20 år med EU – kräv en ny folkomröstningt
I folkomröstningen den 13 november 1994 röstade en knapp majoritet ja till att Sverige skulle bli medlem i EU. In i det sista var ut-gången oviss, men efter det att Carl Bildt (m) och Ingvar Karlsson (s) satt sig i TV-rutan och försäkrat att en mängd frågor som arbetsrätt och kollektivavtal, välfärdssystem, valuta, neutralitet och alliansfrihet, offentlighetsprincip, alkohol-monopol, regionalpolitik, gränskontroll med mera inte skulle påverkas av medlemskapet svängde opinionen över till EU-elitens fördel.
EU-förespråkarna gav också sken av att Sverige med sin
medlemsansökan och förhandlingar skulle ”förändra EU” och
”påverka EU med vårt synsätt på många områden”.
Resultatet av EU-förhandlingarna presenterades som en total
svensk ”seger”, men var i själva verket en kapitulation från
Sveriges sida. EUs chefsförhandlare Hans van den Broek
sammanfattade i mars 1994 resultatet av förhandlingarna med
följande ord: ”De tillträdande länderna har utan permanenta
undantag accepterat detta (EU:s) regelverk inklusive
Unionsfördraget. De har inte bara bekräftat och godkänt våra
fördragstexter och lagar, utan också de mål och målsättningar
som vi själva har fastställt för kommande år.”
Sverige accepterade rakt av Unionsfördraget med dess mål och
målsättningar, som då var Maastrichtfördraget från 1992, som
senare har byggts på med ännu mera överstatlighet i
Amsterdamsfördraget 1999, Nicefördraget 2001 och senast
Lissabonfördraget 2009. Det stora sveket var att förhandlingarna
inte handlade om EU:s ideologi och grundläggande värderingar
utan med Van den Broeks ord har ansökarländerna ”beviljats
tekniska anpassningar, övergångsperioder och nödvändiga
justeringar med hänsyn tagen till deras specifika problem”.
I anslutningsavtalet infördes en formulering som syftade
tillbaka till en speciell deklaration i Maastrichtfördraget i
största möjliga utsträckning inte skulle använda sig av
vetorätten. Unionen och ansökarländerna är överens om att ”De
nya medlemsstaterna vid anslutningen fullständigt och
förbehållslöst skall anamma alla de mål som fördraget har, de
bestämmelser som finns i dess avdelning V samt de relevanta
förklaringarna som är fogade till detta”.
Avdelningen V i citatet syftar till EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik för vilket veto gällde 1994 och ännu idag.
Sveriges chefsförhandlare Ulf Dinkelspiel svalde redan när
förhandlingarna började målet att EU skall ha en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik: ”Vi avser inte hindra den
Europeiska Unionens utveckling på vägen mot detta mål”. Därmed
förpassades den klassiska svenska säkerhetspolitiska hållningen
”Alliansfrihet i fred syftande till ne-tralitet i krig” till
historiens sophög.
Idag har Sverige inte längre en självständig utrikespolitik,
EU:s och Natos säkerhets- och försvarspolitik går hand i hand,
och genom det värdlandsavtal som den tidigare alliansregeringen
och nuvarande minoritetsregeringen i augusti ställt sig bakom är
Sverige bara ett halmstrå från att vara en fullvärdig medlem i
Nato.
EU-rätten uppfattas ofta som komplex och med rätta som svåröverskådlig för gemene man. Men ifrån en ideologisk utgångspunkt är det enkelt att säga nej till EU. EU:s fyra grundsatser är fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer samtidigt som konkurrensen inte får vara snedvriden. Detta är grundlagsfäst marknadsliberal politik. Någon annan ekonomisk politik är inte tillåten.
Denna politik har praktisk taget suddat ut alla ideologiska
skillnader mellan de traditionella partierna. Särskilt tragiskt
är att socialdemokratiska partier i EU inklusive i Sverige har
gett upp all social inriktad keynesiansk politik. Följsamhet och
mer eller mindre total anpassning till den marknadsliberala
EU-rätten har lett till ett ökande politikerförakt och
framväxten av ”bruna” partier inom hela EU. Detta är en farlig
utveckling. Folkrörelsen Nej till EU kräver en ny folkomröstning
om medlemskapet i EU.
Jan-Erik Gustafsson
Kritiska EU-fakta nr 136 november 2014
