Lissabonfördraget har fallit efter Irlands folkomröstning...

53,4 procent av irländarna röstade nej till det nya fördraget. 46,6 procent röstade ja. Valdeltagandet slutade på drygt 53 procent. När alla röster från Donegal i norr till Cork i söder hade räknats visade det sig att bara 10 av 43 valkretsar hade en majoritet för ja. I vissa delar av Dublin, de som ligger bortom de glassiga bank- och turistkvarteren, har dubbelt så många röstat nej som ja.

Omröstningsresultatet är ett svidande nederlag för den irländska makteliten, representerad av partierna med 162 av de 166 platserna i parlamentet, näringslivets och böndernas inflytelserika organisationer, den mäktiga katolska kyrkan och större delen av fackföreningsledningarna som satsat hårt på att propagera för ett ja.

Resultatet av den irländska folkomröstningen är ett stort bakslag för EU. För att Lissabonfördraget ska kunna träda i kraft måste det godkännas av samtliga medlemsländer. Irland är det enda EU-land som har folkomröstat. I övriga medlemsländer tas beslutet i respektive parlament.

Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström är besviken över irländarnas nej. Men, påpekar hon, det är ingen katastrof:

– Det är viktigt att vi analyserar varför de röstade som de gjorde. Sedan får vi diskutera på toppmötet hur vi ska gå vidare härifrån. Jag hoppas att fler länder fortsätter med sina ratificieringar. 18 länder har redan sagt ja och alla länder bör få chansen att säga sitt.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso säger att "resultatet ska självklart respekteras" för att genast komma med reservationer:

– Samtidigt måste vi inom EU ta ett kollektivt ansvar och gå vidare med processen.

Barroso menar att Brian Cowen, Irlands premiärminister, nu måste gripa möjligheten att inför det stundande EU-toppmötet tolka det hans folk gett uttryck för och presentera idéer för hur den europeiska unionen ska gå vidare.

Ett alternativ är att Lissabonfördraget läggs till handlingarna. Det är enligt EU:s egna fördrag den logiska konsekvensen av Irlands nej. Då avbryts ratifikationen och då fortsätter EU att regleras av Nicefördragets bestämmelser. Samtidigt skulle EU:s juridiska experter kunna utreda om det finns delar av Lissabonfördraget som skulle kunna tillämpas inom ramen för gällande fördrag.

Ett annat alternativ är en omförhandling av Lissabonfördraget. Då spricker alla fastlagda tidtabeller och då väcks många svåra frågor. Ska någonting strykas eller läggas till? I så fall går man tillbaka till startpunkten för ett år sedan och i så fall måste hela den pågående ratifikationsprocessen göras om. Bland stats- och regeringscheferna finns ett mycket betydande motstånd mot en omförhandling.

Ett tredje, och mest troligt, alternativ är "business as usual". Processen fortsätter så att 26 av 27 medlemsländer vid slutet av året godkänt Lissabonfördraget. För många EU-regeringar kan det framstå som ett bekvämt alternativ eftersom det politiska trycket läggs på regeringen i Dublin.

Irland kan samtidigt erbjudas någon form av förtydligande deklaration från övriga EU-länder. På så vis fick Danmark sina fyra förbehåll som gjorde att ja-sidan vann i den andra folkomröstningen om Maastrichtfördraget (1993). På samma vis fick Irland ett betydelselöst förtydligande på toppmötet i Sevilla om neutraliteten inför den andra folkomröstningen om Nicefördraget (2002).

EU:s stats- och regeringschefer kommer förmodligen att bevilja Irland ett eller flera undantag och på så sätt en ny möjlighet att rösta om Lissabonfördraget. Den stora oklara frågan är bara vad som finns att undanta eller förtydliga och som är tillräckligt för att köra samma odemokratiska nummer i repris.

GÖSTA TORSTENSSON