Lissabonfördraget medför massivt ökad överstatlighet
Tidigt
på morgonen den 19 oktober korkade EU:s ledare upp
champagnen. Lissabonfördraget, som ska ersätta den
förkastade konstitutionen, var färdigförhandlat och klart.
De förändringar av texten, som skedde i den sista
förhandlingen, var mycket begränsade. Några
EU-parlamentariker och en generaladvokat i domstolen lades
till, men inget av betydelse ändrades i den kompromiss som
EU:s toppmöte slöt redan vid midsommar.
Lissabonfördraget innebär att överstatligheten inom EU ökar
massivt. Beslut med kvalificerad majoritet i rådet och
medbestämmanderätt för EU-parlamentet blir en huvudregel,
med några få undantag, på områden som skatter, försvar och
delar av det rättsliga området. I praktiken innebär denna
förändring en massiv överföring av makt från de nationella
demokratierna till unionens institutioner.
Ett av
de områden där överföringen av makt till EU är mest
omfattande är asylfrågor, straffrätt och civilrätt. Grunden
läggs även för en åklagarmyndighet på EU-nivå. Dessutom
skapas en möjlighet att i framtiden avskaffa vetorätten på
fler områden, utan att fördraget behöver ändras igen.
Systemet för omröstningar i rådet kommer att göras om
stegvis, så att de stora ländernas makt ökar på de små
staternas bekostnad. I praktiken får tre stora EU-länder i
förbund med bara ett mindre land vetorätt över alla andra
länder. Makten för EU:s domstol och EU-kommissionen över
politiken i medlemsländerna stärks betydligt på flera
områden. Ett exempel på det är att EU-kommissionen kommer
att företräda hela unionen på fler områden inom WTO.
EU får en stats representanter. Poster som president och
utrikesminister för EU inrättas. Utrikesministern får ett
nyskapat utrikesdepartement på EU-nivå till sin hjälp.
På
försvarsområdet är förändringarna dramatiska. Det slås fast
att EU ska få ett gemensamt försvar. Medlemsländerna åläggs
att öka sin militära kapacitet, i praktiken att upprusta. EU
görs till en militär allians med en plikt för
medlemsländerna att försvara varandra. Unionens militära
agerande ska synkroniseras med Nato. Men något entydigt krav
på mandat från FN:s säkerhetsråd för att sända EU-trupp
saknas trots diverse lurviga formuleringar som berör FN:s
roll på området.
I Lissabonfördraget finns inte ett enda exempel på att EU:s
makt minskar eller begränsas. Tvärtom görs det tillägg om
udda politikområden som idrott, turism och rymden.
Inte heller ökas de nationella parlamentens makt att
kontrollera EU, tvärtom försämras den jämfört med förslaget
till konstitution. Nu slås det fast att även om en majoritet
av de nationella parlamenten är emot att ett förslag läggs
fram från EU-kommissionen så kan kommissionen ändå köra över
dem och lägga förslaget.
EU:s
marknadsliberala kärna finns kvar oförändrad. Den fria
rörligheten för kapital, arbetskraft, varor och tjänster
överordnas andra politiska hänsyn som miljö eller fackliga
rättigheter. Tjänstesektorn ska avregleras med nya direktiv.
Valutaunionen förändras bara marginellt. Sverige saknar
undantag från EMU. Istället är det enligt Lissabonfördraget
de länder som redan har infört euron som ska bestämma när
Sverige ska anslutas till valutaunionen.
Formuleringen om att EU-rätten är överordnad nationell rätt,
även nationell grundlag, finns kvar med en annan placering i
texten. Däremot är paragrafen om unionens symboler
borttagen. I praktiken saknar det betydelse eftersom EU
redan har och använder en flagga, har en hymn och fira
Europadagen som nationaldag.
Under
förhandlingarnas gång har den svenska regeringen inte
intagit några självständiga ståndpunkter och inte framfört
några krav. I praktiken har ministrarna Malmström och
Reinfeldt inriktat sig helt på att ligga still som en
dörrmatta åt EU-kommissionen och Tyskland.
Jonas
Sjöstedt
Kritiska EU-fakta
nr 106 November 2007
Tillbaka eller Startsidan
|