Det är dags att lyssna på folket nu – på riktigt!

Det politiska etablissemanget i EU trodde sig ha spikat igen alla möjligheter till opposition.

Det nya fördraget skulle färdas i triumf från land till land och antas med stora majoriteter i parlament efter parlament.

Så var planen, så skulle skenet av demokratisk legitimitet upprätthållas.

Endast i lilla Irland var man tvungen att gå utanför yrkespolitikernas krets och rikta frågan direkt till folket. Men där smörjde man ordentligt.

I en rapport från en brittisk diplomat avslöjades EU-kommissionens strategi. Det handlade om att tills vidare tala tyst om gemensam försvarspolitik, jordbrukspolitik och företagsbeskattning.

Absolut tystnad påbjöds om allt som kunde stärka Nej-sidan.

Och som grädde på moset stoppade EU köttimporten från Brasilien, en åtgärd som nödtorftigt doldes med hänvisning till livsmedelssäkerheten, men där alla visste att omsorgen om de irländska bönderna var det verkliga skälet.

På Ja-sidan återfanns alla stora politiska partier, näringslivsorganisationerna, fackförbunden, pressen, jordbrukarorganisationerna. Situationen var precis som den i Sverige, vid vår omröstning om euron.

Men folket sa nej. Och vi kan bara ana oss till hur ljudligt svar det skulle ha blivit om även väljarna i till exempel Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Sverige, Danmark eller Finland fått rösta.

Tydligare än så kan inte den väldiga klyftan, detta demokratiska Ginnungagap, mellan folk och EU-etablissemang åskådliggöras.

Alla visste att fördraget var i sak detsamma som den konstitution som väljarna, redan förkastat.

Alla visste att de ledande politikerna i EU enats om att undvika folkomröstningar enbart av fruktan för ett nej.

Alla visste, men inget skulle sägas öppet. Pjäsen skulle spelas som om allt var blodigt allvar, som om ratificering en handlade om att skaffa EU en demokratisk förankring. Det var löjligt genomskinligt.

Och i Dublin tog det alltså slut.

Återigen står vi vid ett vägskäl. Alla politiska partier i Sverige borde nu enas om att omedelbart avbryta ratificeringsprocessen. Så är reglerna nämligen.

EU:s fördrag skall antas med enhällighet. Om ett land, aldrig så litet, säger nej så är det slut.

Att fortsätta ratificeringen blir då bara en uppvisning i förakt för givna spelregler.

Det kommer att ytterligare försvaga EU:s demokratiska legitimitet.

Jag tror att det i grunden handlar om en utbredd skepsis mot överstaten.

Jag tror faktiskt att den vision om ett Europas Förenta stater, som en gång föddes hos EU:s skapare, håller på att bli gammalmodig.

Vad är egentligen den mest lockande framtidsvisionen för Europa?

Är det verkligen den stormakt, med egen president, arme och politik som EU nu håller på att utvecklas till?

Eller är det i stället en kontinent, byggd på självständiga och demokratiska, men fredligt samarbetande nationalstater?

Jag tror att de flesta européer, i synnerhet de yngre, föredrar den senare utvecklingsvägen.

Och jag tror också att det är sådana mindre, väl sammanhållna stater, som har den flexibilitet som fordras i en globaliserad värld.

Ett nytt mellanstatligt fördrag, där gränserna for EU:s maktutövning är klara och snäva, är vad väljarna vill ha.

Inser inte det politiska etablissemanget det så kommer EU att gå mot sin oundvikliga undergång.

Dags att lyssna alltså. På riktigt.

SÖREN WIBE