Per Gahrton: Svensk EU-vänster vågar inte vara kritiska mot EU

Det mest utmärkande för ”Vänster för Europa”, en antologi av vänsterfederalister, med Arena-direktören Håkan A Bengtsson som redaktör, är att den är kemiskt fri från EU-kritik. Boken präglas, som Bengtsson påpekar i ett förord, inte bara av att författarna tror på EU som ram för en framtida ”europeisk demokrati” utan dessutom ”har en positiv syn på vad EU hittills åstadkommit”.

Det är numera faktiskt rätt ovanligt, också i traditionella EU-kramarkretsar, i varje fall i andra EU-länder. De flesta väljare i Frankrike och Nederländerna som röstade nej till konstitutionen i fjor är ju med nordiska ögon sett EU-anhängare. Men de har en kritisk syn på dagens EU. Ett annat exempel på detta är ”Die sieben Todesünden der EU” (Ueberreuter, Wien, 2006) av två österrikare med rötterna i miljö- och antiglobaliseringsrörelsen, Helmut Weixler, presstalesman för Gröna Gruppen i EU-parlamentet och journalisten Michel Reimon. De slaktar EU-författningen med bitande ironi. Det påstods att författningskonventet firades som en sensationell demokratisk nyhet, skriver de, men vem var det som firade? Jo, politikerna. ”Spontana glädjefester bland de europeiska medborgarna hörde ingen talas om.”

Sin kritik av dagens EU sammanfattar de i ”sju dödssynder”, typ tungroddhet, tygellöshet och kortsiktighet.  Det handlar om EMU:s arbetslöshetsfrämjande åtstramningspolitik, avregleringsfanatismen (med Bolkenstein-direktivet som avskräckande symbol), Fästning Europa-syndromet och avskärmningen mot omvärlden, miljöpolitikens underläge gentemot frihandelsintressena (med ”sjuårskriget” mellan miljövänner och industrilobbyister om kemikalielagstiftningen, REACH, som typexempel).

Den bild de tecknar är så mörk att man får en känsla av att EU står inför sin undergång. Ändå är de alltså EU-anhängare och skissar en rad reformer för att skapa ett alternativ-EU. Utan kritiken mot dagens EU skulle deras framtidsvision hänga helt i luften. Varför radikalt ändra på EU om EU idag är bra?

Det är den frågan som inte får något svar i ”Vänster för Europa”. Hur ska till exempel Lasse Bergs och Mats Engströms pläderingar för en sorts grönt uthållighets-EU, kunna tas på allvar när det i boken inte finns ens en antydan av den sorts kritik som Weixler & Reimon framför mot EU:s miljöpolitik eller som den franska nej-vänstern riktar mot EU:s nyliberalism?

”Vänster för Europa” påstår sig vilja överskrida ja-nej-konfrontationen. Man vill kämpa för europeisk demokrati. Men man avfärdar två folkomröstningar om Europas konstruktion! Anders Ehnmark gör en stor sak av att det fanns högerfolk på den franska nej-sidan. Som om det inte finns högerfolk på ja-sidan, dvs. samma sida som ”Vänster för Europa”.

Att före detta vänsterpartisten Kenneth Kvist häller ut galla i traditionell avfällingsstil över före detta meningsfränder för att skyla att han i författningskonventet satte sig i Bokassa-vännen Giscards knä istället för att företräda de väljare som valt honom, är psykologiskt förklarligt. Men varför skall en liknande hätsk grundsyn mot den EU-kritiska vänstern prägla en hel bok som gör anspråk på att vilja gå bortom ja-nej-motsättningen?

Problemet med de svenska vänsterfederalisterna är att de fungerar isolerade från den europeiska gemenskap de omhuldar. Hur förklarar de att större delen av den franska vänstern kampanjerade mot den EU-konstitution som de själva tycks vilja svälja med hull och hår utan folkomröstning?

När jag i maj i fjor som ende svensk talade vid samma kampanjmöte i Paris för nej till konstitutionen som Henri Emmanueli, Oskar Lafontaine och andra europeiska vänsterpolitiker undrade jag varför man inbjudit en miljöpartist som har utträde ur EU på programmet. Varför inte istället någon svensk vänsterfederalist? I ”Vänster för Europa” hittar jag svaret. Trots att väldigt få franska författningsmotståndare ifrågasätter EU är det uppenbart att de måste känna större gemenskap med nordiska EU-motståndare än med den sorts vänsterfederalister som likt Anders Ehnmark & Co är mindre kritiska mot EU än de flesta svenska borgerliga EU-anhängare.

Lärdomen för nordiska EU-motståndare är att vi i större utsträckning bör samarbeta med den växande progressiva folkrörelse i andra EU-länder som visserligen inte (ännu) ifrågasätter EU:s existens men i det mesta delar den fundamentalkritik mot EU som präglar till exempel Nej till EU. 

Precis som nordiska EU-motståndare har gröna och röda europeiska författningsmotståndare förstått att varje dröm om ett alternativt Europasamarbete måste bygga på radikal-kritik av dagens EU. Om man sedan tror att vägen dit går via utträde ur EU eller via omvandling av dagens EU är mindre särskiljande. Vattendelaren är om man har ”en positiv syn på vad EU hittills har åstadkommit” eller inte.

PER GAHRTON

Kritiska EU-fakta nr 102  Februari 2007

Tillbaka eller Startsidan