Makt flyttas till Bryssel med
Lissabonfördraget
Lissabonfördraget är trassligt. Inte ens
för den som har oändligt tålamod och god kännedom om EU:s
organisation, är de nya fördragstexterna möjliga att till fullo
begripa. Men trots alla oklarheter är syftet med
Lissabonfördraget ändå uppenbart. Allt fler frågor ska föras upp
på den överstatliga nivån och EU-rättens företräde framför
nationell rätt ska befästas.
Det finns en rad förslag i
Lissabonfördraget som leder till att mer makt flyttas från
medlemsländerna till EU. Enligt Jens- Peter Bonde,
EU-parlamentariker från Danmark, innebär det nya fördraget att
EU får 105 nya kompetenser. Lissabonfördraget är den hitintills
mest omfattande fördragsändring som gjorts inom EU.
Dels handlar det om att EU får flera nya
befogenhetsområden, dels handlar det om att man i många fall
övergår från enhälligt beslutsfattande i ministerrådet till
beslutsfattande genom kvalificerad majoritet, vilket innebär att
enskilda medlemsländer kan komma att köras över.
Majoritetsbeslut i ministerrådet med EU-parlamentet som
medlagstiftare blir huvudregel och det vanliga sättet att fattat
beslut på i EU.
Mer makt ges till de överstatliga
institutionerna EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s
domstol. Deras möjlighet att påverka och styra politiken i
medlemsländerna ökar därmed.
EU ges dessutom makten att under vissa
förhållanden själv utöka sin kompetens, det vill säga utöka
antalet områden inom vilka de kan fatta beslut, och att själva
besluta om att övergå från enhällighet till beslut genom
kvalificerat majoritet. Någon gräns för hur mycket makt som kan
vandra över till unionsorganen finns i princip inte.
Varje överlåtelse av kompetens till unionen
urholkar demokratin på nationell nivå. Riksdagen eller
regeringen kan inte, för att ta ett ständigt aktuellt exempel,
annat än marginellt besluta om inskränkningar i den fria
rörligheten för kapital, varor, tjänster och arbete. Här gäller
EU-fördragen som en sorts grundlag som är praktiskt taget
omöjlig att ändra. Men inte nog med det: just genom dessa
friheters grundläggande betydelse för EU ifrågasätts nationella
institutioner eller stödformer som har sociala eller kulturella
syften, som till exempel den svenska alkohol- eller
kulturpolitiken.
Vidare reglerar EU allt fler förhållanden
genom lagstiftning (direktiv) där riksdagens enda uppgift är att
omsätta dessa lagar i den svenska lagstiftningen. Man kan
visserligen säga att Sverige och den svenska regeringen
teoretiskt kan påverka utformningen av EU-direktiven och det
sker ju också ibland. Här finns alltså en viss förbindelse
mellan det svenska folkstyret och EU-beslut. Men förbindelsen är
ju mycket svag, genom Sveriges litenhet och blygsamma makt inom
EU, men också genom den komplicerade beslutsstrukturen och genom
att riksdagens kontrollmakt och initiativmakt är så begränsad.
Därtill kommer att åtskilligt av EU:s
maktutövning utövas via experter och jurister som inte är
politiskt ansvariga för någon. Systemet innebär att många frågor
som i grunden är politiska avgörs av jurister, domstolar och
expertorgan inom EU. Det är ett expert- och juriststyre av det
slag vi hittills försökt undvika i den svenska demokratin.
EU-domstolen fattar till exempel beslut om
hur långt marknadens makt ska sträcka sig eller hur omfattande
strejkrätten får vara. Den europeiska centralbanken är
självklart också ett rent expertorgan som i praktiken beslutar
om den monetära politiken, vars grund angivits i ett fördrag som
inte kan ändras. Sverige är visserligen inte medlem vilket ger
oss en handlingsfrihet som dock tyvärr inte knappast utnyttjas.
Vi har således gjort riksbanken oberoende och lagt viktiga delar
av den ekonomiska politiken i händerna på oavsättliga
bankdirektörer som kan göra vilka misstag som helst utan att
ställas till ansvar.
Sverige har, till skillnad från Danmark och
Storbritannien, inget undantag från EU:s gemensamma valuta.
Enligt Lissabonfördraget är det EU:s ministerråd som med
kvalificerad majoritet ska avgöra när vi ska avskaffa vår
valuta. Respekt för den svenska EMU-omröstningen? Glöm det,
sådant ville inte de svenska förhandlarna besvära med när EU:s
framtid skulle avgöras.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska
EU-fakta Nr 108 Maj 2008 |