|
Trotsa Vaxholmsdomen – Sverige
ut ur EU!
EU-domstolens avgörande i
Vaxholmsmålet blev ett svidande nederlag för
fackföreningsrörelsen, inte minst för de fackpampar och
socialdemokratiska partibyråkrater som 1994 engagerade
sig för att Sverige skulle anslutas till nyliberala
EU-projektet.
Vaxholmsdomen är ett direkt angrepp
på löntagarnas rättigheter och den svenska
kollektivavtalsmodellen. Domen öppnar för social dumping
och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra
EU-länder i Sverige. I förlängningen hotar detta även de
svenska löntagarnas rättigheter. Inte utan anledning
anser Svenskt Näringsliv att Vaxholmsdomen är ”mycket
tillfredställande”.
I folkomröstningen 1994 påstod
EU-förespråkarna att vi fått garantier för att ett
EU-medlemskap inte skulle äventyra den svenska modellen
på arbetsmarknaden. Men den ensidiga svenska
deklaration, som såväl LO som SAF (idag Svenskt
Näringsliv) viftade med innan folkomröstningen, var
enbart ett värdelöst papper. Det bekräftas med förödande
tydlighet av EU-domen i Vaxholmfallet.
Vaxholmsdomen borde vara en
tankeställare för alla dem, som i likhet med Wanja
Lundby-Wedin och Mona Sahlin, inbillar sig att
Lissabonfördraget med EU:s rättighetsstadga kommer att
säkra den svenska modellen på arbetsmarknadsområdet. I
Vaxholmsdomen konstaterar EU-domstolen att fackliga
stridsåtgärder är en grundläggande rättighet inom EU,
men att de svenska fackens blockad var ett hinder för
friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad. EU:s
domstol tar således redan hänsyn till EU:s
rättighetsstadga när den dömer, men det ruckar inte på
den fria marknadens hegemoni i EU.
Såväl Vaxholmsdomen som
Lissabonfördraget är en verifikation på att EU är och
förblir ett marknadsliberalt projekt där det främsta
ekonomiska syftet är att skapa en stor ekonomisk marknad
fri från statliga ingrepp, politiska regleringar och
fackliga avtal.
Konsekvensen av Vaxholmsfallet
borde därför vara att fackföreningsrörelsen och
socialdemokratin omprövar sitt stöd till
Lissabonfördraget. Eller i vart fall begär en
omförhandling där Sverige i fördraget garanteras ett
juridiskt bindande undantag som garanterar att utländska
löntagare som arbetar i Sverige får samma skydd av
kollektivavtal som sina svenska arbetskamrater. Det vill
säga en sådan garanti som EU-anhängarna, inte minst de
med socialdemokratisk partibok och/eller fackliga
uppdrag som levebröd, påstod fanns i det svenska
medlemskapsavtal som den dåvarande högerledaren Carl
Bildt och hans vapendragare Ulf Dinkelspiel förhandlat
fram.
Under alla omständigheter måste
alla som vill värna den svenska arbetsmarknadsmodellen
och vårt nationella självbestämmande kräva och verka för
att regering och riksdag trotsar EU och öppet bryter mot
Vaxholmsdomen genom att vägra ändra svensk lagstiftning
efter de krav som ställs av den allsmäktiga och
reaktionära EU-domstolen i Luxemburg.
Vi EU-motståndare är för varje krav
som konfronterar EU, men det är vår uppfattning att den
svenska modellen på arbetsmarknaden och i
välfärdspolitiken bara kan räddas genom att Sverige
lämnar EU. Vaxholmsdomen befäster denna övertygelse.
I det avseendet är vi helt överens
med LO:s dåvarande vice ordförande Erland Olausson när
han för ett par år sedan i LO-tidningen varslade om vad
som skulle bli konsekvensen om EU-domstolens avgörande i
Vaxholmsfallet skulle bli som det blev: ”Då har de
grundläggande förutsättningarna för vårt medlemskap i EU
raderats. Då är det min övertygelse att vi inte kan vara
med i den klubben.”
Jan-Erik Gustafsson
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU
|
