Vi
kräver folkomröstning om den kommande EU-grundlagen!
Tysklands förbundskansler Angela Merkel hyllas nu av
ledarskribenter och kommentatorer. Bilden som tecknas är att
hon har räddat EU. Berömmet för hennes taktiska skicklighet
inför och under EU:s toppmöte den 21-22 juni är gränslöst
och kritiklöst.
Debatten
och kommentarerna har i övrigt handlat om det politiska
spelet på toppnivå med Tony Blair, Nicolas Sarkozy, Vaclav
Klaus och Lech Kaczynski i centrum. Spännande politisk
teater förvisso. Men vad var det politiska innehållet?
Det
handlar faktiskt om medlemsländernas framtid som
självständiga stater och därmed om den europeiska
demokratins villkor. Ursprunget är att EU:s ledare vid
toppmötet i Laeken 2001 definierade EU:s centrala problem:
låg demokratisk legitimitet, bristande öppenhet och en
långtgående centralisering och detaljreglering.
De
enades om att man måste klara ut vad EU skall göra och vad
medlemsländerna skall sköta själva. Vikten av att respektera
subsidiaritetsprincipen och att EU förblir ett samarbete
mellan likvärdiga stater betonades.
Ett
konvent tillsattes för att föreslå reformer i denna
riktning. Att sammanfatta EU:s fördrag i en samlad grundlag
var inte uppgiften utan beskrevs bara som en möjlig lösning.
Och här spårade det ur.
Konventets president, den förre franske presidenten Valery
Giscard d’Estaing, frångick i praktiken uppgiften och
satsade med mycket auktoritära metoder helt på ett
författningsförslag för att lägga grunden till en EU-stat.
Det gick så långt att förslag som aldrig diskuterats i
arbetsgrupper eller ens i presidiet sattes in i texten.
Det stod
naturligtvis klart för alla som ville se att Giscard
d’Estaings förslag till EU-grundlag skulle förändra
medlemsländernas styrelseskick.
I
Sverige konstaterade tunga remissinstanser som JK, HD och
Regeringsrätten att ett riksdagsbeslut om EU-konstitutionen
kan strida mot svensk grundlag. Tio länder fann att frågan
måste avgöras i folkomröstning, däribland Frankrike,
Nederländerna och Storbritannien.
Det
ledde till katastrof för projektet. De franska och
holländska folken röstade nej i folkomröstningar redan på
försommaren 2005 med stora majoriteter och högt
valdeltagande. Alla förstod att även britterna skulle säga
nej, och rent rättsligt hade ju förslaget fallit redan efter
franska folkets nej.
Det som
sedan hänt är från demokratisk synpunkt skrämmande. De
politiska ledarna i EU har bakom kulisserna enats om att
driva igenom fördraget i alla fall, utan folkligt stöd där
så krävs.
För att
klara detta måste nya folkomröstningar till varje pris
undvikas. De regeringar som hade lovat folkomröstning måste
därför kunna hävda att det nu har gjorts sådana ändringar
att löftet inte längre gäller.
Samtidigt skulle förslaget genomdrivas med i praktiken
oförändrat innehåll. Regeringscheferna svarade redan i mars
ja på Angela Merkels fråga om det kunde vara en god idé att
ändra terminologin utan att ändra den politiska substansen.
Och så blev det! Det nya förslaget är praktiskt taget
identiskt med det som fransmän och holländare röstade nej
till.
Kosmetiska förändringar har gjorts. Nu heter det
reformfördrag i stället för konstitutionellt fördrag,
utrikesministern har fått en annan titel och symboler som
nationalsång och flagga har strukits. Men den politiska
substansen är, helt enligt planerna, oförändrad.
Och nu
skall vi alla svälja påståendet att detta förslag å ena
sidan är så totalt förändrat att alla löften om
folkomröstning faller och samtidigt så totalt oförändrat att
länder som redan ratificerat inte behöver göra om processen.
Förslaget innebär ett avgörande steg i byggandet av en
EU-stat. Vi går nu snabbt mot en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik. Ett gemensamt försvar skall skapas och
överstatligheten inom det rättspolitiska området skall
förstärkas. En EU-president och en utrikesminister med egen
diplomatkår skall införas. Den kostsamma jordbruks- och
regionalpolitiken befästs. En europeisk åklagarmyndighet
införs. Vetorätten avskaffas inom ett femtiotal områden. EU
blir en juridisk person och kan ingå avtal som binder
medlemsstaterna. Sveriges röststyrka och inflytande i
ministerrådet halveras nästan.
Det rör
sig alltså om fundamentala förändringar för Sverige som
nation och för svensk demokrati, och vi vet att
folkmajoriteten har en helt annan syn än riksdagsmajoriteten
på denna fråga. Så är det i flertalet EU-länder. Det blir
därmed orimligt att en riksdagsmajoritet utan förankring i
folkviljan tar beslutet. Folkomröstning är den enda rimliga
lösningen, när de valda politikerna inte är representativa
för sina väljare i en av vår tids viktigaste politiska
frågor.
Det går
inte att bygga det europeiska projektet i strid med
folkviljan, och opinionsmätningarna visar att en klar
majoritet av svenskarna vill folkomrösta om EU-fördraget.
En
omfattande Sifomätning, som presenterades den 10 juli, visar
att en majoritet av de tillfrågade, 51 procent, anser att
det är ett dåligt förslag som nu lagts fram. Mätningen visar
också att 67 procent vill folkomrösta om frågan. Bara 30
procent tycker att förslaget är bra och 29 procent
accepterar att riksdagen ska kunna ta beslutet utan
föregående folkomröstning.
Det är
därför Sveriges riksdag måste utlysa folkomröstning om detta
och sedan i valkampanjen ta sig an uppgiften att övertyga
medborgarna i stället för att köra över dem med ett
riksdagsbeslut för vilket de i praktiken saknar politiskt
mandat.
Sverige
är förtjänt av en ny debatt. En sådan folkomröstning handlar
inte om ja eller nej till EU utan om ja eller nej till detta
författningsförslag. Ett nej leder till omförhandling av
fördraget och dessutom till möjlighet för Sverige att i
likhet med Storbritannien och Danmark erhålla permanenta
undantag från bland annat kravet på att införa euron.
Undertecknade sex svenska ledamöter av EU-parlamentet kommer
från vitt skilda politiska partier, men vi har alla valts på
mandatet att säga nej till den utveckling av EU som nu
föreslås. Vi kräver att svenska folket i folkomröstning får
ta ställning till detta nygamla förslag till EU-grundlag.
Svenska folket står inför ett historiskt vägskäl och måste
ha rätten att självt välja sin framtid.
Hélène
Goudin, junilistan
Jens Holm, vänsterpartiet
Nils Lundgren, junilistan
Carl Schlyter, miljöpartiet
Eva-Britt Svensson, vänsterpartiet
Lars Wohlin, kristdemokraterna
Kritiska EU-fakta
nr 105 Oktober 2007
Tillbaka eller Startsidan
|