Nu införs flexicurity i EU

I skymundan av domen i Vaxholmsfallet har ingen eller liten uppmärksamhet ägnas åt att EU:s regeringschefer på toppmöte i Bryssel ställde sig bakom principerna om flexicurity, som arbetas fram av EU:s sociala parter. Detta är ytterligare hot mot den svenska arbetsrätten.

I artikel 136a återger Lissabonfördraget i sin helhet artikel I-48 i den av de franska och nederländska folken ratade EU-konstitutionen: ” Unionen skall erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå. [...] Det sociala trepartsmötet för tillväxt och sysselsättning skall bidra till dialogen”.

Detta sociala trepartsmöte finns redan. Det hålls minimum en gång per år dagen före EU:s regeringschefer har sitt vårtoppmöte. Mötet samlar Europafacket för vilket LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin är ordförande, de europeiska arbetsgivarna, EU-kommissionen och EU:s ordförande. Trepartsmötet är i allmänhet ett tillfälle för gemensamma uttalanden av Europafacket och de Europeiska arbetsgivarna i frågor som t.o.m. förekommer på toppmötets dagordning.

Hittills har trepartsmötet bara varit av informell karaktär. Nu införlivar Lissabonfördraget detta som en del av EU:s institutioner.

Det senaste trepartsmötet hölls på morgonen den 18 oktober just före de 27 regeringscheferna träffades i Lissabon för anta den nya EU-grundlagen. Vid detta tillfälle presenterade Europafacket och de europeiska arbetsgivarna som det heter ett gemensamt ”historiskt ” dokument om ”moderniseringen av arbetsmarknaden och stora principerna för flexicurity”.

Avsikten med detta dokument var att lägga grunden för EU:s regeringschefer att anta gemensamma principer för vad som kallas flexicurity. Detta betyder att Europafacket medverkar i rollen som lagstiftare i europeiska beslut.

Portugals dåvarande EU-ordförande José Sokrates värderade dokumentet som ”en god nyhet för Europa” och ”som ett extremt viktigt steg för genomförandet av Lissabonstrategin”. EU:s ordförande José Barroso lyckönskade de sociala partnerna till det korporativa samförståndet och tillade att överenskommelsen är ”en uppvisning i att EU anpassar sig till kraven på ett alltmer konkurrensutsatt globalisering”.

Europafackets generalsekreterare John Monks anförde för sin del att överenskommelsen ”förstärker banden mellan EU och arbetskraften och befäster den social dimensionen”, och EU:s arbetsgivarerepresentant, den tidigare franske arbetsgivarchefen Ernest-Antoine Seillère, framhöll att ”det nu gäller att omvandla principerna om flexicurity till verklighet”.

Var och en inser genom att läsa delar av den ”historiska överenskommelsen” att den nationella arbetsrätten är hotad och under likvidering. ”De sociala europeiska parterna har genomfört en gemensam analys, som utgör basen för att i förening besluta om rekommendationer mellan EU och medlemsländerna som definierar prioriteringar inom ramen för sysselsättning. Den makroekonomiska politiken [...] bör leda till en stark och uthållig tillväxt som på lämpligt sätt samverkar med en budgetpolitik som är förenlig med pris- och stabilitetspakten. Det är en prioritet att om nödvändigt anpassa den funktion olika åtgärder har för att skydda en fast anställning, så att dessa åtgärder gynnar och belönar en övergång till andra existerande eller nya anställningsformer. I detta sammanhang bör förekomsten av skilda typer av, eller framväxten av nya anställningsformer uppmärksammas."

På toppmötet i Bryssel i december ställde sig Fredrik Reinfeldt och EU:s övriga regeringschefer bakom de gemensamma principerna om flexicurity. Därmed har förslagen i EU:s under 2006 presenterade Grönbok för arbetsrätten införlivats med EU:s beslutsmaskineri.

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande i Folkrörelsen Nej till EU

Kritiska EU-fakta nr 107 November 2007

Tillbaka eller Startsidan