Antifackliga domar från EU hotar den svenska modellen

När Vaxholmsdomen kom den 18 december förra året väckte den bestörtning inom den svenska arbetarrörelsen. Det blev även för de mest inbitna EU-anhängarna uppenbart att EU-medlemskapet hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen.

I Vaxholmsmålet, eller Lavalmålet som det kallas inom EU, vägrade ett lettiskt byggföretag, som fått i uppdrag att bygga om en skola i Vaxholm, att teckna kollektivavtal med LO-förbundet Byggnads. Företaget sattes då i blockad. Byggföretaget väckte talan i Arbetsdomstolen i syfte att få stridsåtgärderna olovligförklarade. Arbetsdomstolen frågade EU-domstolen huruvida den svenska metoden att bekämpa lönekonkurrens stod i överensstämmelse med EU-rätten.

EU-domstolens beslut innebar att metoden för att göra svenska kollektivavtal tillämpliga (Lex Britannia) underkändes. Dessutom slog EU-domstolen fast att Sverige har införlivat EU:s så kallade utstationeringsdirektiv på felaktigt sätt och att värdlandet endast får kräva minimivillkor när det gäller löne- och anställningsförhållanden av utländska företag.

direktivets minimiskydd ska, enligt EU-domstolen, göra att utländska företag inte konkurrerar illojalt med företag i värdstaten genom att ge sina arbetstagare sämre villkor än värdstatens.

Direktivet hindrar inte bättre villkor, konstaterar EU-domstolen. Det ger dock inte värdstaten rätt att kräva villkor som går utöver direktivets tvingande minimiskydd. En sådan tolkning skulle göra att direktivet förlorade sin verkan, menar EU-domstolen.

Därmed banar EU-domstolen väg för låglönekonkurrens och social dumpning på den svenska arbetsmarknaden.

Men det är inte bara Lavaldomen som hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen. EU-domstolen har under kort tid avgjort en rad principiellt viktiga mål inom det arbetsrättsliga området. Vikingmålet avgjordes, såsom Lavalmålet, precis före jul, i början av april kom EU-domstolen med sitt utlåtande i Rüffertmålet och i mitten av juni avgjorde domstolen en tvist mellan Luxemburg och EU-kommissionen. De här domarna får effekt i hela EU, inte bara i det land där konflikten uppstått.

I Vikingmålet ville ett finskt rederi (Viking Line) flagga ut fartyget Rosella från Finland till Estland. Rederiets enda motiv för utflaggningen var sänka sina lönekostnader genom att teckna ett estniskt kollektivavtal, med lägre löner och sämre villkor än det finska avtalet. Det finska sjöfacket, FSU, varslade då om stridsåtgärder och krävde att finska löner och villkor skulle gälla, även efter utflaggningen.

Efter vädjanden fick facket stöd av Internationella transportarbetarfederationen, ITF, som skickade ut ett cirkulär till sina medlemmar (600 fackföreningar i 140 länder) och uppmanade dem att inte förhandla med Viking Line, vilket gjorde att rederiet inte kunde förhandla med en estnisk fackförening om Rosella.

Då vände sig rederiet till High Court of Justice i London, där ITF har sitt säte, och som förbjöd facket att strejka för att försvåra en utflaggning. Enligt domstolen stred detta mot EU:s regler om fri etableringsrätt och rätten till fri rörlighet av tjänster.

Domen överklagades av ITF och FSU och några månader senare beslutade en högre instans, Court of Appeal, att frysa processen och först låta EU-domstolen ge sin syn på saken.

Och den 11 december förra året sade EU-domstolen sitt; rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, inklusive strejkrätten, är en grundläggande rättighet. Men den är ingalunda oinskränkt. Enligt EG-fördragets artikel 43 faller strejkrätten inom tillämpningsområdet för företagens grundläggande rättighet till fri etablering.

Med stöd av artikeln kan alltså en arbetsgivare som blivit utsatt för stridsåtgärder – och som inskränkt den fria etableringsrätten – vända sig till en nationell domstol och kräva att åtgärderna förklaras lagstridiga. Etableringsrätten går således före strejkrätten.

Stridsåtgärder i syfte att få ett företag i en medlemsstat att sluta kollektivavtal med en fackförening där och att tillämpa detta avtal på de anställda i ett dotterbolag i en annan stat, är inskränkningar i etableringsrätten. Dessa kan motiveras av ett tvingande allmänintresse, som arbetstagarskyddet, om de är ägnade att garantera att syftet uppnås och inte går utöver vad syftet kräver.

I början av mars, fyra dagar innan den engelska Court of Appeal skulle återuppta målet gjorde parterna upp i en hemlig förlikning. Målet är därmed avskrivet. Men domen från EU:s domstol finns kvar. För en kort tid sedan fick de brittiska piloternas fackförening i ett domstolsutslag i England klart för sig att det var olagligt att strejka för att få ett kollektivavtal med British Airways när bolaget ”flaggat ut” flyglinjer till andra europeiska länder. Den engelska domstolen hänvisade till Vikingdomen.

Den 3 april beslutade EU-domstolen i det Rüffertmålet att den tyska delstaten Niedersachsen inte kan kräva att ett utländskt byggföretag, som tillfälligt utför ett arbete i landet, måste följa ett lokalt kollektivavtal.

Bygget en kriminalvårdsanstalt upphandlades enligt de regler som gäller i Niedersachsen och entreprenören, Objekt und Bauregie, förband sig, och eventuella underentreprenörer, att följa kollektivavtalets regler om lön. Det visade sig dock att ett polskt företag som huvudentreprenören anlitade som underentreprenör endast betalade byggnadsarbetarna 46,5 procent av den föreskrivna minimilönen. Delstaten sade upp kontraktet med Objekt und Bauregie och krävde företaget att skulle betala 85.000 euro (en procent av kontraktsbeloppet) i böter för att kollektivavtalet inte följts. Objekt und Bauregie gick i konkurs och anlitade stjärnadvokaten Dirk Rüffert. Han reste sak mot delstaten Niedersachsen inför en tysk domstol som bad EU-domstolen om ett förhandsavgörande.

EU-domstolen menar att böterna strider mot EU-rätten. Dessutom strider den tyska delstatslagstiftningen mot EU-rätten eftersom delstaten inte får tvinga på ett gästande företag från ett annat EU-land sina lönenivåer ligger högre än minimilönen i det allmängiltigförklarade kollektivavtalet i den tyska byggsektorn. Det går utöver reglerna om minimiskydd i EU:s utstationeringsdirektiv. Här gör EU-domstolen en direkt hänvisning till Lavaldomen. Högre lokala löner kan betraktas som ytterligare en ekonomisk börda för det gästande företaget som kan leda till att deras tjänster förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva i Tyskland, heter det i domen.

Domstolen påpekar att den minimilön som föreskrivs i byggavtalet inte har fastställts på korrekt sätt. Det aktuella kollektivavtalet har nämligen inte förklarats ha allmän giltighet (upphöjts till lag), trots att Tyskland har ett system för det. Dessutom är byggavtalet endast lokalt och dels är delstatslagen endast är tillämplig på offentlig upphandling och inte på privat upphandling.

EU-domstolen tolkar utstationeringsdirektivet på samman sätt i Rüffertdomen som i den tidigare Lavaldomen. Men i Rüffertdomen finns en nyhet. I utstationeringsdirektivet talas det om att direktivets regler inte får hindra tillämpningen av förmånligare arbets- och anställningsvillkor. Vad fick man då reglera som mer förmånligt, var en obesvarad fråga efter Lavaldomen. Nu får vi svar på det. I punkt 34 i Rüffertdomen får vi veta att i de fall arbetstagarna redan har förmånligare villkor med sig hemifrån, så ska lägre nivåer i värdstaten inte hindra mer förmånliga villkor. Det vill säga, svenska byggjobbare ska kunna avlönas enligt svenska kollektivavtal om de utstationeras till exempelvis Lettland. Hur troligt är det?

I en dom den 19 juni, som påminner om Vaxholmsfallet, slår EU-domstolen fast att utländska företagare som tar med egen personal för uppdrag i andra EU-länder, inte ska behöva betala högre löner än de lägsta möjliga i det land de gästar.

Målet gäller en anmälan som EU-kommissionen gjort mot Luxemburg. Kommissionen anser att Luxemburg har införlivat EU:s utstationeringsdirektiv på ett felaktigt sätt.

Den automatiska justeringen av lönerna till utvecklingen av levnadsomkostnaderna som föreskrivs i den luxemburgska lagstiftningen strider mot EU-direktivet ”eftersom värdmedlemsstatens behörighet enligt direktivet när det gäller lönenivåer endast avser minimilön”.

Kommissionen anser också att Luxemburg med hänvisning till så kallad ordre public (allmän ordning) ställt krav på tjänsteutförare som går utöver de krav som finns i utstationeringsdirektivet. Enskilda medlemsstater får enligt kommissionen inte ensidigt bestämma innebörden av begreppet ordre public ”eftersom det inte står denna fritt att ensidigt ålägga tjänsteföretag som är etablerade i en annan medlemsstat att följa samtliga tvingande bestämmelser i sin arbetsrätt”.

EU-domstolen ger EU-kommissionen rätt på alla punkter. Domstolen konstaterar att det sätt som Luxemburg implementerat utstationeringsdirektivet är ett hinder för den fria rörligheten för tjänster över gränserna.

Luxemburg kräver att utstationerade företag som är tillfälligt i landet ska följa samma lagregler som de inhemska. Sådana krav går utöver den hårda kärnan i utstationeringsdirektivet, enligt EU-domstolen. Dessutom kräver Luxemburg för mycket av arbetsgivarna när de kräver att utstationerade företag ska ha ett ombud som bor i landet.

När det gäller Luxemburgs hänvisning till ordre public säger domstolen: ”Undantaget avseende ordre public utgör således, tvärtemot vad Storhertigdömet Luxemburg har hävdat, en avvikelse från den grundläggande principen om frihet att tillhandahålla tjänster, som ska tolkas restriktivt och vars räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat.”

Luxemburgsdomen är den fjärde domen i raden efter Viking, Laval och Rüffert som EU-domstolen tar ställning för fri rörlighet för de transnationella företagen på bekostnad av den nationella strejkrätten och skyddet mot social dumpning. EU-domstolen drar åt tumskruvarna kring medlemsstaternas arbetsmarknadssystem och domarna medför att medlemsstaternas utrymme att själva reglera arbetsmarknaden och fackföreningarnas legala möjligheter att kämpa emot lönekonkurrens krymper.

De här fyra antifackliga dom-arna bekräftar att ideologin som ligger till grund för EU:s inre marknad är nyliberal.

En gemensam nämnare för Viking, Laval och Rüffert är att arbetsgivare och utländska tjänsteföretag använder sig av EU-rättens bestämmelser om fri etableringsrätt och fri rörlighet för tjänster för att möjliggöra konkurrens med lägre lönekostnader på den inre marknaden.

Luxemburg innebär i sak detsamma, den enda skillnaden är att det i det fallet är EU-kommissionen som på eget initiativ röjer undan hinder för de transnationella företagens gränslösa framfart.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 110  September 2008