Lissabonfördraget är inget värn mot framtida
Vaxholmsdomar
”I dagens EU-fördrag finns inte
något skydd för strejkrätten. I det förslag till nytt
fördrag – det som kallas Lissabonfördraget – finns ett
sådant skydd. Hade vi haft detta fördrag på plats hade
sannolikt utgången i målet (dvs. Vaxholmsmålet) blivit
en annan. Därför är det viktigt att Lissabonfördraget
antas så fort som möjligt.”
Så skrev Erland Olausson, LO:s
dåvarande vice ordförande, i LO-tidningen den 16 maj. Är
det sant? Är det så att Lissabonfördraget, EU:s nya
grundlag, innehåller det skydd för de svenska
kollektivavtalen och den svenska konflikträtten som
EU-anhängarna, bland annat Erland Olausson, lögnaktigt
påstod att vi hade fått i det svenska medlemskapsavtalet?
Nej. På samma sätt som
EU-förespråkarna i ledande positioner i
fackföreningsrörelsen förde medlemmarna och löntagarna
bakom ljuset inför folkomröstningen 1994, försöker de
idag inbilla oss att Lissabonfördraget innebär ett värn
för den av EU-domstolen skadeskjutna svenska
arbetsmarknadsmodellen.
Det som LO-ledningen hänger upp
sina förhoppningar på är att EU:s så kallade stadga om
de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande
om och när Lissabonfördraget träder i kraft. I
rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken
”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder”,
kan vi läsa: ”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras
respektive organisationer, har i enlighet med
unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt
att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer
och att i händelse av intressekonflikter tillgripa
kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen,
inbegripet strejk.”
Texten kanske låter som en
bekräftelse av de fackliga EU-propagandisternas
förmeningar, men det är enbart en chimär.
Lissabonfördraget innebär i sak ingen förändring i
förhållande till dagsläget.
LO-ledningen har därför fel när de
påstår att Lissabonfördraget skulle förhindrat
Vaxholmsdomen.
Snarare tvärtom.
Lissabonfördraget innebär att
EU-domstolen även i formell mening får rätt att
överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I
ingressen till rättighetsstadgan konstateras det att
stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas
domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära
förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma
innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma
ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.
De fackliga organisationernas
första försvarslinje i Vaxholmsfallet var att
Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande
från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga
stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom
det formuleras i ett officiellt dokument från LO,
Byggnads och Elektrikerförbundet med rubriken ”De
fackliga organisationernas rättsliga argument i
Lavalmålet”.
Lissabonfördraget går stick i stäv
mot denna viktiga och riktiga principiella hållning.
Rättighetsstadgans artikel 28
erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för
arbetstagarna eller deras organisationer ”i enlighet med
unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”.
Om Lissabonfördraget vinner laga
kraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten
är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten går
förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och
politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.
Lissabonfördraget innebär att den
rättspraxis som EU-domstolen tillämpade i Vaxholmsdomen
blir cementerad. I det av Lissabonfördraget reviderade
Fördraget om Europeiska unionen anges det (artikel 6.1
tredje stycket) att rättighetsstadgan ska tolkas och
tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i
stadgan och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar
som det hänvisas till i stadgan”.
I en förklaring till artikel 52 i
stadgan, som handlar om rättigheternas räckvidd och
tolkning, refereras det till EU-domstolens rättspraxis
enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl
etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan
begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam
organisation av marknaden [...]”
De rättigheter stadgan innehåller,
till exempel rätten till kollektiva åtgärder i artikel
28, kan således, enligt förklaringen till artikel 52,
begränsas med hänvisning till den inre marknaden med fri
rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft.
Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i
Vaxholmsfallet.
Att säga ja till Lissabonfördraget
är att säga ja till Vaxholmsdomen, även om LO:s styrelse
försöker inbilla oss något annat.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 110 September
2008
För det första:
Rättighetsstadgan tillför inte en
enda ny rättighet till EU:s medlemsländer. Redan i det
första förslaget till konstitution för EU, som röstades
ned i Frankrike och Holland, gjordes det helt klart att
stadgan inte handlar om att garantera allmänna
rättigheter för EU:s medborgare utan att den bara kan
tillämpas på EU:s egna institutioners beslut och när
medlemsstaterna tillämpar EU-rätten. ”Bestämmelserna i
denna stadga riktar sig […] till unionens institutioner,
organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när
dessa tillämpar unionsrätten.” (Artikel 51.1)
I det nya Lissabonfördraget, som
ersätter den nedröstade EU-konstitutionen, har
rättighetsstadgan lyfts ur fördragstexten och bifogats
fördraget i form av ett protokoll. Även om protokollet
är juridiskt bindande, klargörs det återigen att stadgan
inte tillför några nya rättigheter eller principer för
medlemsländerna. I protokollet om Polens och
Storbritanniens tillämpning av rättighetsstadgan
konstateras att ”stadgan bekräftar de rättigheter,
friheter och principer som erkänns inom unionen och gör
dem mer synliga, dock utan att skapa några nya
rättigheter eller principer”.
För det andra:
Såväl den svenska regeringen som de
fackliga organisationerna åberopade i sina skriftliga
och muntliga yttranden under förhandlingen i
EU-domstolen artikel 28 i EU:s rättighetsstadga som
argument för att domstolen skulle väga rätten att vidta
fackliga stridsåtgärder tyngre än den fria rörligheten
för tjänster och därmed avgöra Vaxholmsmålet till de
fackliga organisationernas fördel.
Så här heter det i det skriftliga
yttrande som regeringen, företrädd av departementsrådet
Anders Kruse, lämnade in till EU-domstolen den 30
januari 2006: ”Rätten till stridsåtgärder och rätten att
förhandla och sluta kollektivavtal är erkända av
Europeiska unionen som en grundläggande rättighet.
Enligt artikel 28 i Europeiska Unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna har arbetstagare och
arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, i
enlighet med gemenskapsrätten samt nationell
lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå
kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av
intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att
försvars sina intressen, inbegripit strejk” (punkt 59).
För det tredje:
Ett skriftligt svar från den
svenska EU-kommissionären Margot Wallström på en fråga
som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt
Svensson ställt till EU-kommissionen visar att
Lissabonfördraget inte ändrar någonting i sak.
”När det gäller förhållandet mellan
grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande
friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster
och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga
principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte
på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs
juridiskt bindande.”
I ett svar från kommissionären med
ansvar för den inre marknaden Charlie McCreevy på en
annan fråga från Eva-Britt Svensson sägs det bland annat
att ”fackföreningarna kan fortsätta att vidta fackliga
stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima
mål […] samt är ändamålsenliga och proportionella […]
Det är i sista hand de nationella domstolarna som ska
avgöra”.
EU-kommissionärernas svar ger inte
något som helst stöd för påståendet att
Lissabonfördraget där EU:s rättighetsstadga ingår skulle
skydda konflikträtten mot framtida domar som den i
Vaxholmsfallet. (Charlie McCreevy var för övrigt den
kommissionär som öppet stödde det lettiska företaget i
Vaxholmsmålet under ett Stockholmsbesök i oktober 2005.)
För det fjärde:
De flesta bestämmelserna i
rättighetsstadgan är formulerade på ett generellt sätt,
eller luddigt om man så vill, och lämnar därmed i stor
utsträckning till den framtida rättstillämpningen att
närmare konkretisera innehållet i dem. Ett exempel är
att det i olika artiklar hänvisas både till unionsrätten
och nationella lagar och praxis. Ett annat exempel är
att det slås fast att stadgan enbart riktar sig till
EU:s institutioner, och till medlemsländerna när dessa
tillämpar unionsrätten.
Det är idag svårt att veta vilka
politiska konsekvenser rättighetsstadgan kommer att få
och hur den konkret kommer att påverka den svenska
arbetsmarknadsmodellen. Vad vi vet är att det inte är
regeringen eller riksdagen som avgör detta, utan
juristerna i EU-domstolen om Lissabonfördraget träder i
kraft.
”Det materiella innehållet i
stadgans rättigheter kan komma att påverkas av framtida
praxis från EU-domstolen och denna praxis kan därigenom
få betydelse för tillämpningen av unionsrätten i
Sverige”, skriver regeringen i sin promemoria om
Lissabonfördraget (Ds 2007:48, sida 120).
För det femte:
Att rättighetsstadgan blir
juridiskt bindande har ingen egentlig betydelse för EU:s
domstol i Luxemburg. I regeringens promemoria om
Lissabonfördraget (Ds 2007:48])konstaterar att
”EG-domstolen tillämpar redan motsvarande
rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis.” Att så
är fallet framgår med all önskvärd tydlighet i
Vaxholmsdomen. EU-domstolen slår fast, bland annat med
hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna, att rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder redan idag är en grundläggande rättighet
i EU-rätten.
Men enligt förhandsavgörandet i
Vaxholmsmålet ”kan det för utövandet av denna rättighet
icke desto mindre gälla vissa begränsningar”.
EU-domstolen konstaterar att de svenska fackens blockad
var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s
inre marknad. Så här formulerar sig juristerna: ”Denna
rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre
lockande och till om svårare för nämnda företag att
utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den
utgör därmed en inskränkning i friheten att
tillhandahålla tjänster…”
|
