Kräv undantag för arbetsrätten i det nya EU-fördraget

Inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994 var frågan om den svenska kollektivavtalsmodellen hett omdiskuterad. Ledande fackliga företrädare gjorde tydligt att ett villkor för att ställa sig bakom ett svenskt medlemskap var att fackets rätt att vidta stridsåtgärder för att kräva kollektivavtal också med utländska företag kunde garanteras.

Dåvarande centerpartistiske arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund framförde dessa krav i medlemsförhandlingarna med EU. Men istället för att kräva ett juridiskt bindande skydd för kollektivavtalen och konflikträtten nöjde han sig med ”garantier” för att EU-rätten inte skulle sätta den svenska arbetsmarknadsmodellen ur spel.

Med dessa garantier i ryggen ställde sig LO, TCO och den socialdemokratiska partiledningen bakom EU-medlemskapet.

EU-domstolens yttrande över blockaden i Vaxholm har visat att de så kallade garantierna inget var värda. Vad EU-domstolen säger är att svenska fackförbund visserligen i princip har rätt att vidta stridsåtgärder, men att det i praktiken finns begränsningar för när och hur stridsåtgärder får vidtas och vad facket har rätt att kräva, och att det inte är svensk lagstiftning som sätter de gränserna, utan EU-rätten.

Förutsättningarna för EU-medlemskapet har därmed förändrats sedan folkomröstningen. Som EU-kritiker ser jag ingen anledning att gotta mig i skadeglädje över att vi som varnade för precis det här nu fått rätt. EU-domstolens utmaning av de fackliga rättigheterna och arbetarrörelsens grundläggande princip om lika lön för lika arbete är alltför allvarlig för att utnyttjas till politiskt skyttegravskrig. Nu handlar det om att ta konsekvenserna av det som skett och hitta politiska åtgärder som säkrar den svenska kollektivavtalsmodellens framtid.

I riksdagsdebatten med anledning av Vaxholmsfallet var moderaterna och socialdemokraterna eniga om att vi bara har att anpassa oss till det faktum att EU-domstolen underkänt en blockad som enlig svensk lag var helt legitim. De lagar denna osannolika allians vill förändra är Lex Britannia och utstationeringslagen, vilka båda fått underkänt av EU-domstolen.

Om sådana förändringar kunde neutralisera effekten av Vaxholmsdomen utan att konflikträtten och avtalsfriheten naggas i kanten vore det förstås en bra lösning. Problemet är att ingen kan lova att så blir fallet.

I EU-domstolens yttrande står: ”Även om rätten att vidta stridsåtgärder således skall erkännas som en grundläggande rättighet […] kan det för utövandet av denna rättighet inte mindre gälla vissa begränsningar.” Och de begränsningarna är de grundläggande principerna om fri rörlighet på den inre marknaden som är fastslagna i EU:s fördrag. Med andra ord är den svenska konflikträtten – oavsett vilka anpassningar vi gör av svensk lag, alltid öppen för överprövning av EU-domstolen. Osäkerheten om vad som kan anses legitimt enligt EU-rätten och hotet att dras inför rätta och få bakläxa av EU-domstolen kommer rimligen att hämma de fackliga organisationernas arbete.

Det är en inskränkning av fackliga rätigheter som är oacceptabel – man ska inte, som Transportarbetareförbundets Peter Lövkvist uttryckte det, behöva ha en jurist i byxfickan för att våga utnyttja sin grundlagsfästa strejkrätt.

Men det finns ett sätt att hålla EU-juristerna borta från strejkrätten och de svenska kollektivavtalen, och läget för att göra det kunde inte vara bättre. Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sveriges riksdag. Om riksdagen vägrar att godkänna fördraget så kan det inte träda i kraft. Det vore ett magnifikt nederlag för EU:s stats- och regeringschefer som fick underkänt på sitt förra fördrag genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Vi kan kräva ett juridiskt bindande undantag i det nya EU-fördraget för kollektivavtal och strejkrätt. Med tanke på vilken oro och upprördhet Vaxholmsmålet rönt i Europas fackföreningsrörelse är det inte heller otänkbart att liknande krav kommer att ställas från fler länder – och då kan en omförhandling av hela fördraget bli aktuell. Ett antal socialdemokratiska EU-parlamentariker hävdade i en artikel i Piteåtidningen nyligen att det inte går att förhandla om sådana undantag och att det är ett sidospår att göra en konstitutionsfråga av Vaxholmsmålet.

Det är lika felaktigt som uppgivet. För det första ansåg ju de socialdemokratiska EU-anhängarna att just sådana undantag – eller ”garantier” – var möjliga inför folkomröstningen 1994 – så varför inte nu och på riktigt?

För det andra har många andra länder förhandlat sig till undantag från delar av EU:s fördrag och lagstiftning. Länder som till exempel Storbritannien, Danmark, Irland och Tyskland har fått omfattande undantag från så centrala delar av fördraget som valutaunionen EMU, Schengensamarbetet och stats- och transportstöden. Det är alltså fullt realistiskt och genomförbart också för Sverige.

Vänsterpartiet anser att svenska folket bör få folkomrösta om det nya EU-fördraget, eftersom det innebär en överföring av makt till EU som påverkar hela vårt demokratiska system. Men oavsett hur man ställer sig till den frågan, finns inga skäl för den svenska arbetarrörelsen att inte kräva ett permanent skydd för fackliga rättigheter och kollektivavtalsmodellen i EU:s fördrag. Nu är det upp till EU-entusiasterna att bevisa att man inte sätter sin egen prestige framför löntagarnas intressen.

Kritiska EU-fakta nr 107 November 2007

Tillbaka eller Startsidan