Uran finns i Sverige men har hittills inte utnyttjats då det ansetts vara alltför dyrt att bryta. De senaste åren har priserna på uranet ökat med flera hundra procent och därför har de svenska tillgångarna blivit mer intressanta för omvärlden. En debatt om svensk uranbrytning har satts igång.

Folkpartiet vill bygga ut kärnkraften och ser det svenska uranet som en möjlighet. Riksdagsledamoten Eva Flyborg uttalade sig i radion (10 mars) på följande sätt: "Eftersom uranpriset stigit och Sverige har femton procent av världens uran bör vi bryta för att tjäna pengar och skapa arbetstillfällen."

Men om EU beslutar att uran ska brytas i Sverige så spelar det ingen roll vad politikerna tycker. I euroatomfördraget som Sverige skrev under då vi blev medlemmar i EU står klart och tydligt att den så kallade europeiska atomenergigemenskapen är ägare till allt uran inom den europeiska unionen.

Det betyder att Sverige kan tvingas att bryta uran med allt vad det innebär av miljöförstöring. Risken att avfall och dagbrott ställer till med bestående miljöskador är betydande.

Jag deltog i Pugwash-mötet 1994. Jag kommer särskilt ihåg anförandet av Jan Prawitz - en av de mest kunniga i Sverige på kärnvapen. Han arbetade vid den tiden på försvarsdepartementet och hade ställt frågan om inte Sverige skulle kunna tvingas att bryta uran för att tillgodose kärnvapenindustrins behov om vi undertecknade euroatomfördraget. Han fick svaret att den frågan inte skulle tas upp före den 13 oktober dvs. folkomröstningen om EU.

Dåvarande regeringen visste att Sverige inte längre skulle kunna bestämma över det uran som finns i landet. På sjuttiotalet beslöt man att stoppa förberedelserna att bryta uran på grund av de höga kostnaderna och miljöskäl. 1995 beslöt man att överlämna förfogandet över tillgångarna till EU men man ville inte att svenska folket skulle veta någonting om det även om vi skulle tvingas förse kärnvapenindustrin med bränsle.