Makt flyttas till Bryssel med Lissabonfördraget

Lissabonfördraget är trassligt. Inte ens för den som har oändligt tålamod och god kännedom om EU:s organisation, är de nya fördragstexterna möjliga att till fullo begripa. Men trots alla oklarheter är syftet med Lissabonfördraget ändå uppenbart. Allt fler frågor ska föras upp på den överstatliga nivån och EU-rättens företräde framför nationell rätt ska befästas.

Det finns en rad förslag i Lissabonfördraget som leder till att mer makt flyttas från medlemsländerna till EU. Enligt Jens- Peter Bonde, EU-parlamentariker från Danmark, innebär det nya fördraget att EU får 105 nya kompetenser. Lissabonfördraget är den hitintills mest omfattande fördragsändring som gjorts inom EU.

Dels handlar det om att EU får flera nya befogenhetsområden, dels handlar det om att man i många fall övergår från enhälligt beslutsfattande i ministerrådet till beslutsfattande genom kvalificerad majoritet, vilket innebär att enskilda medlemsländer kan komma att köras över. Majoritetsbeslut i ministerrådet med EU-parlamentet som medlagstiftare blir huvudregel och det vanliga sättet att fattat beslut på i EU.

Mer makt ges till de överstatliga institutionerna EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s domstol. Deras möjlighet att påverka och styra politiken i medlemsländerna ökar därmed.

EU ges dessutom makten att under vissa förhållanden själv utöka sin kompetens, det vill säga utöka antalet områden inom vilka de kan fatta beslut, och att själva besluta om att övergå från enhällighet till beslut genom kvalificerat majoritet. Någon gräns för hur mycket makt som kan vandra över till unionsorganen finns i princip inte.

Varje överlåtelse av kompetens till unionen urholkar demokratin på nationell nivå. Riksdagen eller regeringen kan inte, för att ta ett ständigt aktuellt exempel, annat än marginellt besluta om inskränkningar i den fria rörligheten för kapital, varor, tjänster och arbete. Här gäller EU-fördragen som en sorts grundlag som är praktiskt taget omöjlig att ändra. Men inte nog med det: just genom dessa friheters grundläggande betydelse för EU ifrågasätts nationella institutioner eller stödformer som har sociala eller kulturella syften, som till exempel den svenska alkohol- eller kulturpolitiken.

Vidare reglerar EU allt fler förhållanden genom lagstiftning (direktiv) där riksdagens enda uppgift är att omsätta dessa lagar i den svenska lagstiftningen. Man kan visserligen säga att Sverige och den svenska regeringen teoretiskt kan påverka utformningen av EU-direktiven och det sker ju också ibland. Här finns alltså en viss förbindelse mellan det svenska folkstyret och EU-beslut. Men förbindelsen är ju mycket svag, genom Sveriges litenhet och blygsamma makt inom EU, men också genom den komplicerade beslutsstrukturen och genom att riksdagens kontrollmakt och initiativmakt är så begränsad.

Därtill kommer att åtskilligt av EU:s maktutövning utövas via experter och jurister som inte är politiskt ansvariga för någon. Systemet innebär att många frågor som i grunden är politiska avgörs av jurister, domstolar och expertorgan inom EU. Det är ett expert- och juriststyre av det slag vi hittills försökt undvika i den svenska demokratin.

EU-domstolen fattar till exempel beslut om hur långt marknadens makt ska sträcka sig eller hur omfattande strejkrätten får vara. Den europeiska centralbanken är självklart också ett rent expertorgan som i praktiken beslutar om den monetära politiken, vars grund angivits i ett fördrag som inte kan ändras. Sverige är visserligen inte medlem vilket ger oss en handlingsfrihet som dock tyvärr inte knappast utnyttjas. Vi har således gjort riksbanken oberoende och lagt viktiga delar av den ekonomiska politiken i händerna på oavsättliga bankdirektörer som kan göra vilka misstag som helst utan att ställas till ansvar.

Sverige har, till skillnad från Danmark och Storbritannien, inget undantag från EU:s gemensamma valuta. Enligt Lissabonfördraget är det EU:s ministerråd som med kvalificerad majoritet ska avgöra när vi ska avskaffa vår valuta. Respekt för den svenska EMU-omröstningen? Glöm det, sådant ville inte de svenska förhandlarna besvära med när EU:s framtid skulle avgöras.

Kritiska EU-fakta Nr 108 Maj 2008