De nationella parlamenten förlorar makt

De nationella parlamenten får ingen ökad makt med Lissabonfördraget. Visserligen införs en speciell remissomgång av nya förslag till lagar från EU-kommissionen till de nationella parlamenten. Om det kommer in protester från en tredjedel av de nationella parlamenten inom åtta veckor ska kommissionen ompröva sitt förslag. I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för ”nödbroms”. Men Brysselbyråkraterna kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt.

Att lagstiftaren ska överväga om ett lagförslag är förenligt med den så kallade subsidiaritetsprincipen är inget nytt – det framgår av det nuvarande EG-fördragets artikel 5 att denna princip ska tillämpas. Inte heller är det nytt att de nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till EU-institutionerna.

Det nya – i förhållande till nu gällande fördrag – är endast att lagstiftaren ska beakta de nationella parlamentens argument avseende subsidiaritetsfrågan, och att kommissionen på den punkten kan behöva motivera sina förslag bättre. Däremot innebär det i praktiken inte någon ökad möjlighet att påverka EU-institutionernas beslut.

Förre talmannen Björn von Sydow (s) föreslog i en artikel (DN, 17 april 2007) att Sverige borde kräva motvikter mot kommissionens överstatliga reglering genom att en fjärdedel av de 27 ländernas nationella parlament ska kunna stoppa initiativ från kommissionen.

Av rapporteringen från toppmötet i juni 2007 framgår att Sverige tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från Holland om att ge de nationella parlamenten vetorätt över kommissionens lagförslag.

I praktiken är de nationella parlamenten den stora förloraren på Lissabonfördraget. Nationell rätt blir underordnad EU-rätten mycket mer tydligt än tidigare och en massiv överföring av beslutsmakt från de nationella parlamenten till EU:s institutioner blir verklighet om förslaget går igenom.

Lissabonfördraget medför att än mer makt flyttas från den folkvalda svenska riksdagen till EU:s överstatliga institutioner. Redan idag har EU stor makt över Sverige. Hur mycket är svårt att kvantifiera.

Men ett exempel är att tre danska forskare, som alla är EU-anhängare, för några år sedan uttalade sig i Jyllandsposten om EU-rättens inflytande på nationalstatens bekostnad. De bekräftar att omkring 80 procent av det danska folketingets beslut baseras på olika EU-direktiv.

Ett annat exempel är att den förre tyske presidenten Roman Herzog i Welt am Sonntag har ifrågasatt om Tyskland längre kan kalla sig för en parlamentarisk demokrati då mer än 80 procent av de lagar som införs i Tyskland kommer från EU.

Lissabonfördraget innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar. Mera makt åt Bryssel; det är den nya EU-grundlagen i ett nötskal.

En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i vår grundlag. Där står att ”All offentlig makt utgår från folket”. Skulle Lissabonfördraget antas blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av makten i Sverige skulle då utgå från Bryssel och kunna genomdrivas utan beaktande av svenska folkets mening.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta Nr 108 Maj 2008