EU skaffar sig militära muskler

EU med dess nya grundlag, Lissabonfördraget, kommer att utvecklas till en försvarsallians. Medlemsländerna ska försvara varandra: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel …”.

Det här är själva definitionen på en försvarsallians. Visserligen finns det skrivningar som möjligen kan tolkas som förbehåll både för alliansfria länder och Natoländer. Men vad är poängen med att införa en artikel om gemensamma försvarsgarantier om länderna inte behöver vara bundna av dem? Det står också för första gången att EU:s försvarspolitik kommer att leda till ett gemensamt försvar.

Samtidigt som EU står i färd med att visa upp de militära musklerna fördjupas samarbetet med Nato. Möjligheten för EU att använda Natos resurser preciseras, vilket är naturligt eftersom det stora flertalet av medlemsländerna också är med i Atlantpakten. Och precis som Nato, har också EU en offensiv strategi.

EU ska kunna genomföra militära operationer runt om i världen. I EU:s säkerhetsstrategi framträder bilden av en union med ambitioner på den världspolitiska arenan som inte står USA särskilt långt efter. EU ska kunna genomföra militära interventioner utifrån uppgivna hotbilder och varhelst de egna intressena hotas. Ingenstans framgår att en operation bara kan ske efter ett mandat från FN.

För att kunna agera kraftfullt upprättas i Lissabonfördraget något som kallas för ett permanent strukturerat samarbete. Det byråkratiska språkbruket till trots, handlar det om att länder som är beredda att satsa mycket på vapenutveckling och som är villiga att medverka i de svåraste militära uppdragen ska bilda en förtrupp till skapandet av en stor EU-armé. Tanken är sedan att de andra länderna ska ansluta sig efterhand. Även de länder som inte är med från början förbinder sig att utveckla sin militära kapacitet.

Visserligen är enhälliga beslut grundprincipen på det försvarspolitiska området men det är ingen tvekan om att EU-länderna har bundit upp sig politiskt för detta.

Både regeringen och socialdemokraterna är överens om den här utvecklingen samtidigt som de vägrar att låta Lissabonfördraget underställas en folkomröstning.

Eva-Britt Svensson

Kritiska EU-fakta Nr 108 Maj 2008