EU skaffar sig militära muskler
EU med dess nya grundlag,
Lissabonfördraget, kommer att utvecklas till en försvarsallians.
Medlemsländerna ska försvara varandra: ”Om en medlemsstat skulle
utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de
övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd
och bistånd med alla till buds stående medel …”.
Det här är själva definitionen på en
försvarsallians. Visserligen finns det skrivningar som möjligen
kan tolkas som förbehåll både för alliansfria länder och
Natoländer. Men vad är poängen med att införa en artikel om
gemensamma försvarsgarantier om länderna inte behöver vara
bundna av dem? Det står också för första gången att EU:s
försvarspolitik kommer att leda till ett gemensamt försvar.
Samtidigt som EU står i färd med att visa
upp de militära musklerna fördjupas samarbetet med Nato.
Möjligheten för EU att använda Natos resurser preciseras, vilket
är naturligt eftersom det stora flertalet av medlemsländerna
också är med i Atlantpakten. Och precis som Nato, har också EU
en offensiv strategi.
EU ska kunna genomföra militära operationer runt om i
världen. I EU:s säkerhetsstrategi framträder bilden av en union
med ambitioner på den världspolitiska arenan som inte står USA
särskilt långt efter. EU ska kunna genomföra militära
interventioner utifrån uppgivna hotbilder och varhelst de egna
intressena hotas. Ingenstans framgår att en operation bara kan
ske efter ett mandat från FN.
För att kunna agera kraftfullt upprättas i Lissabonfördraget
något som kallas för ett permanent strukturerat samarbete. Det
byråkratiska språkbruket till trots, handlar det om att länder
som är beredda att satsa mycket på vapenutveckling och som är
villiga att medverka i de svåraste militära uppdragen ska bilda
en förtrupp till skapandet av en stor EU-armé. Tanken är sedan
att de andra länderna ska ansluta sig efterhand. Även de länder
som inte är med från början förbinder sig att utveckla sin
militära kapacitet.
Visserligen är enhälliga beslut grundprincipen på det
försvarspolitiska området men det är ingen tvekan om att
EU-länderna har bundit upp sig politiskt för detta.
Både regeringen och socialdemokraterna är överens om den här
utvecklingen samtidigt som de vägrar att låta Lissabonfördraget
underställas en folkomröstning.
Eva-Britt Svensson
Kritiska
EU-fakta Nr 108 Maj 2008
|