Ska vi inte orka läsa Lissabonfördraget?

Den konstitution för EU som fransmän och holländare röstade nej till 2005 var på många vis en eländig text fullproppad med militarism, centralism och marknadsliberalism. Men den hade en tydlig fördel, den var läsbar. Inför folkomröstningen i Frankrike läste en stor del av väljarkåren hela eller delar av konstitutionen innan de flesta av dem bestämde sig för att tacka nej till förslaget.

Det nya Lissabonfördraget är extremt svårläst. Det består av en rad, ofta mycket detaljerade, förändringar i de EU-fördrag som redan finns. Till det kommer protokoll och förklaringar. Texten är ofta obegriplig för det otränade ögat och full med korsreferenser.

Bara den som sitter med stort tålamod och EU:s gamla fördrag vid sidan om får hela bilden. Den bild som då framträder är att Lissabonfördraget till 95 procent har samma innehåll som den konstitution som redan har förkastats.

Medan jag brottas med att tyda förslaget till EU:s, och därmed vår, nya grundlag så slås jag av en tanke. De som har skrivit texten har gjort det svårt för sig. Det hade varit betydligt enklare för förhandlarna att skriva om konstitutionen i den form den redan fanns, det hade sparat dem mycket möda. Det hade dessutom skapat en text som kunde läsas av många. Jag kan inte låta bli att undra över om det kanske är meningen att vi inte ska kunna läsa vår nya grundlag?

Det är när man får hela bilden, hela den text som ska gälla efter Lissabonfördraget, som det framgår hur marknadsliberalt EU är. Kapitalets fria rörlighet är grundlagsfäst, ingen Tobinskatt där inte. EU ska anta nya direktiv om att avreglera tjänstesektorn.

I en särskild artikel lovar dessutom medlemsländerna underdånigt att avreglera tjänsterna mer än vad EU beslutar om. Den inre marknaden är i orubbat bo, rätten för företagen att sälja sina varor ska även i framtiden vara en viktigare prioritering än löntagarnas rättigheter eller hårda miljökrav på varor. EUs inre marknaden är så viktig att det till och med finns en artikel som säger att den måste upprätthållas även om det blir krig.

Även i avsnittet om den ekonomiska politiken härskar det gamla högertänkandet. Prisstabilitet överordnas i praktiken andra hänsyn som sysselsättning och välfärd. Direktörerna i centralbanken är strängt förbjudna att lyssna på folkvalda.

Sverige har, till skillnad från Danmark och Storbritannien, inget undantag från EUs gemensamma valuta. Enligt Lissabonfördraget är det EUs ministerråd som med kvalificerad majoritet ska avgöra när vi ska avskaffa vår valuta. Respekt för den svenska EMU-omröstningen? Glöm det, sådant ville inte de svenska förhandlarna besvära med när EUs framtid skulle avgöras.

Lissabonfördraget gör EU ännu mer odemokratiskt. EU-kommissionen får mer makt på flera områden. Ett exempel är att de ska få förhandla för hela EU om immaterialrätt inom ramen för WTO. Där ska de kunna sitta bakom sina stängda dörrar och uppfylla storföretagens önskelistor om avskaffade monopol och avregleringar i syd och i nord.

I debatten skruvas argumenten hårt av Lissabonfördragets anhängare. En ny procedur som innebär att EU-kommissionen får lägga fram lagförslag även om en majoritet av medlemsländernas parlament invänder mot dem framställs som en demokratisering.

Några ord om klimatet, som inte ger EU någon mer makt att bedriva politik på området, framhålls som banbrytande samtidigt man tiger om de många bindande paragrafer som innebär att EU ska få ett gemensamt försvar och upprusta militärt.

Hoppas de att ingen av oss ska orka läsa Lissabonfördraget?

Tillbaka eller Startsidan