Euroländernas finanspakt innebär nyliberal högerpolitik
I en promemoria från finansdepartementet [Ds 2012:30]föreslår
regeringen Reinfeldt att Sverige ska ratificera den finanspakt
som euroländerna beslutade om den 2 mars 2012. Formellt heter
finanspakten ”Fördrag om stabilitet, samordning och styrning
inom Ekonomiska och monetära unionen”.
Konkret innebär euroländernas finanspakten fem saker:
För det första; ett lands budgetunderskott – det så kallade
strukturella budgetunderskottet – får inte överstiga 0,5 procent
av BNP. EU-kommissionen ska kontrollera euroländernas budgetar
så att de följer reglerna och underkänna budgetar om de har för
stora underskott. Om det strukturella underskottet [ett
underskott som inte beror på konjunkturen] i medlemsländerna
statsbudgetar överstiger 0,5 procent av BNP kan de dömas till
böter på upp till 1 procent av BNP. Böterna ska gå till den
permanenta krisfonden ESM.
För det andra; en ”korrigeringsmekanism” ska införas i ländernas
lag som automatiskt åtgärdar för stora underskott. Eller som det
står i fördragstexten: ”En automatisk mekanism för vidtagande av
korrigerande åtgärder”. I fördragstexten konstareras det att
euroländernas förmåga att ”tvinga en medlemsstat att minska det
eventuella underskott som konstateras” med finanspakten ”stärks
påtagligt”.
För det tredje; statsskulden får vara högst 60 procent av BNP. I
fördragstexten erinrar man om ”skyldigheten för de
fördragsslutande parterna vars skuldsättning i offentliga
sektorn överstiger referensvärdet på 60 % att minska den
överstigande delen med en genomsnittlig takt på en tjugondel per
år som riktmärke”.
För det fjärde; euroländerna blir skyldiga att skriva in kravet
på budgetbalans i sin lagstiftning, helst av ”konstitutionell
karaktär”. Om länderna inte lagfäster budgetkraven kan de hamna
inför EU-domstolen och dömas till böter på upp till 0,1 procent
av BNP. Böterna ska gå till den permanenta krisfonden ESM. [För
att ett euroland ska kunna få stöd ur ESM i framtiden måste det
ha förbudit sig finanspaktens regler.]
För det femte; finanspakten innebär att man inrättar en ny
institution, Eurotoppmötet, med en särskild ordförande.
Eurotoppmöten ska hållas minst två gånger om året.
”Eurotoppmötets ordförande ska ansvara för förberedelserna inför
och kontinuiteten i eurotoppmötena, i nära samarbete med
Europeiska kommissionens ordförande. Eurogruppen [dvs.
Euroländernas finansministrar, min anmärkning] ska vara det
organ som ska ha i uppgift att förbereda och följa upp
eurotoppmötena och dess ordförande kan inbjudas att delta i
sådana möten för detta ändamål”, slås det fast i artikel 12.4.
Finanspakten är ett mellanstatligt avtal [fördrag] mellan de 17
euroländerna som formellt ligger utanför EU. Övriga EU-länder
kan ansluta sig frivilligt [det har alla gjort förutom
Storbritannien och Tjeckien]. Innan finanspakten träder i kraft
ska den ratificeras/godkännas av ”de fördragsslutande parterna i
enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Finanspakten ska träda i kraft den 1 januari 2013 ”förutsatt att
tolv fördragsslutande parter som har euron som valuta” då har
godkänt den i sina nationella parlament. Pakten ska tillämpas
från och med den dag den träder i kraft ”på de fördragsslutande
parter som har euron som valuta vilka har ratificerat
fördraget”. De enskilda euroländerna har således ingen vetorätt.
När Tyskland och Frankrike presenterade förslaget i december
2011 krävde de en ändring av Lissabonfördraget, EU:s grundlagar,
men Storbritannien satte sig på tvären. Under förhandlingar som
följde på toppmötet i december fram till toppmötet i mars fanns
det 5-6 avtalsutkast som var hemligstämplade. Förhandlingarna
skedde utan någon som helt offentlig insyn. Resultatet blev ett
mellanstatligt avtal modell Schengenavtalet.
I finanspaktens ingress står det att ”stats- och
regeringscheferna i euroområdets medlemsstater och andra
medlemsstater i Europeiska unionen har som målsättning att så
snart som möjligt införliva bestämmelserna i detta fördrag i de
fördrag på vilka Europeiska unionens grundas”.
I artikel 16 slås det fast att ”inom högst fem år efter att
detta fördrag har trätt i kraft” ska euroländerna genomföra en
utvärdering i syfte att ”införliva innehållet i det här
fördraget inom Europeiska unionens rättsliga ram”.
Sedan eurokrisen bröt ut våren 2010 har EU haft 14 formella
toppmöten [enligt Lissabonfördraget ska Europeiska rådet
”sammanträda två gånger per halvår efter kallelse av sin
ordförande”, EU-fördraget artikel 15.3]. Vid dessa möten har
stats- och regeringscheferna beslutat om bland annat Europeiska
planeringsterminen, Europakten/Europluspakten, Reviderad
stabilitets- och tillväxtpakt [6-sexpacken] samt de så kallade
räddningsfonderna, den tillfälliga EFSF och den permanenta ESM,
som är villkorade med ”ekonomiska anpassningsprogram”.
Som grädde på moset kommer euroländernas finanspakt,
åtstramningspakt eller nedskärningspakt, om man så vill.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 127 sept 2012
