Sören Wibe: Socialdemokratins nya ledare måste kunna ena arbetarrörelsen

Allt sedan Ingvar Carlsson hösten 1990 överraskande tillkännagav att Sverige ämnade söka medlemskap i EU har opinionen inom socialdemokratin varit splittrad. I folkomröstningarna 1994 (EU) och 2003 (EMU) röstade en majoritet av partiets väljare nej. Denna delning går igen även bland partiets medlemmar, något som tydligt märktes då vi – Socialdemokratiska EU-kritiker – våren 2005 samlade namn för en folkomröstning om EU:s nya konstitution.

Splittringen består alltså. Och det finns ingen anledning att tro att den kommer att blekna bort under de närmaste decennierna. I Norge, där man debatterat EU-medlemskap i 35 år, är fortfarande en majoritet av arbejderpartiets väljare skeptiska till EU. Situationen i Storbritannien och Danmark är likartad. Och bland de franska socialisterna, tidigare de verkliga EU-entusiasterna, röstade en majoritet nej till EU:s nya konstitution.

Man må tycka att denna delning är sorglig, men den är ett faktum. Inom den nordiska socialdemokratin finns en kraftig strömning, speciellt i partiernas ledningar, som ser EU som ett medel att förverkliga ett socialt Europa. De ser EU som den goda samarbetsorganisationen som en globaliserad värld behöver. Men många av socialdemokratins väljare ser EU som en i huvudsak odemokratisk och nyliberal konstruktion. De pekar på den överstatlighet som gör att en handfull byråkrater i Bryssel kan köra över en hel folkmajoritet, och på det faktum att EU:s fördrag driver den ekonomiska politiken högerut.

Det kan vara värt att påminna om denna delning, då nu partiet skrider till ledarval. Det finns en hel del tongivande partikamrater som igen och igen pläderar för att partiet ”en gång för alla” måste göra upp med EU-skeptikerna. De söker stöd i det faktum att en förkrossande majoritet av partistyrelse och riksdagsgrupp tillhör det EU-positiva lägret och kräver att medlemskår och ledning skall gå i takt.

Jag vill varna för detta. EU-kritikerna inom partiets väljarkår kommer inte att försvinna om de EU-kritiska medlemmarna tystas. Tvärtom, det ligger en rad EU-beslut framför oss, som mycket väl kan gå rakt emot våra väljares intressen. Det viktigaste är naturligtvis Vaxholmsfallet, där fackets rätt att ta strid för svenska kollektivavtal har ifrågasatts. Det är naturligtvis möjligt att EU-domstolen ger det svenska facket rätt, men saken är ingalunda självklar. Skulle domen gå svenska facket emot, hotar ett formidabelt uppror mot EU inom socialdemokratins väljarbas.

Jag tror det vore bra, om den ledare som skall väljas, förstår denna tudelning, och att den inte kommer att försvinna. Det krävs en ledare som förstår att hålla samman den breda rörelse som arbetarrörelsen är. Att föra en hård konfrontationspolitik kan kanske skapa ett monolitiskt parti, men det kommer att driva mängder av våra väljare i famnen på andra, mer EU-skeptiska, partier. Vilka de är, vet alla.

Ett parti som vill nå 40 procent av väljarna måste ha högt i tak. Och när det gäller EU är kritiken dessutom berättigad från socialdemokratisk synvinkel. När vi gick in i unionen gjordes det för att vår närvaro skulle göra EU mer rött. Det är nog många med mig som istället tycker att det blev EU som gjorde Sverige mer blått.

Inte sällan, och inte heller oriktigt, likställs EU-kritiken med partiets vänsterflygel. Men det är en myt att tro att bara en högervridning kan återföra socialdemokratin till makten. I förra årets val tappade partiet 4,9 procent. Men 1991 förlorade man 5,5 procent. Den förlusten kom efter vad som verkligen var en högervridning, med skattereform, ansökan om EU-medlemskap, valutaavreglering och där partiet för första gången i historien – satte kampen mot inflationen före kampen mot arbetslösheten.

Men hela den stora förlusten 1991 togs igen med råge 1994, såväl i storstäder som på landsbygden. Och det skedde inte genom att föra en högerpolitik, en storstadspolitik, eller en politik som siktade på att tysta EU-skeptikerna i partiet.

Segern vanns genom att för en klassisk socialdemokratisk politik för hela landet och genom att hålla ihop partiet med erkännande av den splittring i EU-frågan som fanns. Så vinns även valet 2010, och det är en insikt som den kommande ledaren bör ha.

Kritiska EU-fakta nr 102  Februari 2007

Tillbaka eller Startsidan