Remissvar på departementspromemorian (DS 2004:52)
"Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa" 

Den framlagda EU-konstitutionen  innebär omfattande förändringar som ur konstitutionell mening är närmast omvälvande. Om dessa förslag blir verklighet går Sverige på många områden från den så kallade folksuveränitetsprincipen, där väljarnas utslag avgör lagarnas innehåll, till ett system där experter och byråkrater avgör. Konstitutionen leder till mer av centralistisk union, och mindre av mellanstatligt samarbete.

Det finns mycket i konstitutionen som behöver kommenteras, men i detta sammanhang begränsar vi oss till två större områden; maktfördelningen och militariseringen.

Sverige förlorar makt

Med konstitutionen ökas antalet majoritetsbeslut, dvs. överstatliga beslut, radikalt. Antalet områden där unionen kan fatta tvingande beslut över huvudet på riksdagen och andra nationella parlament fördubblas. Det innebär att Sveriges lagar som stiftas av folkvalda, inklusive grundlagar, kan bli satta ur spel om vi hamnar i minoritet. Den svenska riksdagens ansvar och väljarnas möjligheter att utkräva ansvar av de folkvalda minskar i samma utsträckning.

De stora ländernas makt ökar påtagligt genom den nya, allmänna formen av majoritet. Den innebär att beslut om så kallade europeiska lagar och ramlagar ska tas med en majoritet av 55 procent medlemsländerna som representerar minst 65 av unionens befolkning. Det innebär att de stora, befolkningsrika staterna får ökad makt på de mindres bekostnad. 

EU-parlamentet får en stärkt ställning. Parlamentet ges ökat inflytande genom att medbeslutandeproceduren (ska enligt konstitutionen i fortsättningen kallas ”det vanliga lagstiftningsförfarandet”) blir allmän princip på lagstiftningsområdet, genom ökad makt över EU:s budget, samt genom att det tydliggörs i konstitutionen att parlamentets formellt väljer ordföranden i kommissionen efter nominering av Europeiska rådet.

När det federala EU-parlamentet stärker sin ställning så sker det på bekostnad framför allt av ministerrådet, dvs. medlemsländernas regeringar, och i slutändan medlemsländernas folkvalda parlament, dvs. de nationella demokratierna. Att EU-parlamentets ställning stärks på bekostnad av ministerrådet innebär, förutom att man indirekt försvagar inflytandet för till exempel den svenska riksdagen, att man ger de stora länderna mer makt. Inflytandet för de små länderna är redan idag svagare i parlamentet än i ministerrådet.

EU blir en juridisk person med rätt att ingå bindande internationella avtal på medlemsstaternas vägnar på så gott som alla politikområden. Tidigare var den rätten begränsad till frågor som gällde den inre marknaden och handelspolitiken. Förändringen medför att medlemsstaternas självbestämmande ytterligare kringskärs.

EU:s rättighetsstadga blir juridiskt bindande. Det ger juristerna i EU-domstolen makt att avgöra våra rättigheter och skyldigheter, vilket är grundläggande i varje stats författning. De flesta av Europas länder har förbundit sig att följa Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Därför handlar EU:s rättighetsstadga i grunden mer om EU-domstolens makt än om medborgarnas rättigheter.

En av de viktigaste delarna i förslaget döljer sig i en formulering i artikel I-6. Där står: ”Konstitutionen och den rätt som antas av unionens institutioner genom utövandet av de befogenheter som den tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt.”

Unionsrätten ges här principiellt företräde framför medlemsländerna. Godkänner Sverige EU-konstitutionen avhänder vi oss uttryckligen genom artikel I-6 våra grundlagars överhöghet.

För svensk del innebär till exempel förslaget att i en konflikt mellan tryckfrihetsförordningen och EU-rätten så blir det EU-domstolen som avgör om vår egen grundlag gäller eller inte.

Militariseringen fortsätter

I den framlagda konstitutionen står att unionens gemensamma försvarspolitik "kommer att leda till ett gemensamt försvar, så snart som Europeiska rådet enhälligt har beslutat det". Detta ska jämföras med det nu gällande fördraget, där det står att "försvarspolitiken skulle kunna leda till ett gemensamt försvar om Europeiska rådet enhälligt beslutar det". Om konstitutionen antas av EU:s medlemsländer är saken alltså redan klar: EU kommer att få ett gemensamt försvar.

Till ovannämnda skrivning finns ett litet tillägg: ”Detta påverkar dock inte karaktären i vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik.” Vad tillägget betyder är dunkelt. Som undantag är det så vagt formulerat att det bara håller så länge alla inblandade parter är överens om dess tolkning. En välvillig tolkning är att alla medlemsländer förbinder sig att stödja ett annat medlemsland som blir angripet, även om inte alla med automatik kommer att skicka soldater. Varje land beslutar självt hur det bäst ska komma till undsättning.

Dessutom öppnar EU-konstitutionen för ett militärt så kallat ”strukturerat samarbete” mellan EU-länderna. Den vetorätt som tidigare funnits mot detta slopas. De EU-länder som vill genomföra militära operationer i andra länder ska tillåtas bilda en förtrupp som kan agera på egen hand. I konstitutionen sägs det uttryckligen att ett ”strukturerat samarbete” på det militära området ska upprättas av "de medlemsstater som uppfyller högre krav på militära resurser, och som sinsemellan har gjort mer bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen".

Tidigare har Sverige sagt tvärnej till militärt samarbete i mindre grupper EU-länder.

När frågan var uppe förra gången, i förhandlingarna om Nicefördraget, gick Sverige emot själva principen att länder ska kunna gå före militärt och satte tillsammans med Storbritannien stopp för det.

Nu finns användandet av en militär förtrupp inskrivet i EU-konstitutionen. Redan håller förtruppen på att förverkligas, trots att konstitutionen ännu inte ratificerats. Och Sverige medverkar aktivt. En nordisk snabbinsatsstyrka där Sverige ska ställa upp med 1.100 soldater och samarbeta med Finland och Norge håller på att upprättas. Totalt omfattar stridsgruppen 1.500 man och ska verka under EU-flagg.

När det gäller FN-mandat innehåller konstitutionen en skrivning om att visa respekt för FN-stadgan, men det är EU självt som avgör om det krävs FN-mandat vid militära aktioner eller inte.

Den svenska regeringen har tidigare uttalat att den för sin del ovillkorligen kommer att kräva ett FN-mandat för att Sverige ska medverka i EU:s krishanteringsoperationer. Numera är försvarsministern beredd att ingripa också utan FN-mandat (se Dagens Nyheter 27 november 2004).

Slutsats: Försvarsalliansen är här och Sverige ger sitt godkännande. EU antar en liknande skepnad som Nato. Även inom Nato är det de enskilda medlemsländerna som avgör om och hur de ska bistå ett annat medlemsland som utsätts för ett militärt angrepp. Även om Sverige behåller möjligheten att inte delta, blir EU-armén i praktiken omöjlig att stoppa. Och att ett land inom unionen skulle kunna kalla sig alliansfritt samtidigt som andra länder utför militära interventioner i EU:s namn faller givetvis utanför rimlighetens ram.

Demokratin urholkas

Det är naturligtvis inte en gång för alla givet att varje steg EU tar i form av fördragsändringar ska leda till mer centralisering, överstatlighet och federalism; till att EU blir mer av stat. Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad; EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federativt system, som gör självständiga medlemsstater till underlydande delstater i ett Europas Förenta Stater. Inte ett enda åtgärd som syftar till att återföra befogenheter till de nationella demokratierna kan spåras i EU-konstitutionen.

Konstitutionen har i jämförelse med nu rådande ordning med ett antal fördrag vissa mindre förtjänster. Det gäller att konstitutionen är något mindre svåröverskådligt än de nuvarande fördragen, begränsningen av antalet beslutsformer samt att det införs en formell möjlighet för medlemsländer att lämna EU. Men dessa fördelar väger, enligt vår uppfattning, lätt i jämförelse med det övriga innehållet i konstitutionen.

EU präglas av en glidande men obeveklig rörelse mot en allt mer överstatlig, federativ union med egen ekonomisk och social politik. Medlemsländernas parlament och medborgare får mindre och mindre att säga till om. Demokratin urholkas till förmån för ett styre där experter och byråkrater bestämmer. EU-parlamentet och andra EU-institutioner som ligger långt från de svenska väljarna kan aldrig få det förtroende som äkta folkstyre kräver. EU kan i praktiken aldrig tillskapa en europeisk identitet som grund för en fungerande parlamentarisk demokrati.

Vi vill påminna om vad statsminister Göran Persson yttrade i ett tal i början av oktober 2000: ”En europeisk federation med president och regering och regelrätt konstitution skulle förvisso underlätta utkrävandet av ansvar, men priset skulle bli högt. Avståndet skulle öka än mer mellan väljare och valda.”

Folkrörelsen Nej till EU kräver en folkomröstning

EU-konstitutionen måste bli föremål för en folkomröstning i Sverige, precis som i Spanien, Frankrike, Nederländerna, Danmark och en rad andra EU-länder. Redan det EU som finns idag är ett helt annat och mer överstatligt EU än det en knapp majoritet av svenska folket röstade ja till 1994

Med konstitutionen omvandlas EU i praktiken till en ekonomisk, politisk och militär supermakt. Vill Sverige det? Det måste självfallet folket få avgöra. 

Vi kräver att :

·         att regeringen snarast föreslår riksdagen att besluta om
       folkomröstning om EU-konstitutionen

·         att svenska folket ges 1 års tid för att i diskutera och sätta 
      sig in i konstitutionens innehåll

·         att ja- och nej-kampanjen tilldelas likvärdiga resurser

·         att staten förhåller sig neutral till konstitutionens innehåll 
      under kampanjperioden.

Stockholm den 21 mars 2005

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande i Folkrörelsen Nej till EU