Antifackliga domar från EU hotar den svenska
modellen
När Vaxholmsdomen kom den 18
december förra året väckte den bestörtning inom den
svenska arbetarrörelsen. Det blev även för de mest
inbitna EU-anhängarna uppenbart att EU-medlemskapet
hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I Vaxholmsmålet, eller Lavalmålet
som det kallas inom EU, vägrade ett lettiskt
byggföretag, som fått i uppdrag att bygga om en skola i
Vaxholm, att teckna kollektivavtal med LO-förbundet
Byggnads. Företaget sattes då i blockad. Byggföretaget
väckte talan i Arbetsdomstolen i syfte att få
stridsåtgärderna olovligförklarade. Arbetsdomstolen
frågade EU-domstolen huruvida den svenska metoden att
bekämpa lönekonkurrens stod i överensstämmelse med
EU-rätten.
EU-domstolens beslut innebar att
metoden för att göra svenska kollektivavtal tillämpliga
(Lex Britannia) underkändes. Dessutom slog EU-domstolen
fast att Sverige har införlivat EU:s så kallade
utstationeringsdirektiv på felaktigt sätt och att
värdlandet endast får kräva minimivillkor när det gäller
löne- och anställningsförhållanden av utländska företag.
direktivets minimiskydd ska, enligt
EU-domstolen, göra att utländska företag inte
konkurrerar illojalt med företag i värdstaten genom att
ge sina arbetstagare sämre villkor än värdstatens.
Direktivet hindrar inte bättre
villkor, konstaterar EU-domstolen. Det ger dock inte
värdstaten rätt att kräva villkor som går utöver
direktivets tvingande minimiskydd. En sådan tolkning
skulle göra att direktivet förlorade sin verkan, menar
EU-domstolen.
Därmed banar EU-domstolen väg för
låglönekonkurrens och social dumpning på den svenska
arbetsmarknaden.
Men det är inte bara Lavaldomen som
hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen. EU-domstolen
har under kort tid avgjort en rad principiellt viktiga
mål inom det arbetsrättsliga området. Vikingmålet
avgjordes, såsom Lavalmålet, precis före jul, i början
av april kom EU-domstolen med sitt utlåtande i
Rüffertmålet och i mitten av juni avgjorde domstolen en
tvist mellan Luxemburg och EU-kommissionen. De här
domarna får effekt i hela EU, inte bara i det land där
konflikten uppstått.
I Vikingmålet ville ett finskt
rederi (Viking Line) flagga ut fartyget Rosella från
Finland till Estland. Rederiets enda motiv för
utflaggningen var sänka sina lönekostnader genom att
teckna ett estniskt kollektivavtal, med lägre löner och
sämre villkor än det finska avtalet. Det finska
sjöfacket, FSU, varslade då om stridsåtgärder och krävde
att finska löner och villkor skulle gälla, även efter
utflaggningen.
Efter vädjanden fick facket stöd av
Internationella transportarbetarfederationen, ITF, som
skickade ut ett cirkulär till sina medlemmar (600
fackföreningar i 140 länder) och uppmanade dem att inte
förhandla med Viking Line, vilket gjorde att rederiet
inte kunde förhandla med en estnisk fackförening om
Rosella.
Då vände sig rederiet till High
Court of Justice i London, där ITF har sitt säte, och
som förbjöd facket att strejka för att försvåra en
utflaggning. Enligt domstolen stred detta mot EU:s
regler om fri etableringsrätt och rätten till fri
rörlighet av tjänster.
Domen överklagades av ITF och FSU
och några månader senare beslutade en högre instans,
Court of Appeal, att frysa processen och först låta
EU-domstolen ge sin syn på saken.
Och den 11 december förra året sade
EU-domstolen sitt; rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder, inklusive strejkrätten, är en
grundläggande rättighet. Men den är ingalunda
oinskränkt. Enligt EG-fördragets artikel 43 faller
strejkrätten inom tillämpningsområdet för företagens
grundläggande rättighet till fri etablering.
Med stöd av artikeln kan alltså en
arbetsgivare som blivit utsatt för stridsåtgärder – och
som inskränkt den fria etableringsrätten – vända sig
till en nationell domstol och kräva att åtgärderna
förklaras lagstridiga. Etableringsrätten går således
före strejkrätten.
Stridsåtgärder i syfte att få ett
företag i en medlemsstat att sluta kollektivavtal med en
fackförening där och att tillämpa detta avtal på de
anställda i ett dotterbolag i en annan stat, är
inskränkningar i etableringsrätten. Dessa kan motiveras
av ett tvingande allmänintresse, som arbetstagarskyddet,
om de är ägnade att garantera att syftet uppnås och inte
går utöver vad syftet kräver.
I början av mars, fyra dagar innan
den engelska Court of Appeal skulle återuppta målet
gjorde parterna upp i en hemlig förlikning. Målet är
därmed avskrivet. Men domen från EU:s domstol finns
kvar. För en kort tid sedan fick de brittiska piloternas
fackförening i ett domstolsutslag i England klart för
sig att det var olagligt att strejka för att få ett
kollektivavtal med British Airways när bolaget ”flaggat
ut” flyglinjer till andra europeiska länder. Den
engelska domstolen hänvisade till Vikingdomen.
Den 3 april beslutade EU-domstolen
i det Rüffertmålet att den tyska delstaten Niedersachsen
inte kan kräva att ett utländskt byggföretag, som
tillfälligt utför ett arbete i landet, måste följa ett
lokalt kollektivavtal.
Bygget en kriminalvårdsanstalt
upphandlades enligt de regler som gäller i Niedersachsen
och entreprenören, Objekt und Bauregie, förband sig, och
eventuella underentreprenörer, att följa
kollektivavtalets regler om lön. Det visade sig dock att
ett polskt företag som huvudentreprenören anlitade som
underentreprenör endast betalade byggnadsarbetarna 46,5
procent av den föreskrivna minimilönen. Delstaten sade
upp kontraktet med Objekt und Bauregie och krävde
företaget att skulle betala 85.000 euro (en procent av
kontraktsbeloppet) i böter för att kollektivavtalet inte
följts. Objekt und Bauregie gick i konkurs och anlitade
stjärnadvokaten Dirk Rüffert. Han reste sak mot
delstaten Niedersachsen inför en tysk domstol som bad
EU-domstolen om ett förhandsavgörande.
EU-domstolen menar att böterna
strider mot EU-rätten. Dessutom strider den tyska
delstatslagstiftningen mot EU-rätten eftersom delstaten
inte får tvinga på ett gästande företag från ett annat
EU-land sina lönenivåer ligger högre än minimilönen i
det allmängiltigförklarade kollektivavtalet i den tyska
byggsektorn. Det går utöver reglerna om minimiskydd i
EU:s utstationeringsdirektiv. Här gör EU-domstolen en
direkt hänvisning till Lavaldomen. Högre lokala löner
kan betraktas som ytterligare en ekonomisk börda för det
gästande företaget som kan leda till att deras tjänster
förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva i
Tyskland, heter det i domen.
Domstolen påpekar att den minimilön
som föreskrivs i byggavtalet inte har fastställts på
korrekt sätt. Det aktuella kollektivavtalet har nämligen
inte förklarats ha allmän giltighet (upphöjts till lag),
trots att Tyskland har ett system för det. Dessutom är
byggavtalet endast lokalt och dels är delstatslagen
endast är tillämplig på offentlig upphandling och inte
på privat upphandling.
EU-domstolen tolkar
utstationeringsdirektivet på samman sätt i Rüffertdomen
som i den tidigare Lavaldomen. Men i Rüffertdomen finns
en nyhet. I utstationeringsdirektivet talas det om att
direktivets regler inte får hindra tillämpningen av
förmånligare arbets- och anställningsvillkor. Vad fick
man då reglera som mer förmånligt, var en obesvarad
fråga efter Lavaldomen. Nu får vi svar på det. I punkt
34 i Rüffertdomen får vi veta att i de fall
arbetstagarna redan har förmånligare villkor med sig
hemifrån, så ska lägre nivåer i värdstaten inte hindra
mer förmånliga villkor. Det vill säga, svenska
byggjobbare ska kunna avlönas enligt svenska
kollektivavtal om de utstationeras till exempelvis
Lettland. Hur troligt är det?
I en dom den 19 juni, som påminner
om Vaxholmsfallet, slår EU-domstolen fast att utländska
företagare som tar med egen personal för uppdrag i andra
EU-länder, inte ska behöva betala högre löner än de
lägsta möjliga i det land de gästar.
Målet gäller en anmälan som
EU-kommissionen gjort mot Luxemburg. Kommissionen anser
att Luxemburg har införlivat EU:s
utstationeringsdirektiv på ett felaktigt sätt.
Den automatiska justeringen av
lönerna till utvecklingen av levnadsomkostnaderna som
föreskrivs i den luxemburgska lagstiftningen strider mot
EU-direktivet ”eftersom värdmedlemsstatens behörighet
enligt direktivet när det gäller lönenivåer endast avser
minimilön”.
Kommissionen anser också att
Luxemburg med hänvisning till så kallad ordre public
(allmän ordning) ställt krav på tjänsteutförare som går
utöver de krav som finns i utstationeringsdirektivet.
Enskilda medlemsstater får enligt kommissionen inte
ensidigt bestämma innebörden av begreppet ordre public
”eftersom det inte står denna fritt att ensidigt ålägga
tjänsteföretag som är etablerade i en annan medlemsstat
att följa samtliga tvingande bestämmelser i sin
arbetsrätt”.
EU-domstolen ger EU-kommissionen
rätt på alla punkter. Domstolen konstaterar att det sätt
som Luxemburg implementerat utstationeringsdirektivet är
ett hinder för den fria rörligheten för tjänster över
gränserna.
Luxemburg kräver att utstationerade
företag som är tillfälligt i landet ska följa samma
lagregler som de inhemska. Sådana krav går utöver den
hårda kärnan i utstationeringsdirektivet, enligt
EU-domstolen. Dessutom kräver Luxemburg för mycket av
arbetsgivarna när de kräver att utstationerade företag
ska ha ett ombud som bor i landet.
När det gäller Luxemburgs
hänvisning till ordre public säger domstolen:
”Undantaget avseende ordre public utgör således,
tvärtemot vad Storhertigdömet Luxemburg har hävdat, en
avvikelse från den grundläggande principen om frihet att
tillhandahålla tjänster, som ska tolkas restriktivt och
vars räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje
medlemsstat.”
Luxemburgsdomen är den fjärde domen
i raden efter Viking, Laval och Rüffert som EU-domstolen
tar ställning för fri rörlighet för de transnationella
företagen på bekostnad av den nationella strejkrätten
och skyddet mot social dumpning. EU-domstolen drar åt
tumskruvarna kring medlemsstaternas arbetsmarknadssystem
och domarna medför att medlemsstaternas utrymme att
själva reglera arbetsmarknaden och fackföreningarnas
legala möjligheter att kämpa emot lönekonkurrens
krymper.
De här fyra antifackliga dom-arna
bekräftar att ideologin som ligger till grund för EU:s
inre marknad är nyliberal.
En gemensam nämnare för Viking,
Laval och Rüffert är att arbetsgivare och utländska
tjänsteföretag använder sig av EU-rättens bestämmelser
om fri etableringsrätt och fri rörlighet för tjänster
för att möjliggöra konkurrens med lägre lönekostnader på
den inre marknaden.
Luxemburg innebär i sak detsamma,
den enda skillnaden är att det i det fallet är
EU-kommissionen som på eget initiativ röjer undan hinder
för de transnationella företagens gränslösa framfart.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 110 September
2008
|