Ann Charlott Altstadt: Vänsterman
hellre än högerkvinna
Vem som ska bli ny partiledare är en
nagelbitare. Lena Askling ger i Aftonbladet SSU beröm för att
man inte fegar ur och skyller valnederlaget på Göran Persson
som person eller på medierna.
För mig låter det som att fortsätta leva i
förnekelse istället för att bearbeta sitt förflutna på riktigt.
Det är självklart att Göran Persson var en black om foten – en
socialdemokratisk partiledare som blev symbol för
klassamhället. Lika säkert är att arbetarrörelsens
självförvållade mediaunderläge påverkade valutgången.
Fenomenen var, precis som den misslyckade
arbetslöshetshanteringen, tecken på partiets ideologiska
vindkantring. Tillsammans bildade de ett elakartat triumvirat
som drev väljarna bort från partiet.
Frågan är vem och vad som ska komma
istället? De kvinnliga huvudkandidaterna, oavsett om de tackat
nej för gott, belyser socialdemokraternas ideologiska kris. Vi
har nämligen ingen aning om var de står politiskt. Tycker de
någonting utöver EU-anpassade standardfraser?
Medlemmarnas enda hopp tycks vara att
deras framtida partiledare åtminstone har ett naturligt tilltal
i teverutan. Men Mona Sahlins chosefria tonfall borde sedan
länge vara förbrukat. Vad använde hon det till under 90-talet
förutom att med ett blött finger i luften mota bort allting som
liknade vänster? Den vanlige sossen skulle inte längre känna
igen partiet var det kaxiga budskapet uppifrån. Nu gör dem inte
det längre, så grattis, hundratusen röstade istället på
moderaterna eller la sig på sofflocket.
Margot Wallström i sin tur representerar,
trots sin mänskliga framtoning, just det elittänkande som
socialdemokratin måste lämna för att återvinna folklig
legitimitet. Hennes popularitet hänger antagligen samman med
att medierna påstod att hon var mobbad av Göran Persson. Men
varför blunda för att Wallström var överens med etablissemanget
om att ja-sidans nederlag i EMU-valet inte berodde på
självständigt tänkande individer, utan på Perssons så kallade
undermåliga ledarskap. Bara att vi överhuvudtaget har börjat
prata om politiker i termer av ledare, istället för folkvalda,
är en direkt följd av EU:s överhetskultur.
Om socialdemokratin ska ha en chans i
framtiden måste man ge upp den tomma blairismen och våga komma
ut som vänsterparti. Partiet har haft så dålig självkänsla att
man spelat höger alldeles i onödan, alldeles för länge. För att
människor ska känna igen sig socialdemokratin måste en
partiledare våga sig på anti-kapitalism, leverera äkta
maktkritik och sluta försöka ge nyliberalismen ett mänskligt
ansikte. Olof Palme talade om att avskaffa klassamhället. Jag
struntar i vilket kön den nya partiledaren har bara jag får
höra de orden igen. Hellre en vänsterman än en högerkvinna.
ANN CHARLOTT ALTSTADT
Kritiska EU-fakta
nr 102 Februari 2007
Tillbaka eller Startsidan
|