Det första EU:s ordförande Angela Merkel gjorde efter det att hon blivit förbundskansler var att besöka Georg W Bush. "De fann varandra direkt helt och hållet" sa Carl Tham, tidigare ambassadör i Tyskland, på ett möte i ABF-huset i Stockholm i januari.

Sedan hon blev förbundskansler har hon medvetet förändrat Tysklands utrikespolitik, och ersatt en tidigare kritisk hållning till USA till att betrakta USA som enbart en god vän. Dessutom har hon gjort NATO till en grundbult i säkerhetspolitiken. De transatlantiska banden har stärkts med den nya koalitionsregeringen av konservativa och socialdemokrater.

Den inflytelserike säkerhetsrådgivaren åt USA:s regering, Zbigniew Brzezinski, skriver i sin bok "Det stora schackbordet" att för att upprätthålla USA:s överhöghet spelar kontrollen av den euroasiatiska kontinenten en avgörande roll. "Amerikas geostrategiska intresse för Europa är enormt" ty, fortsätter han, "Västeuropa, och i ökande grad centraleuropa, förblir till stora delar ett amerikanskt protektorat med allierade stater i ett vasalliknande förhållande".

Angela Merkel har fått ett villkorslöst stöd från den mäktiga Springer-koncernen, vars mediagrupp driver en tydlig pro-amerikansk och pro-israelisk hållning och politik.

En av dess journalister Jeffrey Gedmin är också en informell rådgivare till Angela Merkel. Nästan varje vecka skriver Gedmin långa kommentarer i Die Welt till politiska händelser, som strikt följer en neo-konservativ linje. Han har arbetat tätt tillsammans med Richard Perle och John Bolton i American Aspen Institute.

Sedan "kriget mot terrorn" har Gedmin varit chef för dess internationella kontor i Berlin. Den officielle utrikespolitiske rådgivaren till förbundskanslern, Eckart von Klaeden, är en utrikespolitisk hök inom CDU/CSU, som alltid förespråkar USA-administrationens linje.

I sitt tal "Que Vadis, Tyskland" på årsdagen 2003 till återföreningen av Tyskland argumenterade hon för ett nyliberalt politiskt program för CDU, och tog på så sätt avstånd från den katolska sociala doktrinen i CDU:s politiska program, som bl.a. inneburit en politisk orientering på kristen grund; ett rättssamhälle; accepterandet av liberala och sociala rättigheter samt undvikandet att bli inblandad i militära konflikter. Detta betraktas i Tyskland också som en händelse av stor politisk vikt.

Sedan Merkel kom till makten har ekonomi- och skattepolitiken orienterats bort från att bevara den gemensamma välfärden. Skattehöjningar för konsumenter och nedskärningar i sociala utgifter (t.ex. Hartz IV) syftar till att få fram mer pengar för den nyliberala politiken och till växande militärbudget. Inför det tyska ordförandeskapet 2007 har Merkel tydligt deklarerat gynnandet av fria kapitalrörelser som en av de viktigaste frågorna.

Förra året när CDU firade 60 år sade Angela Merkel att "tyskarna har ingen laglig rätt till demokrati och en social marknadsekonomi inom historisk tid". Detta hennes uttalande är en annan händelse av historisk betydelse. Med dessa ord betraktar hon inte längre den tyska konstitutionen som grunden för statsbildningen. Enligt artikel 20 i samspel med artikel 79:3 så har tyskarna en legitim rätt till demokrati och en socialstat. Grunden för tysk politik är numera det "transatlantiska partnerskapet".

Tyskland är det folkrikaste landet inom EU och har den starkaste ekonomin. Det tyska folket vill leva i välstånd och fred, och det är villigt att bidra till en värld med större rättvisa och fred. Men den nuvarande tyska regeringen bedriver en politik som strider mot folks uppfattningar, som många i Tyskland betraktar som en tyst statskupp.

Ju mer tydlig Tysklands destruktiva roll blir i världspolitiken på bekostnad av dess eget folk, desto viktigare blir det att kräva stopp för regeringen Reinfeldts EU-anpassliga utrikes- och säkerhetspolitik (till exempel den nordiska stridstruppen och utökat europeisks försvarssamarbete) och på nytt återupprätta en nationellt självständig utrikes- och säkerhetspolitik.