2012-01-24 

Sammanfattning - hela remissvaret finns att läsa här i pdf

Regeringskansliet/utbildningsdepartement skickade i december ut EU-kommissionens förslag till ramprogram för forskning och innovation 2014-2020, Horizon 2020, på remiss till 155 instanser, dock inte till någon som företräder det civila samhället. Instanserna har uppmanats svara på ”de delar av förslagen som berör dem mest”. Remisstiden utgick 20 januari.

I huvuddokumentet skriver EU-kommissionen att det är ”viktigt att göra allmänheten medveten om den forsknings- och innovationsverksamhet som finansieras genom Horizon 2020”. Med Lissabonfördraget har EU fått utökade möjligheter att styra och urgröpa den nationella forskningspolitiken. EU-kommissen föreslår att EU:s budget för forskning och innovation ökar med 46 procent upp till 80 miljarder euro (ca 720 miljarder kr) jämfört med det nuvarande programmet FP7

EU:s forskningspolitik kanske är ett av de politikområden som är minst diskuterat och minst känt bland universitetsanställda, EU-politiker och nationella politiker, andra intressegrupper och den stora allmänheten. Inom universitetsvärlden förkommer praktiskt taget ingen kritisk diskussion om EU:s forskningspolitik och de prioriterade forskningsområdena, som helt är underställda målet att förstärka EU:s konkurrenskraft. Vid flertalet svenska universitet är EU idag näst viktigast eller viktigaste anslagskällan.

Avsaknaden av diskussionen har gjort att EU:s prioriterade forskning om säkerhet och övervakning under århundradets första decennium har kunnat växa fram utan demokratisk kontroll. Rapporten NeoConOpticon skriver att EU:s interna säkerhetspolitik (Homeland security) ”fullständigt utgår från idén att de västliga länderna står inför ett hot utan motstycke mot deras levnadssätt. Det kan vara pandemier, politiskt våld eller protester, ’problemet’ ses som en allvarlig fara, och ’lösningen’ har bäddats in under villkor som favoriserar en förflyttning av politiken för socialt ansvarstagande från civila myndigheter till påtvingat lagstiftande och militaristiska förbud framtagna av securokrater och teknokrater” (s 80).

Få vet att den nuvarande utrikesministern Carl Bildt som företrädare för tankesmedjan Rand Corporation är en av grundarna till EU:s första säkerhetspolitiska program. Få vet att Israel som ”en medlem av Europeiska unionen utan att vara medlem av dess institutioner” är en eftertraktad partner i EU:s forskningsprogram, särskilt inom det säkerhetspolitiska området.

EU:s forskningspolitik är ytterligare ett politikområde som visar på EU:s odemokratiska uppbyggnad och karaktär. Att Sveriges nationella forskningspolitik skulle urgröpas och underordnas EU:s inre marknad och politiken för global konkurrenskraft var det ingen politiker som pläderade för inför folkomröstningen om medlemskapet 1994.

Folkrörelsen Nej till EU verkar för att Sverige skall gå ur EU och återupprätta den nationella självständigheten. Forskningssamarbete och forskningssamverkan sker bäst inom en mellanstatlig ram, inte genom styrning från EU-kommissionen och övriga EU-institutioner.

I den remissituation som nu föreligger föreslår undertecknad att Sveriges regering och riksdag:
·•  I den forskningspolitiska proposition som skall presenteras under 2012 införlivas en kritisk konsekvensutvärdering av Sverige deltagande i EU:s ramprogram
·•  Säger nej till en ökning av svensk skattefinansiering av Horizon 2020, och istället verkar för en så snabbt som möjlig avveckling av deltagandet i EU:s forskningsprogram
·•  Säger ett omedelbart nej till Israels deltagande i EU:s forskningsprogram
·•  Säger ett omedelbart nej till allt svenskt deltagande i EU:s säkerhetspolitiska forskning.


Jan-Erik Gustafsson
Ordförande, Folkrörelsen Nej till EU
Docent KTH