”Hundarna skäller men karavanen fortsätter”

Den nya EU-grundlagen, Lissabonfördraget,  förstärker utvecklingen mot en EU-statsbildning. EU blir en egen juridisk person, skild från och stående över medlemsstaterna. EU får rätt att i eget namn underteckna internationella avtal, precis som vilken annan stat som helst. Det roterande ordförandeskapet i det europeiska rådet (stats- och regeringscheferna) och allmänna rådet (utrikesministrarna) avskaffas och ersätts med en EU-president och en EU-utrikesminister. Rent institutionellt innebär den nya grundlagen att EU tar tydliga steg i federal riktning, genom utvidgningen av området för majoritetsbeslut i ministerrådet och parlamentets stärkta ställning. EU-grundlagen hänvisar till en egen EU-stadga om grundläggande mänskliga rättigheter, där EU-domstolen får makt att avgöra tvister.

Riksdagens utredningstjänst (RUT) har beräknat hur mycket mer makt som EU får med Lissabonfördraget. Det handlar om en mycket stor maktöverföring. Beslut med kvalificerad majoritet ökar på 16 områden, bland annat vad gäller områdena straffrätt, polissamarbete samt asyl- och invandringspolitik.

EU-parlamentets makt genom det så kallade medbeslutandeförfarandet ökar på 27 områden, till exempel rörande jordbrukspolitiken och liberalisering av tjänster. Antalet nya områden som EU får fatta beslut om uppgår till 56 stycken, bland annat vad gäller finansieringen på det militära området, utvecklingen av en rymdpolitik och en gemensam förvaltning av EU:s yttre gränser.

RUT skriver att det går att beräkna på lite olika sätt men med deras siffror ökar EU sin makt i
cirka 100 fall. Tjänstemännen på RUT kan inte beskyllas för att överskatta det nya fördragets konsekvenser. Andra beräkningar redovisar betydligt större siffror när det till exempel gäller avskaffandet av vetorätten Hursomhelst är Lissabonfördraget den överlägset största maktöver- föringen sedan Sverige blev medlem i EU 1995.

Det är naturligtvis inte en gång för alla givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av förbundsstat. Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad; EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt system, som gör självständiga stater till underlydande delstater i ett Europas Förenta Stater. Lissabonfördraget utgör inget undantag. Det finns inte ett enda exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas.

Hur långt unionen kommer att gå i sitt övertagande av medlemsländernas beslutsmakt och suveränitet kan ingen säga idag. Det finns bland de politiska makthavarna en allmänt rådande uppfattning om att integrationen måste fortsätta framåt. Men medlemsländerna skiljer sig radikalt när det gäller hur långt man vill gå i riktning mot ett federalt organiserat Europa.

En faktor som talar för fortsatt federal utveckling är att integrationsprocessen till viss del är självgående. ”Hundarna skäller men karavanen fortsätter.” Så brukade Helmut Kohl, tysk förbundskansler, uttrycka sin övertygelse om EU:s utveckling i riktning mot ett Europas Förenta Stater som en ofrånkomlig process.

Att bejaka EU, som en del ledande företrä are för miljöpartiet nu gör och inbilla sig att man kan styra unionens utveckling i en annan riktning, är bara dumt och ett taffligt försök att skyla över ambitionen att av socialdemokratin bli betraktade som regeringsfähiga.

Värre är att denna politiska dumhet har ett högt pris: Den nationella demokratin fortsätter att eroderas och den folkvalda riksdagen blir allt mer ett transportkompani för beslut som redan fattats av övermakten i Bryssel. Den traditionella neutralitetspolitiken ersätts med medlemskap i en europeisk militärallians som ska försvara de gamla europeiska kolonialmakternas ekonomiska och politiska intressen i omvärlden, framför allt i Afrika.

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande i Folkrörelsen Nej till EU

Kritiska EU-fakta Nr 108 Maj 2008