LO-ledningen lägger ut dimridåer om Vaxholmsdomen

Under riksdagens extradebatt om Vaxholmdomen strödde arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin beröm över LO-ledningen, som han tyckte var ”väldigt måttfull och balanserad” i en debattartikel i DN samma dag.

”De som anser att den svenska modellen har raserats har givetvis fel”, skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och förste vice ordförande Erland Olauson, på DN:s debattsida och fortsätter: ”De som utropade arbetsgivarsidan som vinnare likaså. Det gäller också dem som lägger hela skulden på EU och anser att Sverige bör begära utträde.”

Effekterna av domen behöver inte bli stora, menar LO-ledningen: ”Det är inte i första hand jurister i Luxemburg som avgör hur vi utformar vår arbetsmarknad. Det bestämmer vi själva.”

Lundby-Wedin och Olausson försöker dölja det svidande nederlaget genom att skjuta över ansvaret på Littorin och den borgerliga regeringen.

Men facket förlorade Vaxholmsmålet i EU:s domstol. Det kan inga dimridåer från LO-ledningen dölja.

Vaxholmsdomen ger fyra otvetydiga svar:

Det första är att Sverige inte bestämmer över arbetsmarknaden, om löntagare får strejka eller blockera en arbetsplats. Det gör EU.

Det andra är att svenska fackföreningar inte får ta till stridsåtgärder som stör den fria marknaden. EU:s domstol tar därmed ifrån löntagarna det enda verkliga försvaret för principen lika lön för lika arbete.

Det tredje är att företag från andra EU-länder med lägre lönenivåer har rätt att skicka anställda till Sverige för att arbeta för dessa lägre löner. I bästa fall kan svenska fackföreningar kräva att lönerna motsvarar svenska minimilöner.

Det fjärde är att EU:s inre marknad med fri rörlighet för marknadskrafterna går före löntagarnas intressen. Det förklarar varför Svenskt Näringsliv i ett pressmeddelande kallar domen ”mycket tillfredsställande”.

Vaxholmsdomen försvagar löntagarna och kommer att öppna den svenska arbetsmarknaden för social dumpning – konkurrens med låga löner och sämre villkor.

Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 hävdade ledningen för fackföreningsrörelsen, i skön allians med regeringen Bildt och den socialdemokratiska partiledningen, att Sverige fått garantier för att kollektivavtalsmodellen inte skulle påverkas av ett medlemskap.

”Vårt system är annorlunda än i många andra EU-länder. Därför såg Sverige till att få garantier från EU-kommissionen i samband med att vi gick med i EU 1995 om att vi skulle kunna behålla vårt system och Sverige klargjorde skriftligt att det var en absolut förutsättning för vårt medlemskap”, påstod Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd och Elektrikerförbundet juridiska ombud i EU-domstolen, på LO-tidningens debattsida mitt under pågående konflikt i Vaxholm.

EU-domstolens yttrande om Vaxholmsfallet har avslöjat att dessa garantier inget var värda.

Istället för att förändra svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal för att försöka tillmötesgå överstaten i Bryssel måste regering och riksdag nu hitta en permanent lösning för att säkra grundläggande fackliga rättigheter. Sverige måste få det juridiskt bindande skydd för kollektivavtal och strejkrätt som vi blev lovade när vi gick med i EU.

Lissabonfördraget, den nya EU-grundlagen, har ännu inte godkänts av Sverige. Riksdagen kan säga nej och begära en omförhandling. Flera länder, bland andra Storbritannien och Danmark har förhandlat fram undantag från EU-fördrag bland annat från valutaunionen EMU och EU:s rättighetsstadga.

Ingenting, förutom den politiska viljan och fortsatta illusioner om EU, hindrar Sverige från att kräva liknande undantag för vår kollektivavtals-modell i Lissabonfördraget. Om Sverige inte godkänner det, faller hela fördraget. Det är svårt att tänka sig ett bättre förhandlingsläge.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 107 November 2007

Tillbaka eller Startsidan