”Hundarna skäller men karavanen fortsätter”
Den nya EU-grundlagen, Lissabonfördraget,
förstärker utvecklingen mot en EU-statsbildning. EU blir en egen
juridisk person, skild från och stående över medlemsstaterna. EU
får rätt att i eget namn underteckna internationella avtal,
precis som vilken annan stat som helst. Det roterande
ordförandeskapet i det europeiska rådet (stats- och
regeringscheferna) och allmänna rådet (utrikesministrarna)
avskaffas och ersätts med en EU-president och en
EU-utrikesminister. Rent institutionellt innebär den nya
grundlagen att EU tar tydliga steg i federal riktning, genom
utvidgningen av området för majoritetsbeslut i ministerrådet och
parlamentets stärkta ställning. EU-grundlagen hänvisar till en
egen EU-stadga om grundläggande mänskliga rättigheter, där
EU-domstolen får makt att avgöra tvister.
Riksdagens utredningstjänst (RUT) har
beräknat hur mycket mer makt som EU får med Lissabonfördraget.
Det handlar om en mycket stor maktöverföring. Beslut med
kvalificerad majoritet ökar på 16 områden, bland annat vad
gäller områdena straffrätt, polissamarbete samt asyl- och
invandringspolitik.
EU-parlamentets makt genom det så kallade
medbeslutandeförfarandet ökar på 27 områden, till exempel
rörande jordbrukspolitiken och liberalisering av tjänster.
Antalet nya områden som EU får fatta beslut om uppgår till 56
stycken, bland annat vad gäller finansieringen på det militära
området, utvecklingen av en rymdpolitik och en gemensam
förvaltning av EU:s yttre gränser.
RUT skriver att det går att beräkna på lite
olika sätt men med deras siffror ökar EU sin makt i
cirka 100 fall. Tjänstemännen på RUT kan inte beskyllas för att
överskatta det nya fördragets konsekvenser. Andra beräkningar
redovisar betydligt större siffror när det till exempel gäller
avskaffandet av vetorätten Hursomhelst är Lissabonfördraget den
överlägset största maktöver- föringen sedan Sverige blev medlem
i EU 1995.
Det är naturligtvis inte en gång för alla
givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska
leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av
förbundsstat. Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad;
EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt
system, som gör självständiga stater till underlydande delstater
i ett Europas Förenta Stater. Lissabonfördraget utgör inget
undantag. Det finns inte ett enda exempel på att EU:s makt
minskar eller begränsas.
Hur långt unionen kommer att gå i sitt
övertagande av medlemsländernas beslutsmakt och suveränitet kan
ingen säga idag. Det finns bland de politiska makthavarna en
allmänt rådande uppfattning om att integrationen måste fortsätta
framåt. Men medlemsländerna skiljer sig radikalt när det gäller
hur långt man vill gå i riktning mot ett federalt organiserat
Europa.
En faktor som talar för fortsatt federal
utveckling är att integrationsprocessen till viss del är
självgående. ”Hundarna skäller men karavanen fortsätter.” Så
brukade Helmut Kohl, tysk förbundskansler, uttrycka sin
övertygelse om EU:s utveckling i riktning mot ett Europas
Förenta Stater som en ofrånkomlig process.
Att bejaka EU, som en del ledande företrä
are för miljöpartiet nu gör och inbilla sig att man kan styra
unionens utveckling i en annan riktning, är bara dumt och ett
taffligt försök att skyla över ambitionen att av
socialdemokratin bli betraktade som regeringsfähiga.
Värre är att denna politiska dumhet har ett
högt pris: Den nationella demokratin fortsätter att eroderas och
den folkvalda riksdagen blir allt mer ett transportkompani för
beslut som redan fattats av övermakten i Bryssel. Den
traditionella neutralitetspolitiken ersätts med medlemskap i en
europeisk militärallians som ska försvara de gamla europeiska
kolonialmakternas ekonomiska och politiska intressen i
omvärlden, framför allt i Afrika.
Ett nej till
Lissabonfördraget kan tillfälligt sätta stopp för den europeiska
karavanen. Men om vi vill försvara den parlamentariska
demokratin och bevara en självständig säkerhetspolitik krävs det
en mer permanent lösning: Sverige ut ur EU!Jan-Erik
Gustafsson
Ordförande i Folkrörelsen Nej till EU
Kritiska
EU-fakta Nr 108 Maj 2008 |