Riksdagens ställning har underminerats av EU

När svenska folket går till val den 17 september är det för att välja en riksdag vars makt och befogenheter har blivit alltmer urholkade. Förtroendet för riksdagen rasar också. Enligt årets undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet så säger bara 22 procent av svenskarna att de har ett stort eller mycket stort förtroende för riksdagen. Detta är en kraftig nedgång från valåret 2002, då motsvarande siffra var 34 procent.

Riksdagens talman Björn von Sydow (s) är bekymrad över denna negativa utveckling och hoppas att trenden kan brytas när Sveriges Television ökar sina sändningar från riksdagen!

Det minskade förtroendet har sedan förra valet också visat sig som stort medlemstapp hos riksdagspartierna och deras ungdomsförbund.

För att motverka brist på fotfolk så amerikaniseras valrörelsen för att kunna attrahera alltmera lättrörliga väljare. Aldrig tidigare har så många ur politikeretablissemanget vallfärdat till Almedalsveckan i början av juli, som beskrivs som årets åsiktsmässa. Här möttes ett stort antal politiker, lobbyister, medlemmar i frivilligorganisationer för att delta i totalt 463 arrangemang, som bevakades av 378 ackrediterade journalister. Av riksdagspartiernas otaliga utspel så mörkar partierna utan undantag att svensk inrikespolitik numera är nästan totalt beroende av EU-politiken.

EU-fördragen har stadfäst och EU-konstitutionen grundlagsfäster en över hela jordklotet alltmer brutalt tillämpad nyliberal ekonomisk politik. För EU är den fria rörligheten av arbete, kapital, varor och tjänster viktigare än människors sociala välbefinnande. I EU-konstitutionen uttrycks den ekonomiska nyliberala politiken i unionens viktigaste mål på följande sätt; "Unionen skall erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser samt en inre marknad, där det råder fri och icke snedvriden konkurrens".

För att uppfylla detta mål så ersätts gradvis av riksdagen framtagen lagstiftning av EU-direktiv och EU-lagar som beslutas av ministerrådet i Bryssel. Efter att tidigare riksdagskvinnan Lena Eek (c) blivit EU-parlamentariker har hon upptäckt att cirka 80 procent lagstiftning numera härstammar från Bryssel.

Det är kanske då inte så underligt att de tongivande riksdagspartierna och politikerna undviker att koppla svensk inrikespolitik till vad som händer i EU, eftersom de är en del av och beroende av EU-systemet.

För att uppfylla det nyliberala målet så avregleras så mycket som möjligt, såvida regelverket inte är till fördel för de stora företagen. Särskilt offentliga verksamheter, som har kommit till för att skapa ett rättvist och solidariskt samhälle och skydda människors social välbefinnande, sätts under ständig stress. Genom ett stort antal EU-direktiv har allmänna välfärdstjänster som el, post, järnväg, tele, transporter etc. konkurrensutsatts med högre priser som följd.

När EU:s regeringschefer som Göran Persson träffas på toppmöten så innehåller ordförandeskapets slutsatser politiska riktlinjer som regelbundet pressar medlemsstaterna att konkurrensutsätta skola, vård, omsorg, arbetsrätt, socialförsäkringssystem, allt i syfte att gynna den fria marknadsekonomin på välfärdsstatens bekostnad.

För att hålla medlemsstaterna ytterligare i schack så disciplinerar EU:s stabilitetspakt och tillhörande utgifts- och budgettak hela den offentliga verksamheten.

Så länge regeringen och riksdagspartierna underordnar sig denna nyliberala politik, genomskådar allt fler väljare att regeringsalternativen inte ändrar sig i grunden. Så till exempel presenteras regeringens senaste budget som en reformbudget, men i själva verket så utgår den ifrån att den offentliga konsumtionen skall minska sin andel av bruttonationalprodukten från 31,3 procent 2003 till 28,1 procent år 2008. Detta innebär att för perioden en urholkning på 90 miljarder kronor fram till 2008.

Den nationella säkerheten har också urholkats. Försvaret har avrustats, värnpliktsförsvaret i praktiken lagts ned och ersatts med ett insatsförsvar med stridande svensk EU-trupp varhelst på jordklotet.

Den svenska försvarsindustrin har EU-anpassats från att vara inriktad på det nationella försvaret till att utan moraliska betänkligheter kränga vapen på en global marknad.

WTO-förhandlingarna, i vilka Sverige numera företräds av EU, samt regeringen och riksdagspartiernas icke-agerande inför israeliska folkrättsbrott gentemot det palestinska folket, visar att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik numera är helt underställd EU.

Underdånigheten inför EU har lett till att sedan valet 2002 så raseras i ökande takt och bit för bit det traditionella folkhemmet som byggts upp i generationer. Arbetslösheten är konstant hög, och särskilt ungdomar har hamnat i en alltmer utsatt position.

När de tongivande riksdagspartierna inte längre driver ideologifrågor, så amerikaniseras valrörelsen till att handla om moralfrågor och populistiska utspel. Fördelningsfrågorna sätts på undantag, och aldrig tidigare har inkomstskillnaderna mellan fattig och rik varit så stora som nu.

Valet till riksdagen borde handla om hur vi som svenska medborgare med full nationell självbestämmanderätt vill organisera vår välfärd och industripolitik.

Det är dags att återta kontrollen över den offentliga sektorn och verka för en nationellt inriktad industripolitik. Börja gärna med att kräva åternationalisering och återkommunalisering av allmänna välfärdstjänster.

Du som är EU-motståndare – rösta aldrig på en politiker eller ett parti som är för EU.

Jan-Erik Gustafsson

Kritiska EU-fakta nr 100  Augusti 2006

Tillbaka eller Startsidan