Det är
dags att lyssna på folket nu – på riktigt!
Ser ni kejsaren? Ser ni
hur han står där, avklädd, avslöjad och avsatt? Narrspelet är
slut.
Det politiska etablissemanget i EU trodde sig ha
spikat igen alla möjligheter till opposition.
Det nya fördraget skulle färdas i triumf från
land till land och antas med stora majoriteter i parlament efter
parlament.
Så var planen, så skulle skenet av demokratisk
legitimitet upprätthållas.
Endast i lilla Irland var man tvungen att gå
utanför yrkespolitikernas krets och rikta frågan direkt till
folket. Men där smörjde man ordentligt.
I en rapport från en brittisk diplomat
avslöjades EU-kommissionens strategi. Det handlade om att tills
vidare tala tyst om gemensam försvarspolitik, jordbrukspolitik
och företagsbeskattning.
Absolut tystnad påbjöds om allt som kunde stärka
Nej-sidan.
Och som grädde på moset stoppade EU köttimporten
från Brasilien, en åtgärd som nödtorftigt doldes med hänvisning
till livsmedelssäkerheten, men där alla visste att omsorgen om
de irländska bönderna var det verkliga skälet.
Hela den politiska och
ekonomiska eliten i Irland mobiliserades.
På Ja-sidan återfanns alla stora politiska
partier, näringslivsorganisationerna, fackförbunden, pressen,
jordbrukarorganisationerna. Situationen var precis som den i
Sverige, vid vår omröstning om euron.
Men folket sa nej. Och vi kan bara ana oss till
hur ljudligt svar det skulle ha blivit om även väljarna i till
exempel Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Sverige, Danmark
eller Finland fått rösta.
Tydligare än så kan inte den väldiga klyftan,
detta demokratiska Ginnungagap, mellan folk och EU-etablissemang
åskådliggöras.
Lissabonfördraget var
politisk teater från början till slut.
Alla visste att fördraget var i sak detsamma som
den konstitution som väljarna, redan förkastat.
Alla visste att de ledande politikerna i EU
enats om att undvika folkomröstningar enbart av fruktan för ett
nej.
Alla visste, men inget skulle sägas öppet.
Pjäsen skulle spelas som om allt var blodigt allvar, som om
ratificering en handlade om att skaffa EU en demokratisk
förankring. Det var löjligt genomskinligt.
Och i Dublin tog det alltså slut.
Återigen står vi vid ett vägskäl. Alla politiska
partier i Sverige borde nu enas om att omedelbart avbryta
ratificeringsprocessen. Så är reglerna nämligen.
EU:s fördrag skall antas med enhällighet. Om ett
land, aldrig så litet, säger nej så är det slut.
Att fortsätta ratificeringen blir då bara en
uppvisning i förakt för givna spelregler.
Det kommer att ytterligare försvaga EU:s
demokratiska legitimitet.
Vad är det väljarna säger
när de gång på gång, och trots kompakt motstånd från det
politiska och ekonomiska etablissemanget, röstar nej till EU:s
planer så fort de får chansen?
Jag tror att det i grunden handlar om en utbredd
skepsis mot överstaten.
Jag tror faktiskt att den vision om ett Europas
Förenta stater, som en gång föddes hos EU:s skapare, håller på
att bli gammalmodig.
Vad är egentligen den mest lockande
framtidsvisionen för Europa?
Är det verkligen den stormakt, med egen
president, arme och politik som EU nu håller på att utvecklas
till?
Eller är det i stället en kontinent, byggd på
självständiga och demokratiska, men fredligt samarbetande
nationalstater?
Jag tror att de flesta européer, i synnerhet de
yngre, föredrar den senare utvecklingsvägen.
Och jag tror också att det är sådana mindre, väl
sammanhållna stater, som har den flexibilitet som fordras i en
globaliserad värld.
Irlands nej kommer att
leda till, nya förhandlingar om EU:s fördrag. Sverige har där
chansen att påverka och ändra EU:s rörelseriktning.
Ett nytt mellanstatligt fördrag, där gränserna
for EU:s maktutövning är klara och snäva, är vad väljarna vill
ha.
Inser inte det politiska etablissemanget det så
kommer EU att gå mot sin oundvikliga undergång.
Dags att lyssna alltså. På riktigt.
SÖREN WIBE
Kritiska
EU-fakta Nr 109 Juli 2008
|