14.000 lobbyister utövar makt i Bryssels korridorer

En vanlig arbetsdag kontaktas en EU-parlamentariker av minst tio organisationer, som har åsikter om ärenden som man ska fatta beslut om. De kallas lobbyister och är betalda för att påverka politiska beslut.

Ofast är de baserade i Bryssel. Cirka 7000 av dem har fri tillgång till parlamentets lokaler, vilket vanliga medborgare inte har.

Du kommer bara in i parlamentet om du är inbjuden och om någon som arbetar där ledsagar dig. Men för lobbyister är fältet fritt. De enda krav som ställs är att de inte ljuger eller mutar.

Förutom dessa lobbyister med fritt tillträde finns det lika många till i Bryssel som arbetar på andra sätt.

Är detta bra eller dåligt? EU-parlamentet ska inom kort anta en rapport som handlar just om lobbying.

Många av mina kolleger framhåller att de som parlamentariker kan få mycket information och bättre underlag för beslut. Men många glömmer att de allra flesta inte har råd att anställa lobbyister.

74–83 procent av lobbyisterna i Bryssel arbetar för industrin. Den stora majoriteten av dem arbetar för transnationella stora bolag.

Tyvärr går nu EU-kommissionen inte längre än att föreslå frivillig reglering och uppförandekoder. Det har vi redan lång erfarenhet av att det inte fungerar.

Man kan vara alldeles säker på att parlamentet får information om att ett planerat förbud mot en farlig kemikalie drabbar företagen ekonomiskt. Men det är mindre sannolikt att föräldrar till barn som fått cancer eller allergier av samma kemikalie har möjlighet att påverka parlamentet.

Olika intressen i samhället har helt olika möjligheter att göra sig hörda. När, var och hur ett beslut fattas i EU – och hur man får tag i information tidigt nog för att påverka – är svårt att begripa till och med för många som jobbar i EU-systemet.

Man behöver kunna minst engelska och franska för att förstå EU-dokument, och det gäller att nå fram till rätt politiker som har ansvar för frågan.

Det är total obalans mellan den makt lobbyister och vanligt folk har. I en svensk kommun kan ett stort bolag påverka vissa frågor, men det lägger sig sällan i vartenda beslut i fullmäktige. Dagordningar och förslag publiceras av lokaltidningar tre veckor i förväg och pressen granskar makthavarna.

Folk har nära till beslutsfattarna och kan avsätta dem vid nästa val. Granskning och ansvarsutkrävning fungerar, öppenheten och en grundläggande förståelse för hur besluten fattas finns där och medierna rapporterar oftast om kontroversiella frågor innan beslut fattas.

När beslut flyttas till EU-nivå minskar transparensen och kunskapen om systemen. Svenska medier rapporterar ofta endast om sista steget i en lång beslutsprocess och då det redan är för sent att påverka.

Även om svenska riksdagsledamöter, EU-parlamentariker och regering röstar enligt önskemål kan slutresultatet bli ett annat på grund av överstatliga majoritetsbeslut.

Svenska väljare kan inte utkräva ansvar av EU-kommissionen, franska EU-parlamentariker eller tyska regeringen. Det demokratiska ansvarsutkrävandet försvagas. Det gör att lobbyisterna får än mer makt, och vi kan inte avsätta politiker som lyssnar mer på lobbyister än på folket.

Den rapport som just nu behandlas i EU-parlamentet, den så kallade Stubb-rapporten, vill lägga bördan att hantera lobbyisterna på parlamentarikerna.

Mera logiskt vore att registrera de dokument lobbyister skickar till parlamentariker i ett centralt register. Då kan vem som helst se vilka intressen som ursprungligen ligger bakom ett förslag.

Företag som idag skickar dokument till EU-institutioner kan oftast räkna med att EU hemligstämplar innehållet, om inte företaget självt tillåter offentlighet.

Det behövs hårdare kontroll av dem som har ständiga inträdeskort till parlamentet. Jag känner inte till något fall med indraget kort. Det beror knappast på att alla uppför sig perfekt.

En annan åtgärd för att få balans vore att öronmärka en tredjedel vardera av tillträdeskorten till företag, folkrörelser och universitet/myndigheter. Då minskar obalansen.

Tydligare regler för deklaration av parlamentarikers ekonomiska intressen behövs. Riksdagen skärper nu sina regler och EU borde göra likadant.

Ingen av ledamöterna i jordbruksutskottet har deklarerat några inkomster från jordbruk, trots att många har sådana fastigheter.

EU:s lagstiftning om upphovsrätt genomdrevs i parlamentet av Janelly Fourtou som är gift med vd:n för Vivendi, Europas största mediebolag, men det ansågs ändå inte vara jäv!

Med remisser, öppenhet, bindande regler för lobbyister och hårdare tillämpning av reglerna för jäv kan de värsta bristerna rättas till. Vågar parlamentet göra det när det röstar om rapporten om lobbyism?

Men trots allt kvarstår grundproblemet – på EU-nivå omsätter de stora företagen sin ekonomiska makt till politisk makt.

Det är först när man ser detta som man kan förstå skillnaden mellan till exempel EU:s ambitiösa miljömål och dess svaga lagstiftning. Lobbyismen är det enskilt största hindret mot ett aktivt miljöarbete i EU. Trots detta debatteras knappt problemet i Sverige.

CARL SCHLYTER

Kritiska EU-fakta Nr 108 Maj 2008