Europafacket och EU-konstitutionen - partnerskap för en totalitär korporativ statsbildning

Efter ett katastrofalt EU-parlamentsval kom EU:s regeringschefer 18 juni överens om som det heter ett ”fördrag om upprättande av en  konstitution för Europa”. Men redan på EU-toppmötet 25-26 mars efter misslyckandet att nå enighet i december 2003, så satte regeringscheferna hård press på varandra för att de inte skulle misslyckas ännu en gång. I slutkommunikén från marsmötet står det att toppmötet "beslutade att senast vid Europeiska rådets möte i juni uppnå enighet om det konstitutionella fördraget” (§4).

Dessutom skrivs för första gången in i en slutkommuniké behovet av nationella partnerskap; "Det är inte bara regeringarna som skall stödja och främja förändring. För att åstadkomma detta stöd uppmanar Europeiska rådet medlemsstaterna att bilda partnerskap för reformer där arbetsmarknadens parter, det civila samhället och de offentliga myndigheterna medverkar i överensstämmelse med nationella system och traditioner” (§43).

Går det att koppla dessa två beslut till varandra? Nyckeln till en sådan koppling finns i  att stöd och råd till förändring måste komma även utanför regeringarna. Medborgarna i EU vet vad ordet förändring betyder för EU-kommissionen och dess underlydande regeringar: mot-reformer, omstruktureringar, nedläggning av fabriker, flexibilitet, attacker på socialförsäkringssystem etc…

På den europeiska nivån existerar sedan länge ett partnerskap med Europafacket. Men vad EU-toppmötet (inklusive Göran Persson) efterlyste denna gång är att partnerskap sätts upp i alla medlemsländer.

Partnerskapsmodellen 
På Europanivå så vet Göran Persson och EU:s övriga regeringschefer att de kan lita Europafacket (ETUC). EU-toppmötet 25-26 mars uttrycker t.o.m. öppna gratulationer åt ETUC;

"Arbetsmarknadens partner på EU-nivå är redan engagerade i ett nära och konstruktivt samarbete för framsteg mot Lissabonmålen, inom ramen för det sociala trepartstoppmötet. Ytterligare åtgärder krävs nu för att stärka deras roll när det gäller att föra Lissabonsstrategin framåt. Europeiska rådet välkomnar åtagandet från arbetsmarknadens parter (Europafacket och de europeiska arbetsgivarorganisationerna) om att fördjupa engagemanget genom ett förnyat europeiskt partnerskap för förändring för att främja tillväxt och öka sysselsättning och produktivitet” (§45).

Ökad flexibilitet
Dessutom gav Europafacket och de europeiska arbetsgivarna, i ett gemensamt uttalande från det sociala trepartstoppmötet som hölls på morgonen den 25 mars, sitt stöd "för ett Europeiskt partnerskap för förändring" liksom till "att följa upp rekommendationerna från (Wim Kok's) sysselsättningskommittén". Denna anbefaller "en högre grad av flexibilitet " på arbetsmarknaden. Europafacket hittade t.o.m. på ett nytt ord "flexicurity" för att motivera dess gillande av flexibiliteten och med en anspelning på någon slags av säkerhet. Just efter det EU-toppmötet och de av Europafacket anordnade demonstrationerna 3 april, så uttrycker Europafacket i ett uttalande 5 april rakt på sak att "Europafacket är redo för ett partnerskap för reformer, vilket har meddelats irländska ordförandeskapet inför EU-toppmötet i slutet av mars".

I samma uttalande deklarerar Europafacket än en gång sitt stöd för EU-konstitutionen; "Vi behöver ett konstitutionellt fördrag som tillåter en bättre struktur för politisk aktion".

Vad säger då EU-konstitutionen om "partnerskap"? Av artikel 211 framgår: "skall kommissionen innan den lägger fram socialpolitiska förslag samråda med arbetsmarknadens partner om den möjliga inriktningen av en unionsåtgärd (…) Samtidigt som samråd sker (…)kan arbetsmarknadens partner meddela kommissionen att de önskar inleda det förfarande som anges i artikel 212".

Artikel 212 säger att överenskommelser som uppnåtts mellan de sociala partnerna i nära kontakt med kommissionen skall genomföras genom ingående av avtal eller "genom europeiska förordningar eller beslut som antas av ministerrådet på förslag av kommissionen". Med andra ord betyder dessa två artiklar i konstitutionen att europeiska överenskommelser som skrivits under av Europafacket och Europeiska arbetsgivarorganisationer per automatik blir gällande som avtal eller som en rättsakt med allmän giltighet. Möjligheten till detta s.k. medbeslutandeförfarande har funnits sedan Maastricht- och Amsterdamfördragen. Så här beskriver kommissionen i en broschyr den europeiska sociala dialogen:

"Ett viktigt steg togs med Maastrichtfördraget. De sociala partnerna har sedan dess varit nära förbundna med alla nya initiativ på det sociala området som tagits av kommissionen (…) Det är inte längre bara en fråga om rådgivning utan också om förhandlingar, som kan leda till överenskommelser på europeisk nivå(…).De specifika reglerna i Amsterdamsfördraget har sedan mycket tydligt givit en ny dimension till den europeiska sociala dialogen. Kommissionen har idag uppdraget att aktivt engagera de sociala partnerna att utarbeta sociala normer för unionen".

Blir EU-direktiv
I ordet "att utarbeta" så uttrycka allt. Med Maastricht- och Amsterdamsfördragen, så har Europafacket skrivit under åtskilliga europeiska överenskommelser, vilka sedan har blivit EU-direktiv. Det gäller särskilt direktiven om deltidsarbete från 1997 och direktiven om kontraktsarbete från 1999, som alltsedan de införts som nationell reglering i medlemsstaterna lett till ytterligare avregleringar och hot mot de erövringar som löntagarna kämpat sig till i nationella arbetsrätten. Till dessa europeiska överenskommelser kan man tillägga att om sådana inte omsätts i nationell lagstiftning, så har de ändå en återhållande effekt. Ett sådant exempel är överenskommelsen om fortbildning och distansarbete, som Europafacket kom överens med de europeiska arbetsgivarorganisationerna 2002.

EU-konstitutionen flyttar fram samarbetet med de sociala partnerna ytterligare en bit. Genom att i en konstitution legitimera Europafacket som en lagstiftningspartner på europeisk nivå, så vill EU och de numera 25 regeringscheferna och regeringarna försäkra sig om att använda dess legitimitet för att genomdriva EU-regleringar på nationell nivå.

Nationella partnerskap
För EU-regeringarna, som bl.a. i EU-parlamentsvalet utsattes för ett gigantiskt misstroende p.g.a. den förda EU-dirigerade politiken, är ett partnerskap med Europafacket inte tillräckligt. Ställda inför omfattande sociala protester, som skakat om Europa under våren -i Frankrike, Spanien, Tyskland, Österrike, Italien etc- så behöver de något mer; nämligen nationella partnerskap.

Regeringarna kan inte få igenom dem på eget bevåg. Som EU-toppmötet 25-26 mars antydde, så behöver de utan tvekan "nationella partnerskap" för att få nationella fackföreningar att agera som lagstiftningspartner i likhet med vad Europafacket gör sedan fler år tillbaka på EU-nivån. Det här problemet uttalades rakt på sak av en representant för EU-kommissionen Odile Quentin, generalsekreterare för direktoratet för sysselsättning och socialpolitik. I ett uttalande 13 januari hänvisade hon till "kontaktpunkterna för möten i den sociala dialogen på olika nivåer; EU-, nationell och lokal nivå" och tillade att "alltför ofta är denna länk alltför svar, och den nationella nivån struntar i stor utsträckning i vad som görs på EU-nivån".

Här pekas på hela problemet för EU-kommissionen i ett nötskal. Hittills har inte processen med partnerlagstiftning på EU-nivån blivit överförd till den nationella nivån som EU-kommissionen önskar. Det finns en grundläggande orsak till detta. Till skillnad från Europafacket, så har den nationella fackföreningsrörelsen skapats och utvecklats av löntagarna inom ramen för sociala strider i medlemsstaterna. Det är ett faktum Europafacket självt måste tillstå.

I en liten broschyr "Vad är Europafacket" med ett förord av den förre generalsekreteraren Emilio Gabaglio står det skrivet: "Till skillnad från nationella fackföreningar så är utvecklingen av Europafacket inte en fråga om klasskamp utan en institutionaliseringen av europapolitiken". I detta citat finns hela frågeställningen för den kommande perioden i Europa; integration eller sociala strider och klasskamp? Fackföreningar som deltar i partnerskap med arbetsgivarorganisationerna och EU-kommissionen eller oberoende fackföreningar? Löntagarnas kamp för att försvara existensen av oberoende fackföreningar i medlemsstaterna är ett huvudskäl för att säga blankt nej till EU-konstitutionen och kräva en folkomröstning.

Jan-Erik Gustafsson
2004-08-30

(Fakta från artikel av Daniel Shapira, La Vérité 37-2004)

 Tillbaka eller Startsidan