Den ratade EU-konstitutionen genomförs bakvägen

EU:s stats- och regeringschefer kom överens vid junitoppmötet i Bryssel att fortsätta processen med att ratificera EU-konstitutionen trots att den redan avvisats av väljarna i Frankrike och Holland. Vad som är än mer bekymmersamt från en demokratisynpunkt är att delar av konstitutionen redan håller på att genomföras och att stats- och regeringscheferna, inklusive Sveriges Göran Persson, vid toppmötet i juni gav klartecken för att fortsätta genomdriva den förkastade konstitutionen bakvägen. I toppmötets slutsatser slår man fast att arbetet nu bör inriktas på att få "konkreta resultat och genomföra projekt". Det ska ske genom att "utnyttja de möjligheter som de befintliga fördragen erbjuder".

Främst handlar det om möjligheterna att åstadkomma vad som på EU-språk kallas "ett effektivare beslutsfattande" inom det polisiära och straffrättsliga området. Där är samarbetet idag mellanstatligt och besluten fattas med enhällighet, men med konstitutionen i kraft skulle besluten i stället fattas med kvalificerad majoritet och i samarbete med EU-parlamentet.

Såväl EU-kommissionen som EU-parlamentet och flera medlemsländers regeringar har det senaste året dock visat ett påfallande intresse av att här redan nu övergå till majoritetsbeslut. Anledningen är kampen mot terrorism och gränsöverskridande brottslighet, och det stöd man anser att den har bland unionens medborgare.

En sådan övergång är också fullt möjlig även utan konstitutionen. Enligt artikel 42 i EU-fördraget (Amsterdamfördraget) kan ministerrådet – om alla länder är överens – bestämma att beslut inom det polisiära och straffrättsliga området ska fattas med kvalificerad majoritet. Kommissionen planerar att lägga ett förslag med det innehållet, och i slutsatserna från det nu junitoppmötet uppmanas det kommande finländska EU-ordförandeskapet att "undersöka möjligheterna att förbättra beslutsfattandet och insatserna inom området frihet, säkerhet och rättvisa på grundval av de befintliga fördragen".

Ett annat område där kommissionen och åtminstone en del medlemsländer är intresserade av att röra sig i konstitutionens riktning är utrikespolitiken. I en rapport som nyligen diskuterades i EU-kommissionen, betonas vikten av att samordna EU-ländernas agerande på den internationella scenen och där föreslås dessutom ett ökat diplomatiskt samarbete. Det senare något som förefaller vara ett embryo till vad konstitutionen säger om en gemensam diplomattjänst.

EU-kommissionen fick ett uppmuntrande svar från stats- och regeringscheferna när det gäller förslaget att öka samordningen av EU:s utrikespolitik. Kommissionsordföranden José Manuel Barroso tänker sig att rådets utrikespolitiske företrädare, Javier Solana, och de tre EU-kommissionärer som arbetar med utrikesfrågor, ska samråda mer. Samordningen innefattar även de diplomater som är utsända utanför Europa, och toppmötet uppmanade kommissionen och Solana att utforma ett konkret förslag på området.

EU:s utrikespolitiske talesman, Javier Solana, bad stats- och regeringscheferna att överväga en gemensam hållning kring energi- och säkerhetspolitik. EU importerar idag 90 procent av sin konsumtion av olja och gas från politiskt instabila länder, och Solana föreslog särskilt att EU minskar sitt beroende av Ryssland. EU-ledarna instämde i Solanas tankegångar och begärde att få se en handlingsplan för hur EU kan gå vidare i den riktningen, en plan som ska läggas fram på EU:s toppmöte i mars 2007.

Än mer framskridet är arbetet med att utveckla unionens militära krishantering, också det en av ingredienserna i EU-konstitutionen.

De snabbinsatsstyrkor EU är på väg att upprätta kommer att ge unionen en förmåga att snabbt kunna skicka ut militära förband i en internationell kris. En sådan insatsstyrka består av en bataljonsstridsgrupp på cirka 1.500 soldater med tillhörande stöd- och underhållsförband, samt nödvändiga flyg- och marina enheter, redo för snabb insats runt om i världen.

EU har som ambition att kunna påbörja en operation inom fem dagar efter det att ministerrådet har gett sitt godkännande. När väl ett beslut om att starta en operation är taget skall snabbinsatsstyrkan ha inlett sitt uppdrag på marken inom tio dagar efter beslutet.

Två snabbinsatsstyrkor kommer att stå i beredskap under sex månader för att sedan avlösas av två andra. Under sin beredskapstid ska styrkorna vara beredda att sättas in efter fem till tio dagars förvarning. EU har redan etablerat en begränsad förmåga till insats men full förmåga beräknas vara uppnådd år 2007. Då kommer EU att kunna genomföra två nästan samtidiga operationer med snabbinsatsstyrkor. Dessa kommer att kunna klara hela skalan av uppgifter från humanitära hjälpinsatser till traditionella fredsbevarande operationer och så kallade fredsframtvingande uppgifter innefattande väpnad strid. Regelrätta krig med andra ord.

Hittills har EU:s medlemsländer lovat ställa upp med 13 snabbinsatsstyrkor. Sverige leder en av dessa – Nordic Battlegroup – med soldater även från Finland, Estland och Norge. Den Nordiska styrkan kommer att stå i beredskap under första halvåret 2008.

EU-konstitutionen innebär att den vetorätt som tidigare funnits mot skapandet av en förtrupp på det militära området, så kallad krishantering, ska slopas. Istället sägs det uttryckligen att ett särskilt "strukturerat samarbete" på det militära området ska upprättas av "de medlemsstater som uppfyller högre krav på militära resurser, och som sinsemellan har gjort mer bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen".

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 100  Augusti 2006

Tillbaka eller Startsidan