Finanspakten är ett väntrum för blivande euromedlemmar

 

I en promemoria från finansdepartementet [Ds 2012:30]föreslår regeringen Reinfeldt att Sverige ska ansluta sig till den finanspakt, ”Fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen”, som euroländerna antog den 2 mars 2012.

För att Sverige ska anslutas till euroländernas finanspakt har Socialdemokraterna ställt fyra krav:

■ Finanspakten får inte medföra att Sverige överlämnar någon beslutanderätt från riksdagen om det finanspolitiska ramverket.

■  Sverige måste ha tillträde till euroländernas toppmöten där finanspakten behandlas.

■  Det måste finnas tydlig respekt för arbetsmarknadens parter i avtalet.

■ Och allt det ska gälla även om finanspakten i framtiden blir en del av EU:s grundlag.

Sverige och andra EU-länder som inte har euro kan ansluta sig till finanspakten. Icke-euroländer som ansluter sig till pakten blir inte bundna av budgetreglerna, om de inte själva vill.

I fördragstextens ingress står det att ”länder med undantag” [dvs. EU-länder som inte är kvalificerade att delta i EMU:s tredje steg med överstatlig valuta och centralbank, typ Sverige] ”endast kan vara bundna av de bestämmelser i avdelningarna III och IV i detta fördrag som de förklarar sin avsikt att vara bundna av då de deponerar sitt ratifikationsdokument eller vid en senare tidpunkt”.

Och i fördragets artikel 14 slås det fast att ”de fördragsslutande parter som är medlemsstater med undantag” ska finanspakten ”tillämpas från och med den dag då beslutet om upphävande av detta undantag får verkan, om inte den berörda fördragsslutande parten förklarar sin avsikt att vid en tidigare tidpunkt vara bunden av alla eller delar av bestämmelserna i avdelningarna III och IV i det här fördraget”.

Enligt Fredrik Reinfeldt har finanspaktens budgetrestriktioner ingen ”legal verkan för Sverige”. Men enligt brittiska The Telegraph sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel efter förhandlingarna att ”skuldbegränsningarna kommer att vara juridiskt bindande för de 25 undertecknarna. Några överträdelser kommer inte att vara möjliga”. Och webbtidningen EU Observer rapporterar att även undertecknare av finanspakten som inte infört euron, typ Sverige, kan bötfällas av EU-domstolen för regelbrott.

Det finns inga garantier för arbetsrätten. I finanspaktens ingress står det att de fördragsslutande parterna ”beaktar behovet att vid genomförandet av detta fördrag respektera den särskilda roll som tillkommer arbetsmarkandens parter i enlighet med varje fördragsslutande parts lagstiftning eller nationella system”.

Finanspakten bygger vidare på den så kallade europluspakt som euroområdets stats- och regeringschefer antog den 24-25 mars 2011 och som övriga EU-länder förutom Storbritannien, Tjeckien, Ungern och Sverige anslöt sig till.

I europluspakten förbinder sig de deltagande staterna för att ”främja konkurrenskraften” att ”säkerställa att kostnadsutvecklingen ligger i linje med produktiviteten”, att ”se över lönesättningsarrangemangen och vid behov centraliseringsgraden i förhandlingsprocessen samt indexeringsmekanismer”, samt att hålla tillbaka lönerna i offentlig sektor, eller som EU-byråkraterna skriver ”säkerställa att löneavtalen i den offentliga sektorn stöder insatserna för konkurrenskraft i den privata sektorn”. Vidare ska de deltagande medlemsstaterna genomföra reformer som ska öka flexibiliteten på arbetsmarknaden [flexicurity], genomföra skattereformer så att ”arbete lönar sig”, samt vidta åtgärder för att ”främja företagsklimatet” genom att ”minska byråkratin och förbättra regelverket” för företagen. Man ska genomföra en ”anpassning av pensionsvillkoren”, dvs. lägre pensioner och höjd pensionsålder, samt genomföra ”begränsning av förtidspensionssystemen”.

LO, TCO och Socialdemokraterna motsatte sig en svensk anslutning till europluspakten, vilket tvingade Fredrik Reinfeldt att hålla Sverige utanför.

”Jag angav att det finns en oro i Sverige för påverkan av vår lönebildning och för social dumpning,”, sade statsminister Reinfeldt under toppmötet.

Ett av kraven som socialdemokraterna ställer är att deltagande i finanspakten inte ska innebära en bakväg in i EMU för Sverige.

Enligt Lissabonfördraget är alla EU-länder förpliktigade att gå med i euron utom Storbritannien och Danmark, som har undantag inskrivna i fördraget.

Sverige försökte förhandla till sig ett sådant undantag i medlemskapsförhandlingarna före inträdet i EU 1995, men fick nej från dåvarande EU-länderna.

Men juridiskt sett har Sverige kunnat stå utanför euron eftersom Sverige har valt att inte uppfylla ett av inträdeskraven: Den svenska kronan har inte knutits till EU:s växelkursmekanism ERM och uppfyller därmed inte EU:s krav på stabil växelkurs. Och fördraget kräver ERM-deltagande i två år för att ett land ska kvalificera sig [samt lågt budgetunderskott, låg statsskuld och låg lång ränta].

”För att undanröja alla tvivel måste det svenska undantaget från euron bli juridiskt hållbart och inte vila på EU:s goda vilja”, säger LO-förbunden 6F i ett gemensamt uttalande. [6F består av Transport, Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Seko och Fastighets.]

Socialdemokraterna och högeralliansen menar att vi ska gå med i euroländernas finanspakt för att kunna ”påverka”. Vi ska alltså ge ifrån oss makt över finanspolitiken till Bryssel för att sedan hoppas kunna påverka den där? Blir inte inflytandet större om makten ligger kvar i riksdagen? Eller är det så att Reinfeldt inbillar sig att han, om riksdagen säger ja till euroländernas finanspakt, kommer att få vara med när Tysklands förbundskansler och Frankrikes president träffas hand innan EU-toppmötena och gör upp om alla viktiga beslut?

En annan variant på samma bedrägliga tema är att Sverige måste gå med i finanspakten för att ”inte tappa” inflytande inom EU. Men man kan inte ”tappa” ett inflytande man inte har. Sverige varken har – eller bör få – något inflytande över eurosamarbetet och den framväxande gemensamma finanspolitiken inom eurogruppen, av det enkla skälet att vi har valt att stå utanför euron. Det valet grundades bland annat just på farhågan att makten över vår ekonomiska politik skulle flyttas till Bryssel.

Det enda Sverige tjänar på finanspakten är att Fredrik Reinfeldt får sitta med som åhörare på ett av Eurotoppmötena per år. Samtidigt är det så att alla EU:s medlemsländer [även Storbritannien och Tjeckien som säger nej till finanspakten] ska bli informerade om vad som beslutas på Eurotoppmötena.

GÖSTA TORSTENSON

 

Kritiska EU-fakta nr 127 sept 2012