Vetorätten kärnfrågan i förhandlingarna om EU-konstitutionen

EU:s utrikesministrar återupptog förhandlingarna om EU:s tilltänkta konstitution i mitten av maj. De har legat nere sedan sammanbrottet på EU-toppmötet i december.

EU-ledarna siktar på att nå en överenskommelse om konstitutionen vid toppmötet i Bryssel den 17-18 juni. Tuffa förhandlingar väntar mellan EU:s stats- och regeringschefer. Men två väsentliga hinder har undanröjts sedan sist: José Maria Aznar och Leszek Miller.

När toppmötet i december bröt samman var det dessa två regeringschefer som fick skulden.

Den spanske och den polske premiärministern ville inte gå med på att reducera sina länders inflytande i EU:s lagstiftande ministerråd.

Nu har Aznar avgått och socialistledaren José Luis Rodriguez Zapatero tagit över i Madrid. I Warszawa kastade Miller in handduken i början av maj och lämnade över till Marek Belka.

Både Zapatero och Belka anses betydligt mer kompromissvilliga i striden om makten i det framtida EU.

De 25 länderna är numera eniga om att konstitutionsförslagets modell med ”dubbel majoritet” ska gälla, men att det finns skilda uppfattningar om den exakta konstruktionen. Det stod klart efter utrikesministrarnas extrainkallade möte i Bryssel den 24 maj. Däremot råder fortfarande stor oenighet om hur höga trösklarna ska vara.

Enligt konventets förslag krävs att ett beslut stöds av minst 50 procent av medlemsstaterna och att dessa representerar minst 60 procent av EU:s befolkning.

Spanien och Polen är motståndare till det aktuella förslaget, eftersom det innebär att de förlorar makt i förhållande till folkrika Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien. Tre av de länderna kan, om Tyskland ingår, blockera ett EU-beslut de inte gillar.

Den spanske utrikesministern förespråkar en höjning av befolkningströskeln till 66 procent, vilket skulle förbättra Spaniens möjligheter att bilda blockerande minoritet. Polens förslag är att länder som tillsammans har mer än 20 procent av EU:s befolkning ska kunna blockera beslut.

EU:s ordförandeland Irland bedömer att en kompromiss troligen innebär att tröskeln för såväl antalet medlemsländer som antalet invånare höjs. I ordförandeskapets utkast nämns inget konkret alternativ, men en på senare tid ofta nämnd lösning skulle kunna vara att ett beslut måste stödjas av 55 procent av medlemsländerna och att dessa måste representera 65 procent av unionens invånare.

Tyskland och Frankrike ser helst att en överenskommelse ligger så nära konstitutionsförslaget som möjligt, men kan tänka sig en liten justering av trösklarna. Såväl den tyske utrikesministern Joschka Fischer som hans franske kollega, Michel Barnier, sade sig efter mötet den 24 maj vara öppna för en kompromiss.

De som främst är intresserade av att underlätta beslutsfattandet förordar en låg tröskel (60 eller rent av 55 procent av folkmängden). De som främst vill värna möjligheten att bilda blockerande minoritet föredrar en högre tröskel (kring 65 procent).

På motsvarande sätt är det viktigt för EU:s många små medlemsländer hur majoriteten av antalet medlemsländer definieras. Höjs den tröskeln från föreslagna 50 procent till 55 procent så påverkar det likaså möjligheterna att fatta beslut respektive bilda blockerande majoritet.

Den svenska regeringen har ingen precis uppfattning i frågan, det framgick när utrikesminister Laila Freivalds informerade riksdagens EU-nämnd i mitten av maj.

- Vi kan acceptera olika varianter. Det viktiga är att det blir en ordning som inte hindrar beslutsfattande, sade Freivalds vid en pressträff efter mötet med EU-nämnden.

Efter utrikesministrarnas möten under maj står det klart att den nationella vetorätten kommer att vara den mest kontroversiella i slutförhandlingarna om EU-konstitutionen. I vilka frågor måste EU-länderna vara eniga för att beslut ska kunna fattas? I vilka politikområden ska beslut fattas med kvalificerad majoritet?

Tuffast vid förhandlingsbordet har Storbritanniens Jack Straw, Frankrikes Michel Barnier och Tysklands Joschka Fischer varit.

Jack Straw har starka invändningar mot att överge enhälligheten ”inom områden som är av vitalt nationellt intresse”. Sådana områden är ”exempelvis skatter, socialförsäkringar, försvar, utrikespolitik, och nyckelområden inom straffrätt, framtida fördragsförändringar och finansiering av EU:s budget”, såsom det heter i det manifest labourpartiet presenterade inför valet till EU-parlamentet.

Joschka Fischer riktade mycket hård kritik mot den brittiska hållningen, och fick stöd av sin franske kollega, Michel Barnier, som efter mötet sade att han inte var beredd att acceptera en ”urvattnad konstitution”.

Såväl Fischer som Barnier betonade att man redan under arbetet i konventet hade tillmötesgått Storbritannien på många områden, och att man trots förståelse för de brittiska inrikespolitiska problemen inte kunde tänka sig ytterligare eftergifter.

Från brittiskt håll används den planerade folkomröstningen om konstitutionen som argument för att pressa fram eftergifter i brittisk favör. Visserligen ska flera länder hålla folkomröstningar, men ett nej i ett ”tungt” medlemsland som Storbritannien - där den EU-skeptiska opinionen är betydande - skulle innebära ett dråpslag mot konstitutionen. Detta sätter press på de övriga medlemsländerna att inte alltför kraftigt motarbeta de brittiska kraven i förhandlingarna. 

I det utkast till konstitutionstext som det irländska EU-ordförandeskapet presenterade i början av maj, förefaller man också att på flera punkter gå britterna till möte. I utkastet föreslås exempelvis att enhällighet ska bibehållas inom två områden där det så kallade framtidskonventet vill att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet: straffrätt och socialförsäkringar. Ordförandeskapet föreslår också att begränsa tillämpningen av de så kallade passerellerna – att EU:s stats- och regeringschefer på egen hand ska kunna besluta om att övergå till beslutsfattande med kvalificerad majoritet.

Nu är inte den brittiska regeringen ensam om att värna enhälligheten och därmed sina nationella intressen. Vid utrikesministermötet fick britterna stöd av nya medlemsländer som Estland, Litauen, Malta, Polen och Slovakien. Även dessa länder vill slå vakt om fortsatt vetorätt, om än inte inom lika många områden som Storbritannien.

Men även andra medlemsländer har sina käpphästar. Holland vill inte ge upp vetorätten vad gäller EU:s budget, Tyskland vill inte se majoritetsbeslut om arbetskraft från icke-EU-länder och Frankrike vill att enhällighet ska råda i frågor som rör unionens energiresurser. Sverige och Finland – understödda av Danmark, Estland och Slovakien – vill inte att medlemsländerna ska kunna tvingas att tillåta fri handel med tjänster inom social-, utbildnings- och hälsosektorn, och kräver därför enhällighet vid beslut.

Slutförhandlingen om konstitutionen under toppmötet i Bryssel kommer dessutom att försvåras av att enskilda regeringar under våren har fört fram nya krav på områden där medlemsländerna redan har kommit överens i förhandlingarna.

Den brittiska regeringen har numera starka invändningar mot stadgan om de grundläggande rättigheterna i EU:s nya konstitution. Jack Straw vill ha tydliga garantier för att inte stadgan ska ge brittiska medborgare nya juridiska rättigheter samt att den enbart ska gälla när EU-lagar ska genomföras i medlemsländerna.

Den brittiska regeringen vill också att de nationella parlamenten ska få en starkare ställning. I en intervju i Financial Times sade Europaminister Denis MacShane att man kommer att föreslå att de nationella parlamenten ges vetorätt över lagförslag från EU-kommissionen.

I konstitutionsförslaget regleras att en tredjedel av de nationella parlamenten ska kunna tvinga EU-kommissionen att ompröva ett lagstiftningsförslag man anser inkräktar på den nationella suveräniteten. EU-kommissionen måste då dra tillbaka förslaget, men kan därefter ändå välja att gå vidare med det. Enligt den brittiska regeringens förslag, ska ett lagförslag kunna stoppas om det ogillas av parlamenten i två tredjedelar i EU-länderna.

Hollands finansminister Gerrit Zalm vill att EMU:s så kallade stabilitetspakt ska reformeras så att den blir både stramare och mer flexibel och anpassas till konjunktursvängningarna. Han vill att länderna i högkonjunktur ska tvingas bygga upp överskott i sina offentliga finanser så att de ha tillräcklig fallhöjd ner till underskottsgränsen på 3 procent när skatteintäkterna minskar och de sociala utgifterna ökar i lågkonjunktur.

Den holländska regeringen vill pressa in ett fördragsmässigt underlag för reformen i den nya EU-konstitutionen. Enligt tidningen Financial Times tyska utgåva, FT-Deutschland, ska man ha fått stöd från den tyska regeringen för sitt förslag. (Tyskland har tre år i rad brutit mot stabilitetspakten och visat budgetunderskott över 3 procent.)

Debatten om huruvida EU i sin konstitution ska referera till ”Europas kristna rötter” har pågått en längre tid. De flesta trodde frågan var avförd när det italienska ordförandeskapet före jul lyckades knåpa ihop en text som passade alla. I konstitutionsutkastets förord nämns att Europas grundläggande värderingar inspireras av dess ”kulturella, religiösa och humanistiska arv”. Kristendomen nämns inte specifikt.

Men den katolska kyrkan har sedan dess bedrivit en intensiv lobbying mot EU:s regeringar. Påven har exempelvis skickat sändebud till statsminister Göran Persson. Och nu är Gud tillbaka i förhandlingarna om EU-konstitutionen. På mötet den 17-18 maj förde det katolskt dominerade Polen för första gången upp frågan till utrikesministernivå i EU.

- Problemet kan inte fortsätta att sopas under mattan bara för att tillfredställa dem som inte vill diskutera saken, sade den polske biträdande utrikesministern Jan Truszczysnki till journalister efteråt. På mötet fick han stöd av framför allt Italien och Portugal. 

När utrikesministrarna samlades för att fortsätta sina förhandlingar den 24 maj hade sju länder - Italien, Polen, Litauen, Malta, Portugal, Tjeckien och Slovakien - skrivit till det irländska ordförandeskapet och krävt att en hänvisning till Gud och unionens kristna rötter förs in i förslaget till ny konstitution.

Men motståndet är fortfarande starkt, framför allt från Frankrike som till och med sekulariseringen inskriven i sin egen grundlag. Medveten om att frågan är känslig, uppmanade utrikesminister Brian Cowen parterna att ”visa ömsesidig respekt för varandras uppfattningar”.

GÖSTA TORSTENSSON
2004-06-13