Den linjen har moderaterna också hävdat i regeringen trots att de andra allianspartierna, med centern i spetsen, gärna skulle göra förändringar i arbetsrätten.

Förändringen ska först och främst ses i ljuset av den nya moderata strategin att bli ett bredare parti men beror också på följande fakta.

Den svenska modellen med mer än 100 år på nacken har medfört ett lugn på arbetsmarknaden som är få länder förunnat. År 2006 slöts 3.906 lokala avtal på arbetsmarknaden, enligt Medlingsinstitutet. Det var konflikt i 18 av dessa, det vill säga inte ens en halv procent av fallen. År 2007 behandlades drygt 430 ärenden i den svenska arbetsdomstolen, jämfört med ungefär 100.000 i motsvarande arbetstribunaler i Storbritannien.

Att ändra dagens system på ett grundläggande sätt skulle leda till kaos och uppsli­tande konflikter. Det vet Reinfeldt och Littorin mycket väl. Därför stod den borgerliga regeringen upp för samma position som den socialdemokratiska i Vaxholmsmålet. Det är också därför som Littorin har försvarat konflikträtten i några andra aktuella fall.

Moderaterna kallar sig de ”nya” moderaterna. Men är det så nytt? Om man skrapar på ytan finner man en helt annan bild. Moderaternas mål är desamma, det är bara medlen som har förändrats. De vill fortsatt försvaga facket för att öka löneskillnaderna och minska tryggheten för de mest utsatta löntagarna.

Den moderatledda borgerliga regeringen har för det första fördyrat det fackliga medlemskapet genom att avskaffa avdragsrätten för fackavgiften. De har för det andra höjt egenavgiften till a-kassan så att kostnaden ökat kraftigt för den enskilde arbetstagaren. Detta sammantaget gör det dubbelt så dyrt att vara med i facket.
För det tredje föreslår de en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som tar bort kopplingen mellan fack och a-kassa vilket på sikt kan innebära en lägre organisationsgrad.
För det fjärde vill de sänka a-kasseersättningen. Det medför sämre ekonomi för de ar­betslösa men också att de tvingas acceptera lägre betalda arbeten. Det är i sin tur ett sätt att pressa ner lönerna främst för de grupper i samhället som redan har de lägsta lönerna.

Moderaternas dubbelspel är en försåtlig attack på facket. Kollektivavtal ska - enligt moderaterna - gärna få finnas kvar eftersom de leder till fredsplikt för de anställda, men fackens styrka i förhandlingar om innehållet i kollektivavtalen ska minska. Det leder till sämre avtal något som i sin tur kan leda till att färre tycker att de har anledning att vara med i facket. Minskat medlems­antal leder i sin tur till ännu svagare fackföreningar.
Så ser strategin ut bakom de så kallade ”nya” moderaterna. Det är samma gamla höger, men med en ny strategi. De vill ha ett systemskifte på arbetsmarknaden, men de vill helst undvika öppen konflikt med fackföreningsrörelsen.

Kritiken från arbetsgivarsidan och på ledarsidorna i landets största borgerliga tidningar (Expressen och Dagens Nyheter) var hård när den borgerliga regeringen valde att fullfölja den socialdemokratiska regeringens talan i EU-domstolen.

”Det beslutet visade sig i efterhand vara effektivt”, konstaterar Dagens Industris ledarredaktion dagen efter att EU-domstolen levererat sitt yttrande i Vaxholmsfallet. ”Ingen kan anklaga den för att ha hotat den svenska kollektivavtalsmodellen.”

I ett pressmeddelande förklarade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin att han ”beklagar EG-domen eftersom den tvingar oss att ändra lagstiftningen”.

Men att Littorin beklagar att den svenska modellen behöver förändras så att den inte lägger krokben för den fria rörligheten i EU, bör nog ses som en läpparnas bekännelse. ”Ja, som ett fullföljande av regeringens taktik att undvika strid med fackföreningarna”, för att citera Svenska Dagbladets ledarredaktion.

Det finns olika uppfattningar i den borgerliga alliansen när det gäller den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inte minst går åsikterna isär mellan centerföreträdare och moderater om synen på konflikträtten där ledande moderater, som Reinfeldt och Littorin, numera ofta tar fackets parti och centern mer intar traditionella högerståndpunkter.

Om den sprickan har vidgats efter Vaxholmsdomen, så har det i varje fall inte märkts offentligt. Centerledaren Maud Olofsson var försiktig i sina kommentarer. Hon tyckte förvisso att domen var ”bra” och att det svenska regelverket måste vara ”förutsägbart” även för utländska företag. Några omedelbara växlar på utlåtandet drog hon emellertid inte: ”Vi måste studera domen innan vi tar ställning till vad vi måste göra.”

Men centerpartiet och flera andra borgerliga politiker har tidigare krävt lagändringar efter Vaxholmskonflikten, och kan nu lockas att profilera sig mot regeringslinjen. Centerns riksdagsledamot Fredrick Federley, tongivande i den så kallade Stureplanscentern, berättar i fackförbundet Unionens medlemstidning Kollega att han jublade när Vaxholmsdomen kom strax före jul. Förra året motionerade han i riksdagen om att lagen om anställningsskydd (Las) ska avskaffas. Han vill också begränsa konflikträtten. Och han vill att det ska vara omöjligt att kräva kollektivavtal om det finns andra avtal som kan anses likvärdiga.

Den nyliberala propagandabyrån Timbro, som traditionellt varit nära allierade med moderaterna men som idag alltmer betraktar centerpartiet som sin förlängda arm i riksdag och regering, var mycket tillfreds med EU-domstolens avgörande i Vaxholmsfallet.

"Tack vare EG-domstolens utslag kan utländska företag konkurrera om att erbjuda svenskarna bättre tjänster och arbetskraft, precis som vi tjänar på att kunna köpa bättre och billigare varor från omvärlden. I praktiken är denna möjlighet som domstolsutslaget öppnar för viktigare för vårt framtida välstånd, än aldrig så stora byråkratiska initiativ från Bryssel och politiska toppmöten", förklarade Fredrik Segerfeldt, programansvarig på Timbro, med bakgrund i SAF, Svenskt Näringsliv och den europeiska näringslivsorganisationen Unice.

EU:s domstol kan tvinga regeringen Reinfeldt in i just den konflikt med LO som den har gjort (nästan) allt för att undvika.

Tillbaka eller Startsidan